Biblioteksböcker Och Dess Karakteristiska Fläckar
Själv vågar jag aldrig skrapa bort dem, då de ibland täcker texten. Jag lyfter pekfingret, för det mot fläcken, böjer det lätt - redo för att tillintetgöra det distraherande objektet. Men precis i den stunden jag skall krafsa bort den, rycker jag häftigt bort handen. Vem vet hur den där fläcken kommit dit? Vem dess skapare är? Vad denne gjort? Frågorna snurrar runt i huvudet. Fascinerad, men samtidigt med en känsla av obehag försöker jag tänka ut ett händelsescenario som framkallat fläcken. Allt från att en bibliotekslånare för fem år sedan hade bråttom till jobbet och råkade välta ut det sista av morgonkaffet på sidorna 78 och 79. Irriterat svor lånaren högt och försökte (dumt nog) att torka bort det med skjortärmen utan att lyckas. Ännu en svordom och sedan stängdes boken igen med en smäll...Eller att en rysk spion på flykt från SÄPO tvingades gömma sig inne på biblioteket tills dess att poliserna dragit förbi, och som sista maskering rev denne ner slumpvis utvald bok från hyllorna för att gömma sig bakom. Olyckligt nog kunde spionen inte se vart den satte ner fötterna där den dolde näsan i boken, och råkade springa rakt in i den kaffedrickande polisen som hade rast.
Här är mina två nylånade biblioteksböcker. Sara Lidmans Järnkronan, samt Torgny Lindgrens Ormens väg till hälleberget. Min tidigare svenskalärare hade varit så stolt om han sett mig nu där jag valt de älskade västerbottenförfattarna.
Det tredje året på gymnasiet till Svenska B krusen läste jag Sara Lidmans Hjortronlandet, som skiljde sig oerhört från de böcker jag tidigare läst. Dess gammalmodiga språk på renodlad västerbottensdialekt fick mig att fastna, även om det var aningen påfrestande att ta sig igenom texten ibland.
Och så en omelett på det hela. Dock en falsk sådan. Eftersom jag inte riktigt lagade den som man ska. Men smaklökarna dansade hursomhelst. Inga äggfläckar i min bok än så länge.
vad jag blev sugen p`omelett nu!
Jag får alltid gröna fläckar i min böcker...snor måntro?