Känner såhär i efterhand att jag under helgen enbart ätit. Bortsett från julbord hängde jag nämligen hos mina barndomsvänner Emma och Linnea där det slukades en hel del lussekatter, pepparkakor och diverse sötsaker utan hejd. I flera timmar satt vi vid köksbordet, pratade, skrattade och åt.

En av mina "intressen" (något som togs upp en hel del när man var mindre, men som försvann med brevvännerna) måste vara att äta. För intressen är väl det man håller på med då man får välja själv?

Fy vad jag låter trist. Förut kunde jag skriva teater och musik - men sådant håller jag inte på med längre vilket svider i hjärtat. Så fort jag får chansen ska jag återuppta det. Ett måste! Och det här med att umgås med människor har sjunkit radikalt tack vare allt mitt jobb. Får nöja mig med mina kolleger men det är inte samma sak så länge man befinner sig på jobbet...

Nej nu får jag inte tänka mer på det här, jag blir bara nedstämd. Måste tänka på roliga saker. Som, allt fuffens jag och just Emma och Linnea gjorde som sprudlande ynglingar. Kan svära på att ni inte gjort hälften. Som att:

• Vara rädd för sin granne när man ska sova i tält, och därmed låtsas vara en påhittad morbror (jag) som brummar högt på bred norrländska Vem faaan äre som är ut' å smyyg när ja försöök å sova, för att skrämma iväg denne.

• Låna hem en engelskaordbok från skolan som hjälpmedel för att få sina andra grannar man ogillar att flytta genom att i ett brev påstå sig vara en engelsman som grannkvinnan då varit otrogen med. (Lyckligtvis skickade vi aldrig iväg det)

• Spela in flertal filmer med hemska innehåll och alltid strävande efter någon form av thriller. Som att fadern till en ung flicka hänger sig i källaren. (Med remmen från en morgonrock). Tyvärr blev aldrig någon film fullbordad...

• Rigga fällor i kojor i gamla ladugårdar för att skrämma iväg eventuella spöken som härjade; Att gräva djupa hål i sågspån och hänga upp fem kilos vikter i taket är bara två exempel.

Vi var byns gangsters. Busfröna som folket förbannade sig över. Rackarungarna som fick utskällningar och höttande nävar.  Visserligen var jag inte lika våghalsiga som dem, jag vågade nämligen aldrig  att hoppa från kojan uppe på loftet och ner de fyra meterna i en gammal vagn fylld av rester av höbalar och annat mjukt skräp. Något som jag ibland ångrar och får mig att känna mig som en lite tråkig fegis som bara äter.

Och jag fick årets första julklapp. En pirrande känsla fyller kroppen då man får läsa en etikett med sitt namn. En etikett som får en att känna sig sådär lagom speciell.