Är fruktansvärt besviken på mig själv. Vill dra täcket över huvudet och inte skåda dagens ljus förrän 2013, då världen redan gått under. Jag kommer då kunna acceptera det beslut jag tog den där dagen för tre år sedan. Dagen då jag slängde mina musikaldrömmar i väggen, för att sedan ångra mig djupt.
Jag kanske ska ta det från början?

Linnea hade under dagen informerat mig om en audition som skulle äga rum på Balettakademin här i Umeå. De sökande hade en chans att medverka i en musikal med Måns Zelmerlöw som medspelare. Och är inte Romeo och Julia den perfekta kärlekshistorien (okej kanske inte) att spela mot denna Gåva till kvinnan?
Hur som helst så blev jag peppad att söka rollen som Julia, och jag föll pladask. Självklart att JAG, den fantastiska Sofia skulle få rollen och på så vis bli världsberömd musikalstjärna.
Jag fick med mig min ädla vän Helén, och efter 16.00 stod vi där utanför dörrarna till balettakademin. Hjärtat bultade ovanligt fort och jag kände stressen pyra upp genom kroppen.
"Vi har ju inte tränat in någon sång?!" "Vi har inte sjungit upp!" "Det kommer bara vara en massa etablerade 25åringar som sjunger Kristina från Duvemåla!" "Va?! Det står att man ska dansa också! Jag kan inte dansa!"
Vi tvekade. Länge. Vägde för och nackdelar. Kom tillslut fram till ett gemensamt beslut.
Vi kollar läget...
Vår plan var att smyga in och se vad som egentligen gäller, men istället upptäcker "Chefen" i Juryn oss och skriker att vi ska komma in och vara med. Jag och Helén kollar förskräckt på varandra, sedan på de flickor som stiger in i salen, de gormande jurymedlemmarna, tvkamerorna och slutligen på våra skor. Jag tänker "why not?" ,trampar av dem och hänger upp ytterjackan.
Samtliga sökande, en skara på cirka. 15 tjejer, iklädda jeans/tights och söta t-shirts står i en halvcirkel framför Juryn och kamerorna (inkl. kameramän). Vi smyger in och jag måste se fullkomligt vilse ut. Vad fanken gör jag där? Jag har ju inte tränat in en endaste låt, är svettig och luktar fortfarande lök i munnen efter skollunchen.  Jury-bossen berättar vad som gäller, att de söker någon som ska spela Julia och att SVT kommer sända ett program om resan från Audition till Föreställning. Jag tycker det låter oerhärt lockande och funderar ut vad jag ska säga för repliker och vad jag ska sjunga.
Dock avbryts mitt scenario i huvudet av att hon, Chefen säger "..Så nu ska ni få sjunga här för oss, framför alla. JA! VILL NI BLI STJÄRNOR SÅ ÄR DET JU PIECE OF CAKE! En baggis, jämför med en föreställning framför tusentals personer!"
Jag vill svimma. Jag vill bli utsuddad. Jag vill skrika. Jag vill ALLT utom närvara i rummet. Bläddrar desperat igenom olika låtar i huvudet, men slutar på NOLL. Jag kan inga låtar utantill, särskillt inte sådana som gör mig till musikalstjärna. Mitt ansikte måste varit som tagen ur någon skräckfilm- där jag spelar offret som spöket just ska hugga av huvudet på med en köttyxa.
Jag och Hell kollar på varanda. " Vi går..." Men kan vi gå? Vore inte det skumt?
Den första flickan sjunger, jag har inte hört låten men den låter som tagen ur någon musikal. Inte kan jag sådana låtar!
Helén börjar dra sig mot utgången. Jag står tveksamt kvar. Det här är min chans. En dröm kan uppfyllas om jag bara ställer mig där och sjunger. Jury-Bossen säger att vi inte ska vara rädda, men ju mer hon skriker och hävdar att ingen behöver vara orolig, desto mer sjunker mitt mod. Det är redan försent, jag ser ut som en rädd stackars kyckling i en lejonbur. Ingen vill ha en stjärna utan starkt självförtroende.
Nästa tjej börjar sjunga, även denna gång något typiskt musikal.
Jag vänder mig långsamt om och tassar ut. "Jag är mer rockstjärna" viskar jag till Helén och vi traskar skakade ut. Dock snappades jag upp av en VK reporter, som blev intresserad av mitt uttalande och agerande. Kommer förmodligen finna några anonyma kommentarer i morgondagens tidning där jag citeras.
Tillsdess ska jag försöka intala mig att jag inte alls missat mitt "livs chans". Att det finns fler möjligheter. Att resan inte tar slut här. Att jag egentligen inte är en fegis. Det var bara inte min dag idag...right?