Idag har jag inte grubblat och inte filosoferat. Inte grävt ner mig i tankar som vem eller vad Gud är. En illusion, skapad av människan för att finna tröst och svar? Någon form av energi som går hand i hand med vetenskapen? Eller att Gud är en Gud, som tydligen ser ut som oss eftersom vi är skapad av "Hans" avbild?

Nej inget sådant. Mitt huvud har varit fri från begrundan idag. Åh så skönt! Jag låter som en fullkomlig galenpanna men det är sant, jag stöter alltid på en drös med tankenötter var dag. Omöjliga att knäcka, omöjliga att gå förbi. Men idag slapp jag deras bultanden på dörren. Gushelov!

Istället har jag haft min sista körlektion för en lång lång tid. Min körlärare sa att det blir bäst så här. Att avboka de få jag bokat in nästa månad, med tanke på att jag åker snart. Det kändes lite sorgligt. Har alltid varit kul att sitta där i bilen och skratta nervöst, få ömsom beröm, ömsom utskällning.  Och självfallet; att inte ha hunnit ta det där nedrans körkortet innan tjugo år fyllda. Förhoppningsvis kommer jag dock inte glömma bort allt jag lärt mig. Grunderna lär sitta kavr i benmärgen. Men tricksen för en perfekt (eller åtminstone någorlunda bra) fickparkering lär smita därifrån. Nåväl, det har varit en fin tid du och jag körlektionen men jag måste upptäcka världen utan dig din hembekväma typ.

Sedan har jag låtit mitt bankkort gått varm, utan att känna ångest. Ingen ångest alls! Herregud, jag klarar mig! Annars så får jag väl sova i något skjul med en grop i djungeln till toalett- är väl inget att bekymra sig för. Nej nej.

Bar fluga dagen till ära, och kände mig stilig.

Köpte bananschampoo på Body Shop till resan. En prydlig flaska i lagom storlek för att inte ta för mycket plats i ryggsäcken. (Body shop får mig alltid tänka på en dålig vits jag läst i Kalle Anka: - Varför går skelettet över gatan? - För att komma till The Body shop! Hööhö.. På den tiden visste jag inte ens att det fanns en sådan butik, vilket gjorde skämtet ännu sämre. Och såg alltid hur Greven i Greveholm spatserade fram på stan...)

Och en mascara som jag köpt tack vare tvreklam samt arbetskamrat! You made a good work!

Dessa två fick följa med hem från Monki.

Två biljetter till den legendariska improvisationsföreställningen här i Umeå blev även de köpta. En sen farsdag present till  ja precis, min far.

Har plötsligt slagits av en oroväckande tanke: Har jag inte gjort något speciellt under hela mitt liv? Har jag inga rafflande anekdoter att berätta? Inget spännande som hänt? Någon riktig amsaga att förtälja? Ingenting? Har dessa år på jorden varit fullkomligt händelselösa?

Roten till denna sorgliga tanke har med allt mitt radiolyssnande att göra. Det är P3 som är boven i dramat. Saltet i mina sår. Människor ringer in och berättar saker de varit med om, saker som får programledarna att flämta, skratta, snyfta - ja sådant som väcker alla sorters känslor. De får ett ämne och sedan väller alla dessa fantastiska historier in eller så imponerar de med sin kunnighet. Och alla sitter förstummade och lyssnar. Men vad har jag att bidra? Ingenting. Av allting som dras upp har jag ingenting av värde att ens försöka med. Jag står med fickorna tömda och skriker upp mot det vi kallar himmel. Inte ens i Christers Apropå på det har jag något att komma med. Ett program där man kan prata om Tarmar och sedan ringa in och ba Ja apropå tarmar, var i Östersund här om dan... Hjärnan tänker så det knakar. Går igenom alla minnen, alla hågkomster. Hjulet snurrar men stannar alltid på Bankrutt.

Jag är bara för sorglig.

(Visserligen skickade jag ett mejl till morgonpasset i våras som kom med, men, det gills ju inte! Och sedan var det ju bara ett MEJL. Hade aldrig varit en tillräcklig historia för att berättas per telefon.)

Nu är vårt hus någorlunda pyntat. Mamma har varit ute i god tid och själv har jag klätt säkert tre julgranar -ingen av dem tillhör hemmets dock eftersom vi ska fira jul söderut blir det nog ingen gran i år.

Jullängtan jag ägde börja rinna ur mina händer. Allt har blivit som överflödigt, i den grad att  stämningen lagt sig. Dragit täcket över huvudet och grymtat när jag ruskat om den försiktigt.

Ja som sagt. Jag är en sorglig människa. Mad Men säsong tre är i alla fall färdigladdad nu.

Jag känner hur en svag panik sakta byggs inuti mig. Som ett korthus växer det sig högre och större. Nya kort läggs varsamt på med darrande händer. När som helst kan de falla ihop. Det räcker med ett svagt litet andetag och sen flyger det kort åt alla håll. Och mitt korthus har nu nått oroväckande högt.

Har inte varit särskilt orolig gällande resan. Har skrattat och viftat avfärdande med handen då någon tagit upp konsekvenserna med det jag kommer att göra. Har lyft ögonbrynen och fnyst Jag hinner! då mina föräldrar frågat om jag packat. Men nu rasar allting över mig. Den sista sprutan, kopiorna till biljetterna och passet och visumet, linserna, skorna, kläderna, aktiveringen av mina nya kontokort. Allt! Allt snurrar i huvudet likt bollarna i glaskupan i Keno. Ändå ligger jag bara här i sängen. Jag jobbar ju imorgon och måste vila intalar jag mig själv och nickar övertygande. Tjugofem dagar kvar innan allt ska vara klart. Herregud. Jag kommer få en hjärtinfart på kuppen.

Låter lördagens tystnad vagga mig till ro. För här, här finns ingen musik som dånar. Inga klackar som klapprar eller glas som krossas. Ingen som svär eller sjunger med. Ingen som dansar eller motvilligt slumrar med kinden mot handflatan. Bara ljudet från huset där en tv sömnigt mumlar och hundens lufsande steg till nästa sovplats. Och lyssnar man riktigt noga kan man höra snöflingorna singla ner på den redan snöbeklädda marken, och hur lamporna tisslar och tasslar där de lyser upp i natten.

 

För några år sedan var varje dag till premiären av Harry Potterfilmerna en seg och lång väntan. Som dan före doppar dan. Jag brukade rastlöst traska runt i huset med inget annat i tankarna än just den där filmen. Eller boken för den delen med.

Ibland var det outhärdligt att vara så oerhört betuttad i hela den fantastiska berättelsen om denna pojke med ett blixtärr i pannan. Som att just vänta in nästa bok. Den bok man ville ha i just den stund man slog igen den man precis läst ut. Jag var en riktigt nörd. Inte så att jag kunde alla elexir och förtrollningar som någonsin nämnts, nej. Men jag kunde diskutera ämnen som Hogwarts, Voldemort, Harry, Dumbledore, Quidditch m.m. i timmar. Jag hade en åsikt om allt som rörde den värld bortom mugglarnas. Helhjärtade diskussioner kunde uppstå om någon så bara drog upp ämnet. Jag hade ju praktiskt taget vuxit upp i samma takt som Harry. Hans år var mina, även om jag aldrig fick ett brev från Hogwarts med en märklig inköpslista, och besviket fick fortsätta leva mitt liv utan någon trollstav.

På min elvaårsdag fick jag två hårda paket. Den ena från min syster och den andra från farmor. När jag rev upp omslagspapperet så möttes jag av två böcker med vackert detaljerade omslag där samma pojke var tecknad. Böckerna var prydda med samma typsnitt i silverfärg som blänkte i ljuset. Ett typsnitt som påminde om en gammal skrivmaskins som bildade namnet Harry Potter. Det var De vises sten och Hemligheternas kammare som hade anlänt. Böcker i en serie jag sedan den dagen älskat mer än några andra böcker jag läst under mina snart tjugo år.

Det tog mig över tre veckor  att läsa ut den första boken, och en och en halv dag att läsa ut den sista.

Men även om Harry Potter och hans värld trollbundit mig sedan jag var så liten som elva år, har den på senare år bleknat. Jag minns inte längre varje person jag läst, som vad Slytherins sökare heter i första boken. Eller vad Hogwarts alla lärare undervisar i. Sådant som en gång i tiden flög ur munnen på mig utan vidare ansträngning.

Kan detta förklaras med det enkla svaret att jag helt enkelt blivit äldre? Vilket i sin tur är det fullkomliga beviset till att man blir tråkigare ju äldre man blir.

Min förtrollning börjar avta. Jag känner det nu när jag faktiskt ska se den näst, slutgiltiga filmen, utan något egentligen pirr i magen. Jag har inte längtat. Kanske har jag då jag sett trailern  sagt Åh, snart kommer den ju, men aldrig riktigt längtat. Nåväl. När lamporna släcks i biosalongen kanske vi finner varandra igen. Jag och Jk Rowlings outgrundliga fantasi.

Läste igenom mitt senaste inlägg nu och kom i underfund med att rubriken lät ganska, eh, vulgär! Hoppas att alla förstod att jag citerade låten Copacabana med ändring att jag bytte ut  Samba, mot Zumba. Inget annat.

Hur som helst, sitter här med en stickande känsla i mungipan och en ilsket bultande tinning. Jag som trott att mitt munsår försvunnit, men uppenbarligen var det bara en tillfällig semester det där. Nu står det i dörröppningen med resväskor i var sin hand och ropar Honey, I'm Home! Toppen. Som att detta är straffet för att jag nu återfått vårt snabba internet. Vad gjorde jag för fel i mitt förra liv?

Särskilt nu när jag fått ännu en telefonräkning! Jag har nyss betalat en på över sexhundra riskdaler, och vad flinar åt mig på köksbordet nu när jag kommit hem? Jo en till sådan från de där lymmlarna på telia som nu hävdar att jag skall betala dem över åttahundra spänn till! De är ju inte kloka, med tanke på att jag faktiskt knappt använt min mobil särskilt mycket. Graagh! Skulle kunna bita av en hel arm om någon så bara la den i min öppna käft - Ja så arg är jag.

Inget kan få mig på bra humör. Inget! Inte ens Bonde söker fru! ...Som gjorde ett riktigt tappert försök. Kommer förmodligen fastna i mina neddragna mungipor i all evighet. Ock ock vad jag är arg.

Möjligtvis du O mäktiga man: med ditt silverhår, skarpa käkar, stiliga veck i pannan och kritstrecksrandiga kostym.

Eller du din kvinnokarl med din  skäggstubb och blanka hår, smala läppar och grova händer,

För att inte tala om du med detta barnansikte som får mig på fall. Med harmlösa blå ögon, välformad mun, stilfulla drag och vitala manéer.

Ja. Nu är det ett faktum; Vårt internet fungerar som vanligt! Jag finner det tämligen häpnadsväckande så här efter att  praktiskt gett upp allt hopp. Undertecknat testamentet och beställt nejlikor. Nutidens fantastiska teknologi har åter gjort sig hemmastadd. Ty nu strålar solen igen och högtalarna andas evergreen från mitt spotify. De blå tonerna passar så perfekt. Röriga men samtidigt så genomtänkta. Själsligt mästerliga. Nu kan inget gå fel och skulle inget annat än vilja sitta kvar här framför msn, skype, facebook, bloggar - allt detta nätverk kan erbjuda. Men självklart ska det alltid vara något, jag har bestämt mig för att följa med mamma på Zumba!

Skrattar lite genant nu när jag tänker på det. Har alltid tyckt att reklamen på tvshop ,som  äcklat uppgjort häver ur sig hur snygg och smal man blir av deras dansvideos, alltid varit pinsam och smaklös. Liksom alla tvshopreklamer egentligen, ändå lyckas de alltid hålla kvar en. Där sitter man, grimarserande med fjärrkontrollen stadigt i handen, riktandes rakt mot tvn, och ändå kan man inte förmå sig att byta kanal. Det är som häxkonst. Glöm grannflickan och hennes kossa, Tvins reklamer måste innehålla någon form av svart magi!

Hur som helst, klockan tjugo noll noll står jag väl där med mina rullande höfter- som inte alls kan rulla men som gärna vill, tillsammans med en drös kvinnor några år äldre än mig. Det kommer bli intressant och jag ser verkligen fram emot lite variation i min jakt på god hälsa. Löpning och gymbesök behöver lite omväxling.

Vad nu då? Har mina böner måste blivit besvarade? Har en ängel blivit sänd från himlen för att fixa vårt internet? Helt plötsligt går allting, ja jag skulle nästan vilja kalla det  f o r t . Jag förstår ingenting? Sitter här som förstummad. Ett mirakel. Det är ett mirakel!

Nu hoppas jag bara att det är ett varande mirakel och inte bara en sån där fem sekunders stund av lycka, som när man skrapar en trisslott och skriker JAAA av hysterisk förtjusning då man vunnit hundratusen- tills man upptäcker att en av de tre fälten saknar en nolla. Hemskheter.

Synd att jag måste dra vidare mot jobbet, så kan tyvärr inte ta vara på detta plötsliga fenomen...

 

Och mamma min har bakat lussekatter. Tjocka och fluffiga sådana. Perfekta med andra ord. Till både utseende och smak. Själv har jag alltid väldiga problem när bakning innebär jäst. Har aldrig riktigt fått min vetedeg att vilja resa sig över skålens kant - som för mamma. Därför har jag låtit bli. Och håller mig därför till att endast äta jästa bakverk.

Pepparkakor och lussekatters ljuva dofter fyller husets alla väggar. Jag skäms nästan över att säga det här, (eftersom jag alltid varit nästan hatisk när det gäller julens all överdrivenhet) Men jag längtar så att det hugger till i bröstet efter julen. Och jag älskar att traska runt på stan, omringad av alla dessa ljus och tindrande ting.  För att inte tala om julmusiken.

Ack, vad mitt hjärta smälter när jag hör den här låten.  Den är utan tvekan en av de bästa jullåtar jag vet:

Ulf Lundells -Snart kommer änglarna att landa.

Jag orkar inte sitta vid datorn mer. Får ångest. Obehag. Jag ängslas och våndas. Rynkar pannan, biter mig i läppen och slår näven i bordet. Det är en plåga. En fruktansvärd pina. Glöm medeltidens digerdöd och tjugohundratalets vampyrfarsot. Vår dator, eller snarare vårt  i n t e r n e t  får de där hemska företeelserna att framstå som utförsäljning på systembolaget!

Det är så långsamt. Låååååååångsaaaaaamt som väntetiden hos tandläkaren. Saaaaaaktaaaa som den tid det tar för Maria Montazami att komma fram till poängen (om det nu finns någon). Från att ha varit huset mest angelägna och mest älskade föremål står datorn nu mest och samlar damm. Mest är det kanske mamma som tar sig an dess oförlåtliga internet med att lyssna på någon chilensk radiokanal medan vi andra står bredvid och imponeras av hennes tålamod.

Har aldrig känt mig riktigt beroende av denna burk sedan högstadiet med apberget.se 's (då) tilldragande bananer, men det har alltid känts tryggt att veta att den finns där. Alltid tillgänglig med sin musik och sitt breda kontaktnät.

Nu har det dock vänt.  En aggression har växt inom mig gentemot den här datorn. Och jag orkar inte se den. Orkar inte med att den som alltid hjälpt mig nu stretar emot med hälarna i marken.

Så det är därför jag är så dålig på att synas här. Därför jag halvt försvunnit. Och varje natt ber jag en stilla bön att internet ska fungera som vanligt nästa gång. Men samma sak varje gång.

Men jag ska inte visa mig svag. Jag ska visa uthållighet, tålamod och styrka. Jag ska ta mig igenom det här.

Gårdagen piggade dock upp med en trevlig kväll/natt med största delen av mina forna klasskamrater. Sittandes där i Annafs mjuka "gung"fåtölj i sällskap med de jag har och alltid kommer kalla, för min klass, kändes så självklart. Som om vi fortfarande trängdes bland skåpen på tisdagsmornarna och i klunga drog oss till vildmannen vid lunchtid.

Sedan har jag även mina fina Urban Tanto nu att pryda mina öron med. Åh de är så ljuvliga! Så fantastiska! Visserligen ser jag ut som en patriotisk ukrainare, men jag gillar färgglatt.

Du är vad du äter lyder några vettiga ord. Ord som jag tagit till mig. Ord jag vill leva efter. Ord som kan förändra min livsstil. Ord som strävar efter nya mål och som förhoppningsvis når dem tillslut.

Därför har jag börjat äta massvis av pepparkakor. För jag är så less på att vara blek. Att ha detta sjukliga ansikte som påminner om en sjukhussal. Alvedon, och kylskåpskall fil. Jag vill ha fräknar och salt i håret. En uppsyn som vittnar om vackert väder och ledighet. Barfota och varma ryggar. Inget smink i världen kan ta mig dit. Något jag alltid har och alltid kommer att veta. Till skillnad från flertal kvinnor (och i vissa fall även män) accepterar jag denna sanning även om det hugger i hjärtat. På vintern får jag helt enkelt vara sådär blek och trist. Och hellre det än en bluff. En bluff som väcker obehag gentemot morötter och pannkakor.

Så med pepparkaksburken och ett glas mjölk drömmer jag mig bort till andra sidan jorden. Bara en månad och sjutton dagar kvar nu. Sedan, om det är inbillning eller ej, mildrar mjölken min smärta i mungipan. Detta obehagliga munsår som får mig att vilja dölja ansiktet i skuggan tills vidare. Och som om munsår inte vore nog, en finne på det gör ju bara susen!

Äntligen ska jag få njuta av all den musik jag eh, "fixat" till mig. Min Ipod ska ännu en gång få gå varm på musik och p3.

Har nämligen precis beställt dessa hörlurar på katshing.se. Kan knappt bärga mig tills dess att paketet landar i brevlådan, vilket bör ske någon gång under veckan. Förhoppningsvis ska de hålla mer än ett halvår- tillskillnad från mina tidigare två Koss-lurar (okej de höll kanske 10 månader, men ändå!). Och jag ska ta hand om dem väl. Jag ska ha noga uppsikt med att inte fastna i armstöden i bussen eller slänga dem hejvilt ner i väskan. Jag ska omsorgsfullt vira dem och varsamt lägga ner dem. Och aldrig låta sladden hänga och flänga.

Jag kommer strosa runt som en strålande sol med dessa på min hjässa.

Nu har min första lediga helg sedan juli börjat närma sig sitt slut. Ja, det är sant. Jag har jobbat helg efter helg sedan träden vajade gröna i den ljumma sommarvinden tills dess att de drunknat i vitt. Visst, jag har faktiskt haft tre söndagar av ledighet under hela denna långa tid, men aldrig en hel helg. Inte en endaste lördag.

Tills igår.

När jag vaknade på lördagsmorgonen förstod jag praktiskt taget ingenting. Det kändes som om jag fortfarande drömde. Som om jag befann mig i en underbar hägring. En hallucination. Det kan inte vara sant, inte vara sant, snurrade i mitt huvud. Jag låg där, inkurad i täcket, stirrandes i taket och kunde inte förstå att hela lördagen var min. Från det att jag vaknar tills jag går och lägger mig.

Och något ännu mer otroligt, jag är ledig nästa helg med! Kan inte förstå detta. Har min goda karma äntligen börjat löna sig? Visserligen vill jag ju jobba, men nu är en klassfest klappad och klar tills nästa vecka. Alltså, en fest med personer från min gamla gymnasieklass. Och man kan ju inte ringa och uppmana cheferna om jobb när man har möjligheten att umgås med de människor man spenderat större delen av de senaste tre åren med. Passar perfekt just nu för: att vara ledig under helgen känns som att gå på gymnasiet igen. Utan läxor såklart.

Synd bara att den är slut nu.

Min älskade älsklings bok jag läser så fort jag får tid.

 

Den här låten får mig att studsa runt i någon form av, dans.

Eftersom det här är min blogg, och eftersom jag är en ärlig människa,  vill jag vara ärlig här. Och med ärlig menar jag inte att vräka ur sig en massa saker som jag uppfattar som privata.

Mesta delen av det jag skriver här består av begrundan, synpunkter och nonsens. Tankar som jag bara måste får ur mig. Sedan finns det saker i mitt liv som inte riktigt passar in här, som skulle kännas konstiga att skriva när jag sedan bloggens start låtit bli. De behöver inte vara hemliga, hysch hysch och förbjudna. De känns bara irrelevanta. Och därför struntar jag i att nämna dem. Av ren vana.

Nu låter det som om jag är världens bloggerska. Hyllad i bloggvärlden. Övervakad av Aftonbladet. Bästa kompis med Elin Kling och Kissie. Sponsrad av Ellos. Utgiven av Bokförlaget Forum. Programledare i Svt-play...Sa jag hyllad i bloggvärlden? Nä. Långt ifrån. Men som sagt jag vill vara ärlig. Och kanske är det dags att den begrundande Sofia som skriver ingående synpunkter och helhjärtat nonsens, öppnar sin sida åtminstone.

Jag talar inte som jag skriver.

Så. Nu har jag fått det sagt.

Jag använder inte ord som ljuvlig och bedårande. Jag formulerar mig aldrig särskilt avancerat eller retoriskt. Poetiskt eller lyriskt. Inte i det liv bortanför den verklighet vi känner med ett tangentbord.  I en verklighet där svordomar är vanligt förekommande. Så som engelska slanguttryck och Typ. Tycker jag något är ljuvligt säger jag nice eller till och med fettnice. Meningarna är sluddrande. Många klagar på att jag talar för fort. Och alla ord jag använder här är som bortblåsta, de finns inte. Ibland tänker jag för mig själv, att idag, idag ska jag välja mina ord väl. För jag vill ju inte verka som en enfaldig, obildad och blåst tjej. Ändock syns de inte på långa vägar. Och jag skriker nästan, och skrattar galet. Fräser fram skratt från näsan och säger okej som eng-gej och åkaiij.

Det är pinsamt och jag skäms. Men det är jag. En dissociativ identitetsstörning synligörs. Och egentligen är jag inte en sån ärlig människa när allt kommer omkring. Men det kändes som att jag var tvingad att avslöja denna saning.

Känner mig som en tjuv. En nöjd sådan. Som just brutit sig in i bankdirektörens storslagna villa och plockat på sig av bankdirektörinnans samtliga smycken. Halsband, armband, ringar, broscher och örhängen. Diamanter, Opaler, Pärlor, Safirer, ja jordens alla dyrbara juveler och stenar. Samvetslöst stoppar jag ner de gnistrande tingen ner i min säck. Slänger den över ryggen och smyger ljudlöst ut ur huset med ett slugt leende.

 

Fumlar efter ord likt händerna letar strömbrytaren i kolsvart mörker. Vänligt ber jag hjärnan att arbeta, säger att det är viktigt. Mycket viktig att jag får några ord att förlita mig på. När hjärnan, några minuter senare, fortfarande inte åstadkommit något vidare är jag tvingad att skicka in det på mitt kontor. Ber det vänligt att sitta ner i den hårda beige soffan där hjärnan tittar fram genom dörröppningen.  Jag snurrar min mjuka lyxiga skinnfåtölj och ser det rakt i ögonen.

Sätt dig, säger jag igen. Denna gång med en skarp ton. Hjärnan sjunker nonchalant ner i soffan. Tittar på klockan och putsar bort en osynlig fläck från den grå kavajen. Jaha, ni ville träffa mig? Ja, annars skulle jag väl inte skickat hit er?, svarar jag med ett stelt flin. Nä, det är klart...

Jag låter det vara tyst i några sekunder. Låter det sitta där och svettas lite. Snurrar ett halvt varv i min fåtölj och säger: Du vet att jag uppskattat ditt arbete här. Du har gjort några riktigt enastående jobb sen du tog anställning här. Kommit i tid. Hälsat med ett leende och så vidare. Saker som fått mig att tänka att du faktiskt förtjänar att arbeta här.

Tack chefen. Om jag får säga det själv så gör jag faktiskt det. Förtjänar att jobba här alltså, avbryter hjärnan mig. Vet du, de senaste dagarna har jag börjat tvivla på det. Den hjärna jag anställde här för snart tjugo år sedan, den känner jag inte igen i dig. Du svamlar med orden. Uppför dig oförskämt och nonchalant. Lämnar in halvfärdiga arbeten och lovar att de är klara om två dagar. Du verkar tro att du äger hela stället? Har jag rätt? Chefen, jag... Försök inte rädda dig med några av dina skämt nu! Spex fungerar inte på den här arbetsplatsen, då kan du söka dig till någon cirkus! Jag har inte sänt in dig för att höra dig hylla dig själv. Jag har sänt dig för att jag bad dig om något, som du uppenbarligen bara negligerat. Du förstår inte jag.... försöker han häva fram. Tyst! Jag är snart klar. Det är dags att stiga av dina höga hästar och börja jobba som den hjärna jag betalar dig för. Jag ger dig en chans till. Inte för att jag är snäll. Nej, endast för att du själv sa det, att du förtjänar att jobba här. Så visa det! Jag ska chefen. Jag lovar. Jag ska inte göra dig besviken!

Och så reser det sig upp, bugar kort och går mot dörren.

Du, Hjärnan, hejdar jag det. Hjärnan vänder sig om och ser på mig med hoppfulla ögon som om jag plötsligt ska utbrista att allt bara var ett skämt. Säg aldrig så igen. Och så nickar han skamset och stänger dörren ljudlöst efter sig.

Sorry about that. Blir helt galen av Mad Men och mer galen av Peter Campbell. Ville komma fram till:  Rensade tankarna med en skogspromenad i morse då solen inte hunnit till sin dagliga plats ännu. Det var ljuvligt och vart jag än vände blicken gnistrade solstrålarna i alla ting längs vägen. Minusgraderna briljerade på termometern och vintern gjorde sig hörd ännu en gång.

Rast.

Tittar på almanackan där November pryds av en älg ute på ett dimmigt fält. Bilden är döpt till Skogens Konung av en viss munmålare vid namn Perry Simms. Duktig kille det där.

Dagens datum; Sjätte november. En röddag. Alla helgons dag. Tyvärr ingen storhelg vilket betyder tiotimmars vanlig helglön. Och bara en månad, en vecka och fyra dagar kvar tills jag måste ha packat ryggsäcken och ordnat med alla de saker jag måste göra.

Som att:

Och köpa:

Har lite kläder jag ska sälja på tradera, för att få in några små väl behövda slantar. Har dock inte bestämt mig vad jag ska göra med min balklänning. Visserligen köpte jag den för under fyrahundra kronor, men jag är så girig. Vill ha minst tusen för den. Och en tusenlapp hade inte varit fel. Men det vore förstås en önskedröm. Tror nog jag behåller den ett tag till. Tillfällen att använda den? Jorå. Jag ska nog hitta ett...Någon gång...

Biblioteksböcker och böcker man köper eller får är himla olika. Inte bara det att den egna tillhör biblioteket och den andra är din. Eller att biblioteksboken är någorlunda sjabbig medan din liksom blänker om omslaget.

Det jag menar är att det är med ovisshet du vänder nästa blad i boken du lånat. För bortsett från en fortsatt handling bestående av text, är det så mycket annat som kan dyka upp. Sådant som inte kan visa sig i boken du plockar upp ur kassen från Bokia. Nästa sida kan prydas av kaffefläckar, apelsinsaft, blod, läppstift, mystiska ljusbruna fläckar, mosade flugor, klotter, understrykningar (på de mest konstigaste ställen), andra mystiska fläckar...

 

Själv vågar jag aldrig skrapa bort dem, då de ibland täcker texten. Jag lyfter pekfingret, för det mot fläcken, böjer det lätt - redo för att tillintetgöra det distraherande objektet. Men precis i den stunden jag skall krafsa bort den, rycker jag häftigt bort handen. Vem vet hur den där fläcken kommit dit? Vem dess skapare är? Vad denne gjort? Frågorna snurrar runt i huvudet. Fascinerad, men samtidigt med en känsla av obehag försöker jag tänka ut ett händelsescenario som  framkallat fläcken. Allt från att en bibliotekslånare för fem år sedan hade bråttom till jobbet och råkade välta ut det sista av morgonkaffet på sidorna 78 och 79. Irriterat svor lånaren högt och försökte (dumt nog) att torka bort det med skjortärmen utan att lyckas. Ännu en svordom och sedan stängdes boken igen med en smäll...Eller att en rysk spion på flykt från SÄPO tvingades gömma sig inne på biblioteket tills dess att poliserna dragit förbi, och som sista maskering rev denne ner slumpvis utvald bok från hyllorna för att gömma sig bakom. Olyckligt nog kunde spionen inte se vart den satte ner fötterna där den dolde näsan i boken, och råkade springa rakt in i den kaffedrickande polisen som hade rast.

Jag tror jag aldrig varit med om en lånebok utan fläckar. De hör som till. Som att en annan människa dragits till just samma bok som jag. Vägt den i handen inne på biblioteket. Bläddrat igenom den och sedan dragit sitt lånekort. Det är häftigt att tänka hur många som faktiskt läst just den boken jag nyss lånat. Är vi lika på något vis eftersom vi lockats till samma bok? Eller är det bara en ren slump som vi valt den?

Universitetet. En plats som sprudlar av vetgirga och kunskapstörstande människor.

De strövar vant mellan dess väggar. Vet precis när och var de skall svänga vänster och nickar igenkännande till passerande (i fallet att de faktiskt känner dem såklart.) De bär sina axelväskor stolt där spatserar fram. Förmodligen är de fyllda av papper med viktiga texter, artiklar och kloka böcker, allt för att klara den kommande tentan. Axelväskan guppar inte ens, nonchalant hänger den bara där på sin studerande ägare.

Det är inte särskilt livat, men för högljutt för att man  ska kunna höra en nål tappas ner på golvet. Sorlet av alla elever kan inte ens jämföras med högstadiets oljud från dess skrikiga ungdomar. På Universitetet är varje litet läte, varje litet ord, ljudet från ett brinnande intellekt. Som om någon läser högt ur förnuftets bok. Orden som yttras är valda med stor eftertanke och klingar av mognad och kultivering. Alla verkar de så muntra, så förnöjda att de valt att studera. Valt att fylla hjärna, så som hjärta, med kunskap och erfarenheter. Blickarna de ger varandra visar deras samhörighet. Den väg de alla valt att följa binder dem samman, även om de studerar olika program och kurser.

När jag försiktigt tränger mig fram emellan dem känner jag mig, inte ovälkommen, men objuden. Som om jag klampat in på deras revir, in i deras hem. Som om jag öppnat dörren utan att plinga först. Men de är så godhjärtade de där studenterna. De ler och nickar och låtsas inte om sanningen som lyser om mig; Att jag inte är någon student. Att jag är inte en av dem.

Men O vad jag jag vill!

Ja. Så ser jag på Universitetet.

Den dag jag själv börjar studera kanske även jag kommer skratta åt detta utlåtande. Men då är jag ju redan en i familjen. En duktig dotter som glatt plockar upp sin lunch ur väskan, klapprar på tangenterna och skrattar sådär lagom högt med mina andra studerande kompisar.

Åh så underbart! Jag är ledig ledig ledig. Vill bara titta tv tv tv. Inte göra nånting nånting alls. Bara göra nånting nånting nice. En helt otrolig känsla såhär efter tretton arbetsdagar där turerna varierat mellan åtta och tio timmar. Det är bortom alla ord. Jag är mållös. Jag....aah...  Att bara sitta här och veta att imorgon, imorgon så slipper jag.

Har tränat på gymmet. Ätit. Duschat. Och nu väntar televisionen och Tusen Strålande Solar.

I denna stund känns det som om jag uppnått nirvana. Som om jag nyss skapat världsfred. Hittat botemedlet till cancer. Skakat hand med Jesus. Utplånat konservatismen. Och den här känslan, den har varit mödan värd. Utan tvekan. Så nu ska jag gotta mig i ledighetens sötma. Ta vara på varje sekund.

Bara någon inte ringer och frågar om jag har möjlighet att jobba på torsdag...Jag är en sådan svag, svag människa ibland. Hur mycket jag än tränar på gymmet, har jag aldrig styrka nog att avfärda en vädjande röst. Kommer förmodligen aldrig bli chef eller vice direktör.

Man blir som man umgås, brukar man säga. De tretton dagar jag arbetar är facit till detta. Har nämligen gått och blivit en korsordlösare. Så fort jag känner mig rastlös fiskar jag fram en Allers, Året Runt, Hemmets, Allas eller varför inte Ica-Kuriren. Bläddrar fram till de färgglada korsordsidorna, fattar pennan stadigt och tänker så det knakar. Den dag jag ska göra högskoleprovet lär jag spika ord-delen ogenerat. Även om alla dessa bundna ord just nu får mig att känna mig fyrtio år äldre.