Egentligen har jag lust att bara lägga mig på golvet med armar och ben utsträckta, andas tungt genom munnen och stöna högt av utmattning. Rapa. Grymta. Och snarka. Har nämligen precis kommit hem från ett förstklassisk julbord. Och alla vet precis vad ett julbord innebär? Ja exakt, frosseri. Man äter som om man precis kommit hem från Robinson där man livnärt sig på kokosnötter och palmhjärta i fyra månader. Sked efter sked åker in i munnen av röbetsallad, kalvsylta och gravadlax. Läckerheter som man inbillar sig att man inte fått äta på ett helt år, fast de egentligen alltid funnits där på Ica eller på grannens middagsbjudning. Jag blev som besatt av alla läckerheter på långbordet. Aldrig tycktes jag sluta äta trots att magen ynket ropade stopp. Stolen skjutsades bakåt och nästa tur till skinkan och prinskorven genomfördes.

Det är brutalt och obarmhärtigt det här med julbord. Precis som föräldrarna i Spirited Away, förvandlades även jag till en stor tjock gris. En dröm att slakta och ha på sitt julbord till nästa år. En gris som log och torkade sig runt munnen med den röda servetten utan att ta blicken ifrån pressyltan på tallriken.

Men här sitter jag nu, tjugo kilo senare. Lyckan över maten var hemskt kort om man jämför med ångesten i magen senare. Kjolen spänner men viftar bort skuldkänslorna med tanken att detta obehärskade beteende sker ytterst sällan. Grisen i mig har inte riktigt stuckit.