Tja, sitter här och käkar frukost. Fil med snuskiga havreringar, men med blåbärssylt går allting hem. Sedan har jag även smaskat i mig en kuddmacka- en nostalgisk smörgås med bregott och herrgårdsost. Falu-rågrut, vilket är dess korrekta benämning, var den populäraste mackan vid skollunchen, från ettan ända upp till högstadiets sista år. Var maten inget vidare kunde man äta säkert fem stycken. Vilka protester det blev när denna smörgås inte längre gick att hitta bland selektionen av hårdbröd. Och ännu värre blev det när  det älskade feta Bregott byttes ut mot det sliskiga margarinet Runda Bords. Ve och fasa vad man avskydde skolan då!

Nåväl. Idag är det första december. Ingen snö så ingen känsla. Hade jag idag varit den där lilla tjejen med hundar på tröjan, tuggandes på kuddmackor, skulle jag förmodligen vaknat strax efter sex och sedan ätit min frukost snabbast möjligen så att vi sedan, alla syskon, kunde krypa upp i mamma och pappas säng för att avnjuta det första avsnittet av svts julkalender.

Jag hade alltid minst tre kalendrar. Tv och radio kalendern dårå. Samt en chokladkalender och slutligen en paketkalender som farmor alltid knåpade ihop till denna julemånad. Ibland kunde man ju fått någon hemmagjord från någon kompis som häftat ihop två a4-papper med ditkluddade snögubbar och tjocka tomtar, eller någon mindre rolig kalender från Kalle Anka-tidningen man prenumenerade på.

Nu har jag ingenting. Vill inte ha någonting. Möjligt att jag trots allt kommer sätta mig framför tvn ikväll för att bedömma denna Tjuvarnas jul- som faktiskt, i mina ögon, ser skapligt bra ut. Men något säger mig att julmagin inte riktigt har förmågan att trollbinda mig längre. Den har gjort sitt och de där tindrande ögonen bara barn kan få vid åsynen av en gnistrande julgran har slocknat i mina bruna.