Jag är dödstrött. Kan somna nu om jag bara blundar. Ögonlocken är tunga som bly. Att hålla huvudet uppe är en kraftig ansträngning. Som att bära en soffa nerför en trappa eller lyssna på p4 utan att fälla något hånfulla kommentarer.

Hade igår bestämt mig att promenera de fem kilometerna till jobbet, och inte vilken tid som helst - nej klockan tio i sju skulle jag vara där -vilket betydde att jag skulle vara påklädd och klar senast tio i sex (Ni behöver inte vara oroliga, jag har gjort sådana här dumheter tidigare och går ,än så länge, inte på något olagligt). Hur som helst hade jag ställt klockan på tjugo över fem, men som vanligt när man riktigt ställer in sig på en tid, i varje fall när det gäller mig, så kan man inte sova ordentligt. Så jag vänder och vrider mig. Faller i orolig sömn. Imponerande surrealistiska drömmar fladdrar under mina slutna ögon. Vaknar. Och så går det runt, runt, runt, runt tills väckarklockan slutligen spelar sin inte alltför anslående melodi.  Har då legat vaken sedan fyra. Något som kanske är mer "okej" innan tillställningar som Första skoldagen, Oscarsgalan, Den heta dejten och så vidare plus. INTE då man skall göra något så simpelt som att promenera till jobbet.

Och inte nog med det. Termometern visade minus tjugotre grader vilket fick mig att tvärvända i dörröppningen. Nog vill jag få lite motion men att förvandlas till den kanske godaste Ben & Jerry'n vore lite väl. Så jag släpade mig ömkligt tillbaka till sängen, i väntan på att min far skulle vakna till, fullt påklädd med borstade tänder. Fick i alla fall min härliga promenad vid arbetsdagens slut.

O vad skönt det kommer bli med halva helgen ledig. Och O vad det pirrar i magen. Om precis, exakt en månad

sitter jag om två timmar och en halv sådan på flyget till Bangkok.

Men innan jag faller i koma måste jag packa. Pröva kläder. Leta efter ett adapter. Ett myggnät. Aktivera mitt mastercard och visa-kort. Och absolut. Definilut. Inte. Somna.