I hela mitt liv har jag varit håröm. Förstår inte hur folk klarar av när andra tar tag i deras hår med hårda nävar, lyfter och sliter, borstar och kammar med sådana där smala kammar i olika färger (oftast gröna). Hur de lugnt kan sitta där medan någon annan praktiskt taget misshandlar deras hårbotten. Skrattar oberört och petar bort något ludd från tröjan.

Själv har jag fortfarande mardrömmar då min mamma tvingade på mig den ena frisyren efter den andra när jag var liten. Jag skrek varje gång. Skrek och grät. Och alla sa att jag var mesig och att om jag bara slutade gråta skulle jag se hur jättejättejättefin jag var med mina bollar på huvudet. Sådär á la spice girls ni vet. Aldrig att jag fick ha utsläppt hår när vi var bortbjudna på någon middag. Nej. Jag skulle ha flätor, pippilotter, krusiduller och bollar. Om mina mostrar var på besök skulle även de använda mig som hårmodell. Det plockades fram borstar, kammar, gummisnoddar, spännen, hårnålar, och glas med vatten som de kunde doppa kammarna i så att mitt hår skulle bli lättare att styla. De kammade och kammade tills mitt hår låg som slickat på huvudet. Jag gick från Ronja Rövardotter till någon katolsk flicka på en nunneskola. Och när det väl var utrett var det bara till att fläta. Hårda inbakade flätor.

Har alltid tyckt att det är väldigt fint med flätor och dylikt, men har själv aldrig kunnat göra det. Möjligtvis efter den traumatiska barndom mitt hår genomlidit, då mitt hår drogs så hårt att det kändes som att ansiktet sträckts ut och ögonen fått en asiatisk uppsyn, har jag helt enkelt inte velat lära mig. Har känts tillräckligt med simpla grejor som snedbenor och hästsvansar. Fast, till ett par dagar tillbaka bestämde jag mig för att ta tag i det hela och bekämpa min rädsla. Det är ju trots allt fint, och inte alls så komplicerat som jag alltid inbillat mig. Nåväl, är ingen expert (som mina mostrar) men övning ger färdighet.