Promenerande längs Umeås kvällsdekorerade gator. Magen tackade nej till godis jag så prompt, och för 30 kronor, onekligen stoppat i mig. En och en. Soda Pops, sura meloner, kokosstänger, geisha, majsbollar, lys melk (mina absoluta favoriter), risbräck, aprikoser och vingummin.
Efter att ha ätit fler än vad jag orkat kom jag fram till att godis inte alls är så gott trots allt. Visst, jag känner suget. Känner en enorm längtan till att få känna chokladen smälta på tungan, eller den stickande känslan på läpparna då de sura godisarna blivit utvalda där nere från godispåsens färgglada botten. Det är som att vänta på bussen när man inget annat vill än att just komma hem. Man står där. Lägger vikten på höger sida. På vänster. Stampar lite lätt med högerfoten. Slår ihop de båda. Klapp klapp. Kikar på mobilen, nej inga nya sms. Stoppar tillbaka den i fickan. Kommer inte ihåg vad klockan var. Tar åter upp den, nej inga nya sms. Klockan är dock 16.40. Kollar busstidstabellen. Jodå, den ska komma 16.45, endast fem minuter. Smygtittar på folket bredvid. Dömer dem efter sina kläder, sina rätt så omoderna jeans och militärfärgade jackor. Höga stövlar och risiga frisyrer. Rynkar pannan när en av dem höjer näsan mot ögonen i en inte alltför stilig grimars och brister utt i ett gapskratt. Kommer dock på att själv kanske se ut sådär när något anses som riktigt lustigt och återgår till att titta på mobilens klocka.
Så kommer bussen. Sakta rullar den in. Elegant tas busskortet upp ur plånboken och smidigt och skickligt ställer man sig i kön in till bussen. Chauffören ler och hälsar artigt. En ledig plats hittas och bekvämt sätter man sig till rätta. Så tänds ljuset ovanför sätet framför dig.
Godiset i magen, som trycker och trycker, letar sig upp till halsen och ålar i krångliga krokar runt om i kroppen ,är lyset. Den lampa som grannen så gärna vill ha tänd under resans gång så att denne kan läsa sin intellektuella bok eller försäkringsbrevet.