Universitetet. En plats som sprudlar av vetgirga och kunskapstörstande människor.

De strövar vant mellan dess väggar. Vet precis när och var de skall svänga vänster och nickar igenkännande till passerande (i fallet att de faktiskt känner dem såklart.) De bär sina axelväskor stolt där spatserar fram. Förmodligen är de fyllda av papper med viktiga texter, artiklar och kloka böcker, allt för att klara den kommande tentan. Axelväskan guppar inte ens, nonchalant hänger den bara där på sin studerande ägare.

Det är inte särskilt livat, men för högljutt för att man  ska kunna höra en nål tappas ner på golvet. Sorlet av alla elever kan inte ens jämföras med högstadiets oljud från dess skrikiga ungdomar. På Universitetet är varje litet läte, varje litet ord, ljudet från ett brinnande intellekt. Som om någon läser högt ur förnuftets bok. Orden som yttras är valda med stor eftertanke och klingar av mognad och kultivering. Alla verkar de så muntra, så förnöjda att de valt att studera. Valt att fylla hjärna, så som hjärta, med kunskap och erfarenheter. Blickarna de ger varandra visar deras samhörighet. Den väg de alla valt att följa binder dem samman, även om de studerar olika program och kurser.

När jag försiktigt tränger mig fram emellan dem känner jag mig, inte ovälkommen, men objuden. Som om jag klampat in på deras revir, in i deras hem. Som om jag öppnat dörren utan att plinga först. Men de är så godhjärtade de där studenterna. De ler och nickar och låtsas inte om sanningen som lyser om mig; Att jag inte är någon student. Att jag är inte en av dem.

Men O vad jag jag vill!

Ja. Så ser jag på Universitetet.

Den dag jag själv börjar studera kanske även jag kommer skratta åt detta utlåtande. Men då är jag ju redan en i familjen. En duktig dotter som glatt plockar upp sin lunch ur väskan, klapprar på tangenterna och skrattar sådär lagom högt med mina andra studerande kompisar.