Varje gång jag stöter på nya människor brukar de ta mig för stockholmare. Eller örebroare. Uppsalabo med för den delen. Mitt sätt att tala får dem att anta detta, som i mina öron är förfärande! När man kommer från en liten by utanför Umeå känns det hårt att bli tagen för Stockholmare. Något som brukar förknippas med snobberi och högfärd, till skillnad från mig som är raka motsatsen. Jag är oerhört barnslig och nästan helt omöjlig att tygla, bildligt och bokstavligt. Men ändå. Dessa ständiga utlåtande om att jag skulle komma söderut och endast befinna mig här i norrland på visit, får mig att skämmas. Inget ont menat ni från den del av Sverige som "räknas" (Ja, allt ovanför Gävle glöms ideligen bort och är en nästan helt okänd del för många, trots att den delen är betydligt större än den förstnämnda). Visst, jag vill flytta från västerbotten så fort min ekonomi och mina visioner tillåter. Men aldrig att jag kommer glömma detta fina landskap och dess människor. Norrland, trots sin vinterkyla, ligger mig varmt om hjärtat. Och kommer alltid göra.

Dock lyser den norrländska karaktären till ibland. Lika klar som en stilla sjö. Då dialekten bubblar upp från halsen som det mest självklara. Den är bred och den är pur. Men detta fenomen uppstår endast då jag talar med personer av samma slag. Som pappa, och farmor och farfar, och andra gamla, och vännäsbor i övrigt.

Och jag vill verkligen tala den där dialekten jämt och ständigt. Visst, den låter bonnig och kanske okultiverad. Men jag tycker den är charmig. Så ska,  s k a , göra mitt yttersta för att bevara den. Och aldrig mer ska jag kallas för stockholmare!