En vårsol skiner och vinterns tunga snö tar ett långsamt adjö. Det lämnar mig med en blek hy och fötter som längtar efter att få svalka sig i mörkblått vatten. Kanske har jag blivit vuxen nu. Kanske har jag lämnat mina barndomsdrömmar, förälskelser och nallebjörnar. Glömt vad som brukade hålla mig vaken om nätterna. Om vad raderna i dagboken skyggt och blygt berättat. Bokmärkena i albumen. Glittrande. Så fina. Den första cdskivan som spelats i stereon. Kittyböckerna som en efter en blev lästa. Och gungorna som blev gungade så högt att man kunde nå björkens grenar med handen.
Nu flyttar jag. Nu åker jag med snön någonannanstans. Vi vinkar och ler. Tackar för oss och ridån går igen. Röd sammet med gulddekorationer. Jag hör min familj applådera. Mitt rum, med sängen jag så många gånger slängt mig på för att gråta, för att skratta, för att minnas, kastar en ros. Det fäller några tårar och vänder sig om för att gå. Jag kommer snart tillbaka ropar jag. Rummet stannar, vänder sig om och ler lite. Snart är jag tillbaka, det vet du. Ja det vet jag, svarar det.
Och jag kommer ju tillbaka.
Men just nu vill jag inget mer än att ta det som är mitt för att stå på egna ben ett tag.
Det är april. Och vårsolen strålar mot mitt ansikte. Är jag vuxen nu? Jag minns fortfarande mitt finaste bokmärke.