Där nere sjunger mamma till Melissa Horn. Smäktande toner. Tydligen har hon shoppat cdskivor idag. Vemodiga mittbenan och Melody Gardot vad jag känner till hittills. Nähä. Nu sjunger hon och pappa tydligen Ja må han leva till Hiro. Ännu finare. Bortsett från att pappa är helt tondöv och skulle få idoljuryn att vilja abdikera från sina välkända titlar. Men annars uppskattades nog sången, fast Hiro kanske inte alltför lycklig eftersom han faktiskt fyllde år i söndags. Ja, vi är hemska hundägare som inte ens minns dagen vår älskling kom till jorden. Cesar Milan skulle nog knäppa till oss på nosen om han fick reda på detta. Jag kom dock på att vi kan fira honom samtidigt som min far, 17e, vilket till allas fördel ger oss två tårtor.  Tre år har han luffsat runt och blivit. Tiden rinner iväg och valpen är borta. Lyckligtvis är de trasiga skorna har tuggat i sig till frukost/lunch/middag/kvällsfika även det. Men. Ja, det är lite elegiskt. Som att jag snart är jag tjugo år. Jag som nyss var trygg gymnasielev med bokad framtid tre år framåt. Nu väntar däremot en helt oinskränkt sådan, helt och hållet på mitt ansvar. Hjälp! Får dock trösta mig med att den  tjugosjätte februari tjugohundraelva, då min tjugonde födelsedag inträffar,  befinner jag mig förmodligen i Thailand eller Malaysia.  Där har jag ingen som helst användning för något extra år och lever då kanske i något perfekt som ålderslös. Sedan, för att åter försöka få struktur över mitt liv mina vänner, tror jag, ja det sitter ganska säkert, att jag åker till Italien för att lära mig deras förtrollande språk. Och finner en italienare som sjunger så här vackert medan vi äter underbar mozarella, himmelska skaldjur och ljuvlig pasta.

 

Min kamera är på lagning. De jävlarna försökte skylla på mig, att det är jag som är ansvarig för den ofungerande blixten. Men nej ni! Jag skulle aldrig ta skada på något så värdefullt. Min garanti skall ingen ta ifrån mig.