Jag Är Kär
Förälskad upp över öronen. Hjärtat bankar en härlig rytm. Som slaget av trummorna till min favoritlåt. Sommarens dofter lyfter mig upp upp mot det ljusblå. Molnen omfamnar mig. Det pirrar i min kropp. Varje kromosom vibrerar när jag tänker på h o n o m . Ett leende vill inte släppa mina läppar. Liksom längtan i magen, bröstet. Står inte ut. Står inte ut. Och jag sjunger om honom i varje ord jag yttrar.
Självklart är det Oskar Linnros jag gått och kärat ner mig i. Han som gått och blivit alla flickors kärleksgud. Han som trollbinder oss med sina mörka ögon och skeva leende. Han som får spotify att brinna. Och Han som får oss att ihärdigt (skrämmande) kolla på klipp efter klipp där han intervjuas/sjunger/på något annat sätt visas under några sekunder. Visst, han är kort...Några år äldre än mig...Känd...Men alltså! Jag är också kort. Och ålder är bara en siffra. Och känd i Sverige är ändå inte värsta grejen. Mina chanser är 50/50.
När Anders Lundin ropade in Oskar på Allsångscenen slog mitt hjärta en volt. Eller vadå e n volt? Det hoppade från trampolinen och gjorde guldhoppet i simhoppsfinalen. Jag tjöt av glädje. Sjöng av allt jag hade till Ack, Sundbyberg. Och hjärtat hoppade om och om igen på trampolinen. Han var så snygg, så söt, så..suck..allt...där han sprang runt på scenen och aningen tafatt sjöng till stockholmspubliken. Han var nervös. Men han glödde. Och genom tv-rutan drog han mig till sig. Jag förstod det då.
I'm in fucking love!
Inte en kändis igen! Snälla nej! Det går bara utför...
Men äsch! Man lever bara en gång. Så försök inte krossa mina drömmar.
Ladies and lads..He's mine!
Jag smälter. Tynar bort av kärlek.
Har lampan släckt men hon är så så så så så så tänd.
Den mannen vet hur det går till.
Saknar Glamour
Nej jag menar inte tv4+'s serie som egentligen borde heta "Den skallige och den vackra"- men självklart tog någon översättare för få engelskalektioner och blev endast anställd tack vare sin kända far som startat en av de mest framgångsrika advokatbyråerna i Borås och hade ingen aning om vad "bold" betydde och drog till med något fiffigt ord som "Glamour", något som den precis som jag saknar samt den dåliga engelskan. (För er ordpetiga människor är allt ironi. Men ni saknar såklart humor som får människor att förstå saker och ting. Just för att ni är ordpetare... Jag tycker nästan synd om er. Hallå! LÄS IGEN! Fattaruu??).
För faktum är att jag just nu går omkring som något katten dragit in. Orakade ben. Hål i strumporna. Svag svettdoft. Osminkad. Platt rakt tråkigt hår. Fläckar på byxorna. Brännmärke på långfingret. Ojämna naglar. Myggbett. Finnig. Ja allt ni kan tänka er som flertal människor skulle kunna fixa till på morgonen. Men inte jag inte. Jag vill. Men gör det inte. För jag ids inte. Just precis. Jag vill eftersom jag tycker det är kul att fixa till mig. Låter galet fult, men det är sanningen! Jag tycker om att se hur jag går från skabbig luffare till något som kan vistas bland folk utan att få äcklade blickar som synar en med uppspärrade ögon. Så. Sagt och gjort!
Men jag gör det inte. Jag drar ut på det. Låter dagarna gå, kanske för att lysa upp extra mycket när det väl gäller. Så tills dess att det gäller (när det nu kan tänkas vara? Dagar? Månader? År?) låter jag Skabb-Sofia vara (ja skabb, inte neutral, för att vara neutral ska man vara fräsch). Hon får strosa runt i gårdagens smutsiga shorts bäst hon vill. Bita på naglarna och äta müsli direkt ur paketet.
Skabb-Sofia hade inte tvättat på cirka 67 år. Nu har hon dock ansträngt sig och stoppat kläder i tvättmaskinen. Dock hade någon av hennes klumpiga familjemedlemmar tvättat ett av hennes linnen, som nu fått en smutsgrå nyans, från att ha varit läckert rosa. Sådant får den något fina Sofia att fälla en tår.
Fin hand. Not. Skabb-Sofias såklart. Hur jag vet det? Ja spana in brännmärket. Hände då hon snuddade vid en varm spisplatta och otroligt klantigt, även snuddade vid en glödande cigarett. Ja, precis på samma ställe!
Här är vårt favoritlinne. Vi fick det en jul (tror jag?) från vår äldre syster då vi båda var i mitten av tonåren. Sedan dess har det flitigt används. Blivit urblekt och det har bildats hål här och var. Men fortfarande. Så fint. Och så skönt. Kan inte, förmår oss inte, att slänga det.
Fem Fula Saker Jag Gör
Alla har vi våra dåliga vanor. Saker vi omedvetet gör. Fula och pinsamma saker. Saker som vi ångrar så fort hjärnan kopplat vad kroppen egentligen gjort. Saker som får mig att vilja dunka huvudet i väggen och lova mig själv att aldrig, aldrig! göra om det.
- Knuffar madrassen mot väggen varje gång jag ska gå och lägga mig.
Visst, ingen kanske ser mig där jag patetiskt lyfter upp "övermadrassen" och liksom slänger mig över sängen för att få den på rätt plats. Dvs. sluttande uppför väggen. Men ack så dum jag känner mig varje gång.
- Låter "Mhmhe" med ett mesigt leende på läpparna när jag passerar någon jag redan hälsat på, eller någon jag inte vet om jag ska hälsa på.
"Mhmhe" är ett slags fniss, ett nasalt stön som kommer från näsan. Något som jag undermedvetet tror låter trevligt, men som egentligen låter handikappat. Bättre att säga HEJ eller ingenting alls! Men på något vis pyser "Mhmhe" ur näsan istället.
- Pratar på engelska.
Och då menar jag inte någon vacker fisförnämn brittiska á la Supernanny Joe. Utan någon konstig ghetto-gangsta-wannaberapper-engelska. Som slänger ur sig ord som "Yo". "In da hood" "Rollin'" "Wazup bro" "..And I'm like what the hell". Detta, samtidigt som jag försöker låta som någon brownsugar girl....Ja. Behöver jag säga mer?
- Öppnar skafferiet, kylskåpet och frysen varje gång jag kommer hem från jobbet.
Alla dessa finns det även två av. Två Skafferin bredvid varandra. Sedan en frys med en mindre frys under. Bredvid dem kommer kylskåpet med ett mindre kylskåp under. Så när jag kommer hem blir det såhär: Skafferi. Skafferi. Frys. Kyl. Frys. Kyl. Oftast hittar jag inte något gott och brukar därmed ta ett torrt kex eller bre en smörgås.
- Mimar till musiken i Ipoden.
Så fort jag får chansen kollar jag mig runt. Kusten är klar! Märker att ingen möter mig, ingen kommer från varken höger eller vänster, och så mimar jag. Jag använder hela ansiktet. Artikulerar och gör dramatiska rörelser med ögonbrynen. Inbillar mig att jag medverkar i låtens musikvideo. Jag är det stora stjärnan som riktigt lever mig in i musiken. och DÅ! Vips! Dyker det upp någon och jag får ett stenansikte. Va, nää inte har jag väl nyss gått omkring och mimat till Papa Don't Preach!? Sen, så fort inkräktaren passerat mig återgår jag till min MTV video.
Skrattar på mig just nu. Tror mamma försöker sjunga The Clash's Should I stay or should I go. Men istället blir det Shoora hey or shoora hoe.
Jag Avslöjar En Av Alla Mina Hemligheter
Nu ska jag avslöja något. Och när jag väl har avslöjat det så m å s t e jag fullfölja det. Ingen återvändo. Jag står i en mörk tunnel med två ljuskällor, en från tåget som i vild hastighet (dock 675km bort, så att jag hinner ut) tuffar mot mig, och det andra är från utgången där solens strålar tränger sig in och leder mig rätt.
Nu kanske jag låter aningen dramatisk, kommer inte bli påkörd av något tåg, men har man sagt att man ska göra något- går det inte att dra sig ur. Och det är bra. För det här är något jag verkligen vill göra.
Okej, är ni beredda?
Jag ska...köpa en blind enögd zebra med träben!
Hehe. Nä dåligt skämt.
Here it comes:
Jag ska...ut och resa. Helt själv. Solo. Ensam. Allena. Solitär.
Först var det tänkt att min syster skulle göra mig sällskap. Vi skulle börja i Israel, därefter Indien, Australien, Filippinerna och slutligen Japan.
Nu ensam är rutten ändrad när det endast blir jag och mig själv. Istället reser jag till Thailand, (Malaysia,) Indonesien, Australien, (Tasmanien,) och Nya Zeeland.
Och det kommer bli grymt, och tufft. Men I can do it.
Så detta är anledningen till att jag jobbar tills fötterna blöder och fingrarna bränns. För ska jag komma iväg där i Januari behövs säkerligen sjuttiotusen svenska riksdaler.
Nu Vill Jag Inte Smaka Mer Av Mitt Liv
Emo? Ja!
Ilska och frustration. Hat och vrede. Avsky och bitterhet. Ve och elände.
Jag vänder och vrider mig. Skriker och drar mitt hår.
Men som vanligt är det ingen som bryr sig under situationer som dessa. Är det för självömkans skull, att man bildar sin egen uppfattning om hur alla bespottar en- även om de i Den Verkliga Världen försöker få en på bättre tankar? Eller BRYR sig människorna, i grund och botten, sig inte?
Alternativ två utan tvivel.
Förstår inte hur min syster kunde byta profilbild på allas vårt älskade facebook, till en då jag ser ut som en fläskig kvinna som satt ett digestivekex med brieost i halsen och samtidigt försöker se snygg ut åt kameran- men som Gud redan bestämt- blir groteskt ful. Sedan svider sveket fortfarande, och jag har inte fått någon ursäkt samtidigt som Trästock smyger sig tätt in på (jobb)dagarna. Kommer kännas jobbigt att umgås med dem som inte ens vill ha mig där!(Ja nu gråter jag nästan.)
Och blir det bättre av att jag tvingas spela Kubb med min familj, o farmor o farfar, o min faster o min kusin, när det är ett spel jag minst sagt avskyr? Nej! Eller att vi inte har chips, inte ett enda rafflande potatischips, i skafferiet, frysen, eller kylskåpet.
JAG BEHÖVER NÅGOT SALT. Och kanske en tröstande ängel som åter ska ge min livsgnistan som får mig att inse de verkliga problemen i världen; som korrupta poliser, tobakindustrin, pedofili, svält, högerpolitik m.m.
Jag vänder och vrider mig. Skriker och drar mitt hår.
Men som vanligt är det ingen som bryr sig under situationer som dessa. Är det för självömkans skull, att man bildar sin egen uppfattning om hur alla bespottar en- även om de i Den Verkliga Världen försöker få en på bättre tankar? Eller BRYR sig människorna, i grund och botten, sig inte?
Alternativ två utan tvivel.
Förstår inte hur min syster kunde byta profilbild på allas vårt älskade facebook, till en då jag ser ut som en fläskig kvinna som satt ett digestivekex med brieost i halsen och samtidigt försöker se snygg ut åt kameran- men som Gud redan bestämt- blir groteskt ful. Sedan svider sveket fortfarande, och jag har inte fått någon ursäkt samtidigt som Trästock smyger sig tätt in på (jobb)dagarna. Kommer kännas jobbigt att umgås med dem som inte ens vill ha mig där!(Ja nu gråter jag nästan.)
Och blir det bättre av att jag tvingas spela Kubb med min familj, o farmor o farfar, o min faster o min kusin, när det är ett spel jag minst sagt avskyr? Nej! Eller att vi inte har chips, inte ett enda rafflande potatischips, i skafferiet, frysen, eller kylskåpet.
JAG BEHÖVER NÅGOT SALT. Och kanske en tröstande ängel som åter ska ge min livsgnistan som får mig att inse de verkliga problemen i världen; som korrupta poliser, tobakindustrin, pedofili, svält, högerpolitik m.m.
Mina Vänner Har Lämnat Mig
Måste sluta att tala om mitt jobb. Måste sluta att tala om min trötta kropp. Måste sluta att tala om min nedräkning till löning. Fortsätter jag med detta kommer jag inte ha några vänner kvar. Inte ens sådana där som man stelt klämmer fram ett HEJ till på stan, och som man innerligt hoppas i n t e ska stanna upp för att prata - eftersom det blir oerhört obekvämt och man kollar överallt utom i dennes ögon. Nej, jag får inte. Det är förbjudet. Som att äta frukt från kunskapens träd. Eller erkänna att man biter på tånaglarna!
F å r i n t e !
I dagsläget är jag övergiven av de som jag alltid kallat mina kära. De hör inte av sig eftersom de tagit förgivet att jag jobbar. De hör inte av sig eftersom de (intelligenta som människor bara kan bli=IRONI) har för sig att jag aldrig hinner med fritid och har arbetspass på 28 timmar under ett 24 timmarsdygn. Och detta svider likt salt i öppna sår. Och ögonen rinner som om de mötts av lök på en skärbräda. Och jag är sviken.
En sviken Sofia ser ut så här:
...Nej okej jag erkänner. Skabbigheten är inte endast svek, utan också (ett arbetspass..shhh..och) en löprunda.
Fick dock lite plåster på såren då min mamma kom hem efter att ha handlat. Hon ställde då alla fyra tygpåsar i köket, bad mig att packa ur dem allihop medan hon själv tassade in till vardagsrummet. Sekunderna efter tjuter Kom Igen Lena! genom högtalarna och huset fylls av Göteborgarens magiska musik. Jag utbrister i ren lycka, Men mamma, du gillar ju inte ens Håkan! Leendet är då minst två mil långt. Mamma ler tillbaka och svarar, Det gör jag visst! Tjo flöjt! Pappa frågar dock fundersamt, Är det här han Wennerstrand?
Och vem bryr sig om att den inte är köpt på någon cool skivbutik där vinylskivorna säljer likt smör i solen. Ica går minst lika bra. Sen, bortsett från Den Fulaste Flickan i Världen, är den hemskt vacker.
Vi Sa, Vi Blir Aldrig Som Dem Från Stan
Ni kanske undrar hur mycket jag jobbar?
Enkel fråga svaras så här:
Jag tycker det är otroligt lyxigt att börja imorgon 8.00. Så lyxigt att jag går omkring och myser med tanken "Sovmorgon imorgon bitti :) " och ett mesigt leende på läpparna.
Just nu har jag värk i ryggen. Jag skyller på hårt arbete. Min far hävdar däremot på att jag är otränad. Ligger nog en sanning i dem båda, men mitt argument väger tyngst. Okej, visst. Det var bra längesedan jag riktigt tränade. Typ...en månad kanske. Men är inte att kolla på fotbolls VM och cykla ca. 9 kilometer varje dag (till och från jobbet) nog med träning?
Har förresten inte nämnt att jag flyttat tillbaka till mina päron med respektive barn, mina syskon, och en blivande systerdotter/son som hej vilt snurrar runt i en ganska blek mage. Jag ska bli moster! Någon kommer kalla mig "Moster Sofia". Och jag måste agera fantastisk, enastående människa som i barnets ögon är den perfekta förebilden när den väl kommer...även om det dröjer ett tag. Och jag förmodligen befinner mig utomlands.
Som sagt är jag ledig max två gånger i veckan. Tummen upp. Då kan jag roa mig så här.
Sista bilden är skandalös med tanke på frånvaron i ögonen. Men har man läppstift runt om munnen måste man stå för det och be om ursäkt. Fast nu har ju jag vunnit 100 (80) kronor som jag pumpat ut från mina familjemedlemmar/hyresvärdar. Då är det kanske okej.
Sådant Som Aldrig Händer Mig
Och jag önskar jag kunde skriva det. Men att öppna pandoras ask här på bloggen känns inte särskilt lockande egentligen. Jag vill skriva ut allting, bokstav efter bokstav skulle forma hela min långa berättelse. Och det skulle bli långt, väldigt långt. Och ingen skulle nog orka läsa det. Utom jag förstås. Och då är det lika bra att göra ett word-dokument som man döper till HEMLIGT. Fast någon kanske har tråkigt och vill somna snarast så den bestämmer sig för att läsa alltihop- en chans på 50/50 att den antingen somnar eller tycker allt är intressant. Man kan föresten inte bara skriva vad som helst på internet. Allting lagras tydligen, för evigheternas evighet! Men vart egentligen? Har aldrig förstått det.
Och mitt privatliv? Vadå privatliv? Vart går gränsen för supermegaprivat? När börjar folk tala bakom ryggen på en för att man "viker ut sig på bloggen"? Allt det jag skriver nu är kanske väääldigt privat i andras ögon och öron.
Hur som helst: om hundra år kommer ändå allt vara glömt. Och jag kommer inte ens vända mig i graven då jag tänker på det där som hände mig som aldrig brukar hända mig. Utan jag kommer sussa sött och tacka Gud för att ingen minns varken mig eller den här bloggen. Får helt enkelt i alla fall nöja mig med en kram.
Ja nu blev ni allt nyfikna men jag måste göra er som just nu försöker hacka er in på min dator besvikna eftersom jag inte har eller kommer skriva något word-dokument vid namn HEMLIGT. Lika dålig jag är på att skriva blogg, lika dålig är jag på att skriva hemliga word-dokument.
På tal om dålig så har jag typ inte sparat några pengar alls. Visst, kanske inte köpt något nytt plagg (än) men senast jag trallade in på Åhléns blev jag förförd av ett läppstift- som visslade på mig likt en husse gör mot sin hund, samt av en saltvattenspray. Dyra grejor det där, men så nödvändiga! Ja faktiskt!
Egentligen har jag en väldigt liten mun. Så experter skulle nog be mig vända mig till någon plastikkirurg som tjänar mer än båda våra föräldrar tillsammans, snarare än att jag ska använda läppstift.
Somm(n)aren Klockan 22.23
Sommaren makar sig fram i lugn takt. Ett steg i taget. Sådär som Luciatåget ska gå. Eller bröllopsparet i kyrkgången. Ett steg. Ihop. Nytt steg.
Jag är egentligen ganska less. Lite ledsen också. Känner mig så konstig. Är trött och huvudet snurrar likt karusellerna på Grönan. Kanske för att jag har en läskigt dyr telefonräkning. Det går inte kolla på den utan att drabbas av blodförfrysning och hjärtattack på samma gång. Sedan har jag överanvänt mina linser och behöver, innan alla världens optiker jagar mig med högafflar eller kanske rostiga foropter, köpa nya. Mina linser går på cirka ett tusen kronor. Ja skrämmande pris även där. Mitt liv är en rysare. Joakim von Ankas värsta mardröm.
Jag har inte tid med dessa betalningar! Och försöker jag få lite medlidande av mina "nära och kära" får jag bara höra "Så är det att vara vuxen " eller " Du har bara dig själv att skylla" eller " Och vad hade du tänkt att jag skulle göra åt saken". Förstår de inte att jag behöver en klapp på ryggen och en kommentar i stil med " Men söta gumman! Var inte ledsen! Jag kan bjuda på mjukglass varje tisdag resten av de tre kommande månaderna". Men näääädå! Jag förstår mig inte på människor. Det är som lokaltidningarna. Varför kan de inte anställa folk med talang, eller åtminstone ambitioner att prestera något bra? Istället så avlönar de "journalister" vars största scoop var då lille Laban, grannens hund, räddade en igelkott från en säker död.
..Och sedan sitter de i 67minuter för att knepa ihop "fyndiga" rubriker som denna:
And His Books They Breathe A Reason
Bortsett från killar är jag även intresserad av böcker. Alla sorters sådana, inte bara romantiska komedier som man skulle kunna tro. Visserligen hör Helen Fieldings böcker om Bridget Jones till favoriterna, men för övrigt läser jag vad som helst (Okej kanske inte Hitlers Mein Kampf..eller..det hade kanske varit intressant)! Deckare, skräck, drama,thriller. romantik, självbiografi -alla genres har mina ögon svept igenom. Jag må inte vara någon som sträckläser en bok på 18,5 timmar (eftersom jag lätt blir väldigt sömnig om jag läser för länge), men sedan jag fann kärleken till Kitty-böckerna vid barnsben kan jag helt enkelt inte sluta läsa.
Min favorit Kitty-bok var "Kitty och miljonvinsten" som jag läste säkert 1025 gånger och beundrade alltid omslaget. Detsamma gällde "Kitty i Dimmornas Hed"- den hade ett så vackert omslag där den rödblonda Kitty (som dock alltid illustrerades blond?) satt på en muskulös brun häst med ett något skärrat ansikte- alltså Kitty och inte hästen, och Dimmornas Heds (antar jag) förtjusande ängar sträckte sig i bakgrunden bort till horisonten. Efter Kitty kom såklart Harry Potter och sedan de något tyngre Marian Keyes-böckerna. Yes,vid tretton år var Vattenmelonen i pocket och med yttepytteliten text, t u n g. Men jag läste troget om den gravida kvinnan och alla hennes problem, även om det tog en ordentlig tid och jag inte ens haft sexualkunskap i skolan. Efter det var jag fast. Och här sitter jag nu, sommaren 2010 med ännu en bok av denna enastående författare som får mig att, på riktigt, skratta högt åt det jag läser. Och då menar jag inga fåniga fniss, detta är nöff-gurgel-hick-skratt.
Nej det är inte pannkakssmet jag har i ansiktet. Jag har fått en sådan solbränna..
