Jag möts av en dammig blogg med inlägg som känns miljontalsljusår bort. Har jag verkligen skrivit allt det där? Är det verkligen jag? Tiden går galet fort nu. Och bloggandet hoppade av mitt expresståg utan att jag lade någon direkt notis till det. Satt där i restaurangvagnen och smuttade på kallt te medan den öppnade upp de där tröga dörrarna och hoppade ut. Inte förrän nu upptäckte jag den här, snyftande bland spindelnät och gulnande babykläder, ni vet, sånt där man hittar på en vind. Men jag tar fram dig bloggen lilla. Jag polerar dig tills du gnistrar likt ett dyrbart diadem. Och omfamnar dig i min trygga famn. Ty aldrig skall jag överge dig igen.

Här är jag i alla fall igen. Något brunare. Fräknigare. Gladare. Fräschare. Flagnigare (men inte extremt). Och med en massa goda minnen att tänka tillbaka till när svarta moln bestämmer sig för att lätta på trycket. För jag hade det u n d e r b a r t. Helt fantastiskt. Vädret var hyfsat nice. Maten god- åtminstone de första dagarna. Havet var friskt och gott. Människorna trevliga. Dagarna fina. Nätterna spontana och säregna.
Här kan ni få ett smakprov. Oredigerat och naturligt.