Sommaren makar sig fram i lugn takt. Ett steg i taget. Sådär som Luciatåget ska gå. Eller bröllopsparet i kyrkgången. Ett steg. Ihop. Nytt steg.

Jag är egentligen ganska less. Lite ledsen också. Känner mig så konstig. Är trött och huvudet snurrar likt karusellerna på Grönan. Kanske för att jag har en läskigt dyr telefonräkning. Det går inte kolla på den utan att drabbas av blodförfrysning och hjärtattack på samma gång. Sedan har jag överanvänt mina linser och behöver, innan alla världens optiker jagar mig med högafflar eller kanske rostiga foropter, köpa nya. Mina linser går på cirka ett tusen kronor. Ja skrämmande pris även där. Mitt liv är en rysare. Joakim von Ankas värsta mardröm.

Jag har inte tid med dessa betalningar! Och försöker jag få lite medlidande av mina "nära och kära" får jag bara höra "Så är det att vara vuxen " eller " Du har bara dig själv att skylla" eller " Och vad hade du tänkt att jag skulle göra åt saken". Förstår de inte att jag behöver en klapp på ryggen och en kommentar i stil med " Men söta gumman! Var inte ledsen! Jag kan bjuda på mjukglass varje tisdag resten av de tre kommande månaderna". Men näääädå! Jag förstår mig inte på människor. Det är som lokaltidningarna. Varför kan de inte anställa folk med talang, eller åtminstone ambitioner att prestera något bra? Istället så avlönar de "journalister" vars största scoop var då lille Laban, grannens hund, räddade en igelkott från en säker död.

..Och sedan sitter de i 67minuter för att knepa ihop "fyndiga" rubriker som denna: