Jag brukar sucka högt åt de som gällt brukar skrika "Vart är min mobil?!" i samma tonläge som man skulle skrikit om himlen plötsligt skulle falla ner. Hur de jämrar sig, gråter och vankar av och an i förtvivlan- allt för att de inte har mobilen på sin vanliga plats i byxfickan eller i innerfacket i handväskan. Då brukar jag kolla på dem med en överlägsen blick och skaka på huvudet över deras patetiska beteende.
Hur kan människor vara så fruktansvärt beroende av sina mobiler att de blir fullkomligt desperata utan dem?, jag förstod mig inte på detta. Men nu, nu har jag själv fått uppleva detta helvete. Ett helvete där jag saknar min älskade skrutt-samsung som jag fick dagen då jag fyllde 15 år.

Minns så väl paniken i kroppen då jag insåg att mobilen varken låg i jackfickan eller i väskan. Hur jag febrilt sökt och sökt utan resultat. Hur mina händer blivit röda och stela av kylan medan jag tömde fickornas innehåll.
Tillslut kom jag på att jag stoppat mobilen på laddning hemma hos Wilmer där vi ex. arenamusikelever haft en nice förfest. Efter att ha firat segern över "kvällens musik-lek" glömde jag totalt bort vad som låg där på diskbänken ,och drog ut med Olivia och Sanna mot bussen.
Jag svor för mig själv och räknade upp samtliga nackdelar med att inte ha en mobil med sig en kylig lördagskväll. Listan blev alltför lång och desperationen nådde sin topp.
Lyckligtvis klarade jag mig hela kvällen med hjälp av godhjärtade personer som alla hade mobiler. Men trots att jag hade skinnet i behåll när jag väl knackade på hos Wilmer idag söndag för att hämta min saknade mobil, förblir det där FÖRSTA och SISTA gången jag glömmer min mobil under helg-kvällarna.
Populär som jag är hade jag 6 missade samtal och 5 sms, hade jag dock haft mobilen på mig hade nog siffrorna legat på NOLL.