Nu har jag bott här sedan i fredags, i vindslägenheten på backen. En etta med trappa och snedvägg. Garderob och tv. Utsikt till grannarna och dimmer till belysningen. Nära till busshållsplatsen och bred säng. Jag älskar det. Visst må jag gå ner i vikt under dessa månader, med tanke på att jag både är lat och snål när det kommer till matlagning. Nej, jag kan laga mat, det är sällan det klagas när jag stått vid spisen. Men det är just det här med att göra det frivilligt, entusiastiskt och som de glada kvinnorna i femtiotalets reklamkampanjer. Sen alla dessa pengar som spenderas. Dessa pengar som inte växer på träd. Jag skakar bittert på huvudet och snart dyker jag väl upp i damasker som min förebild och orakel; Joakim von Anka.
Fast det är ju värt det, tusen gånger om. Och Det luktar vuxet och moget när jag packar upp kaffet ur konsumkassarna. Synd bara att pappa kommer sköta min deklarering, annars hade jag varit så stolt över mig själv.