Så sitter jag här framför datorn i ett stort och ensamt hus.
I köket finns en påse chips jag så fint cyklade och köpte. Ja det var mysigt, jag såg ut som en lodis i stor stickad vit mössa som stack upp sådär från huvudet som mössor gör på gamla gubbar som är ute och åker skidor. På fötterna hade jag stora vinterdojor och en halsdukslarvigt virat kring halsen. Håret var även lockigt efter att jag haft det uppsatt hela dagen. Kände mig som en kvinna, bosatt i bushen med tio barn och ingen man. Lyckligtvis charmade jag statoilkillen i kassan med mitt fina leende. Han frågade två gånger om jag ville ha kvittot:
- Var det bra så?
- Jadå!
- Du vill inte ha kvittot?
- Nej det går bra.
-...Ville du ha kvittot? Nej...
- Nej.
Stackars alla kvinnor bosatta i bushen med tio barn och ingen man som hela tiden får statoilkillar att insistera dem att ta kvittot. Jag lider med er. Det var så jobbigt att se hans besvikna min när jag sade emot. Som om själen hans just betalat för en ny kropp för halva reapriset och lämnat honom där ensam på Statoil.
Nåväl, nu ska jag äta upp de där chipsen som är inne i köket. Kolla på Valentines Day och sedan sova för att åter igen bege mig till jobbet halvåtta. Filmkvällen hos farmor och farfar nyss var väldigt givande, och med Livet är Underbart i tankarna (filmen alltså, som vi såg) ska jag nog kunna sova gott. Imorgon är jag föresten inte ensam längre.