Ännu en dag närmare studenten. Nedräkningen på korridorsväggen är tydlig, fjorton dagar kvar. Ynka fjorton dagar och jag har träningsverk. Vet egentligen inte varför. Måste ha med min teaterföreställning igår att göra. Inte för att jag rörde mig särskilt mycket under den, annat än att gestikulera med armarna och snubblade under min entré. Jag har pinsamt nog blivit ganska otränad senaste tiden, trots att jag inhandlat en sporttopp av god kvalité på Stadium- en affär jag mer än sällan besöker. Men nu spolar jag tillbaka.. Ja, jag snubblade när jag skulle inta scenen, när det var min tur att presentera min rollfigur. Det var som om någon lagt krokben, knuffat mig eller dragit undan den oexisterande mattan under mina fötter. Svisch! Och jag låg där. Benen åt vänster, armar och huvud till höger. Ska jag börja skratta nu och säga Tadaaaa! var det första som slog mig. Men nej, då skulle ju hela pjäsen förstöras. Så istället flinade jag lite där jag låg med huvudet nedböjt, reste mig långsamt upp och strövade till min plats på scenen. Proffsigt och iskallt om jag får säga det själv. Bakom mig kunde jag höra mina medspelare fnissa. Hörde dem bita sig i läpparna för att inte tjuta vilt av skratt. Men föreställningen fortsatte och alla i publiken trodde det var planerat. Jag spelade ju trots allt fyllo.

Pjäsen hette Paret och var aningen bissar och melankolisk. Dock med inslag av humor eftersom dagspubliken skrattade högt och kvällspubliken fnissade till här och var.
Jag är så stolt över min teaterklass. Det är med tårar i ögonen jag tar avsked av dem alla och beger mig ut i arbetslivet.

Här bodde vi.

Bleka fötter och ben skulle bli bruna.

En överraskning möttes vi av en eftermiddag.

Galet ful hennatatuering som gjordes mot min vilja.

Slitet.

Vi åkte piratskepp.

Mina päron har inhandlat en ny dator. Den är spejsad och tangentbordet har till och med norska/danska bokstäver ifall jag nu skulle få för mig att skriva till någon dejlig dansk/norsk. Det enda problemet är musmattan, som består av en plywoodskiva (?). Min pappa är så uppfinngsrik och tar till sina bästa medel när det behövs. Men nu ska jag vara väldigt kortfattad och inte dra ut med mina inre monologer och om hur mycket jag ogillar när folk som känner varandra i bussen inte sitter bredvid varandra, utan envisas med att utföra sina konstanta konversationer med att skrika från det ena sätet till det andra, sådär att det inte spelar någonroll om du har på högsta volym i hörlurarna... Nej, nu ska jag komma till saken:
Jag åker imorgon, jag och Carro tar flyget från skellefteå vid 23-någonting, väl i Tunisien ska jag försöka uppdatera denna blogg med så mycket från resan som möjligt. Där finns internet , och mina båda kameror ska självklart med! Så räkna med en aktiv blogg, för här ska det skrivas!
Ha en fin vecka ni i Sverige så ska jag chilla på stranden.


Kram.

fruktansvärt god oboy med daimsmak- får mig att spendera f ö r mycket pengar på mjölk.

Mitt senaste ebay köp. Im kinda' nöjd.

Jag är hemskt ledsen att jag begår denna bloggsynd. Att jag inte uppdaterar osv. Men sanningen är den, att jag helt enkelt inte har något internet i min lägenhet. Ja ni läste rätt. Denna gång beror inte det oaktiva skrivandet på min egen lathet, utan bristen på teknologi i mitt hem.
Har jag en lösning på detta problem? Nej. Tyvärr. Mobilt bredband? Kanske. För just nu lönar sig inte brottet att använda sig av andras trådlösa internet. Jag lever i skam, och förtjänar troligtvis detta straff. What goes around comes around- jag är ett praktexemplar. Polis! Grip mig! Åklagare! Åtala Mig! Domare! Döm mig! Gör allt! Men ge mig åtminstone internet.