Fumlar efter ord likt händerna letar strömbrytaren i kolsvart mörker. Vänligt ber jag hjärnan att arbeta, säger att det är viktigt. Mycket viktig att jag får några ord att förlita mig på. När hjärnan, några minuter senare, fortfarande inte åstadkommit något vidare är jag tvingad att skicka in det på mitt kontor. Ber det vänligt att sitta ner i den hårda beige soffan där hjärnan tittar fram genom dörröppningen.  Jag snurrar min mjuka lyxiga skinnfåtölj och ser det rakt i ögonen.

Sätt dig, säger jag igen. Denna gång med en skarp ton. Hjärnan sjunker nonchalant ner i soffan. Tittar på klockan och putsar bort en osynlig fläck från den grå kavajen. Jaha, ni ville träffa mig? Ja, annars skulle jag väl inte skickat hit er?, svarar jag med ett stelt flin. Nä, det är klart...

Jag låter det vara tyst i några sekunder. Låter det sitta där och svettas lite. Snurrar ett halvt varv i min fåtölj och säger: Du vet att jag uppskattat ditt arbete här. Du har gjort några riktigt enastående jobb sen du tog anställning här. Kommit i tid. Hälsat med ett leende och så vidare. Saker som fått mig att tänka att du faktiskt förtjänar att arbeta här.

Tack chefen. Om jag får säga det själv så gör jag faktiskt det. Förtjänar att jobba här alltså, avbryter hjärnan mig. Vet du, de senaste dagarna har jag börjat tvivla på det. Den hjärna jag anställde här för snart tjugo år sedan, den känner jag inte igen i dig. Du svamlar med orden. Uppför dig oförskämt och nonchalant. Lämnar in halvfärdiga arbeten och lovar att de är klara om två dagar. Du verkar tro att du äger hela stället? Har jag rätt? Chefen, jag... Försök inte rädda dig med några av dina skämt nu! Spex fungerar inte på den här arbetsplatsen, då kan du söka dig till någon cirkus! Jag har inte sänt in dig för att höra dig hylla dig själv. Jag har sänt dig för att jag bad dig om något, som du uppenbarligen bara negligerat. Du förstår inte jag.... försöker han häva fram. Tyst! Jag är snart klar. Det är dags att stiga av dina höga hästar och börja jobba som den hjärna jag betalar dig för. Jag ger dig en chans till. Inte för att jag är snäll. Nej, endast för att du själv sa det, att du förtjänar att jobba här. Så visa det! Jag ska chefen. Jag lovar. Jag ska inte göra dig besviken!

Och så reser det sig upp, bugar kort och går mot dörren.

Du, Hjärnan, hejdar jag det. Hjärnan vänder sig om och ser på mig med hoppfulla ögon som om jag plötsligt ska utbrista att allt bara var ett skämt. Säg aldrig så igen. Och så nickar han skamset och stänger dörren ljudlöst efter sig.

Sorry about that. Blir helt galen av Mad Men och mer galen av Peter Campbell. Ville komma fram till:  Rensade tankarna med en skogspromenad i morse då solen inte hunnit till sin dagliga plats ännu. Det var ljuvligt och vart jag än vände blicken gnistrade solstrålarna i alla ting längs vägen. Minusgraderna briljerade på termometern och vintern gjorde sig hörd ännu en gång.