Sofia Waldorf Med Rött Diadem I Raskande Fart

Min Saker-att-göra-innan-resan har fått allt fler punkter avklarade. Det känns väldigt betryggande eftersom jag ett tag trodde jag skulle få ströva runt asien med svettringar under armarna och en halvtom ryggsäck utan pass och extra kontokort.
Klockan tio idag tog jag nämligen min sista twinrixspruta. Det gick fort och smärtfritt. Ibland kan jag inbilla mig att jag hatar sprutor bara för att andra kan gnälla i år och dar över hur fruktansvärda de är och att de svimmar blotta blicken på dess spets. Jag spärrar upp ögonen med dem och flämtar fast jag egentligen inte känner någon som helst fruktan för en spruta. Möjligt lite respekt. Men det ska man väl alltid ha för vassa ting?
Jag gick praktiskt taget bara in, hängde av mig jackan, drog ner tröjan så min överarm blottades, stacks av sprutan, tackade och bockade och gick ut igen. Hann knappt blinka och sen var det klart!
För att inte tala om hur raskt jag hittade julklappar åt två av mina syskon. Så fort jag anlände in i butikerna hittade jag rätt, och för en gång skull var expediterna (?) trevliga. Bemötte mig med ett leende, nickade och skämtade. Sådär ovanligt gästvänliga, som att de faktiskt brydde sig om att JAG är kunden och de är den som ska se till så att JAG känner mig nöjd. Rätt hierarki. En av dessa expiditer, som dessutom var väldigt söt, prövade faktiskt en av klapparna åt mig -vilket jag aldrig varit med om här i stan. Det kallar jag service! Och ja, nu får ni klura ut vad det kan ha varit.
...Visserligen hade jag på mig min pälsjacka och en svart liten handväska och välkammat platt hår prytt med ett rött diadem som alltihop fick mig att se ut som  en wannabe Blair Waldorf á la Gossip Girl Upper East Side Societetflicka. Kan det varit därför de var så frikostiga? ...I mina drömmar i alla fall.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0