Många tror att man går ner i vikt när man är ute och reser (läs backpackar). Att man likt robinsondeltagarna sakta men säkert magrar i samma takt som huden blir brun och fräknig. Att revbenen börjar sticka fram och armbågarna förvandlas till sylvassa spetsar. Och samtidigt som man blir allt smalare så vandrar man ju så mycket, bär sin tunga ryggsäck och simmar i strömt vatten, vilket då leder till att magmusklerna börjar framträda och vaderna byggs upp till snygga vältränade stjälkar.

Allt detta, mina vänner, är så långt bort ifrån sanningen man kan komma.

När jag kom hem till Sverige och ställde mig på vågen för att bevittna sanningen fick jag till min förkräckelse se att jag gått upp tio kilo. TIO. Förstår ni? Det är typ mitt gamla jag och en Sjakal. Tio mjölkpaket. Tio...ja TIO KILO. Visst hade jag förstått att jag hade gått upp. Mina jeans satt något tajtare än tidigare. Ansiktet var något rundare. Och mina nyckelben hade liksom slukats. Men där borta spelade det som ingen roll. Jag levde utan komplex och hämningar. Man var ju alltid smutsig, lite svettig och orakad.

Okej, i Thailand gick jag ner. Malaysia likaså. Jag levde på nudlar, buljong och öl. Men under sista veckan i Filippinerna reste jag med två engelskor. De enda engelskor jag tyckt om, ömsesidigt. De var hemskt roliga och vi skrattade åt tyskar som ljög om att de var piloter och vi dansade med filippinska barn till Justin Bieber. Men det fanns ett litet problem med dessa två, de ville nämligen alltid att vi skulle ha "pudding" efter middagen, eller lunchen, eller egentligen när som helst. Pudding, efterrätt alltså inte pudding som chokladpudding. (Pudding ska läsas med riktig sådär snoffsig engeleskaccent. Då munnen blir som ett litet o). Så vi åt en massa glass. Och mer glass. Och så lite pommes på det. Lite chips. Och så fastnade jag. Och inte blev det bättre i Australien där skräpmaten regerar med järnhand. Man åt frukost på Subway och käkade kakor till middag.

Varför frågar du. Jo, för att det är den billigaste födan där borta, down under.

Hur som helst. Mina kläder hemma i byrålådan passade inte längre. Alla mina fina kjolar. Klänningar. Shorts. För trånga. Jag föll på knä. Grät. Hatade mig själv som inte lagt ut alla mina pengar på nyttiga sallader. Men det var väl ändå inte mitt fel att rågbröd inte alls existerar där borta.

Så jag började träna igen. Så som jag gjorde innan jag åkte iväg. Nästan varje dag springer jag minst 8, 5 kilometer. Och så cyklar jag till jobbet såklart, som blir en mil fram och tillbaka.

Jag har inte gått ner mina tio kilo, men kläderna passar i alla fall igen. Och det där med att jag önskar jag käkat sallad i fem månader är glömt. Jag njöt ju trots allt av mina mjukglassar för  50 cent och toastmackor med jordnötssmör.

Och så funkar denna låt, helt underbart bra att springa till. Sådär mimsjunga med rynkat ansikte, knytna nävar och riktig känsla i varje rörelse. Låten, något cheesy, men hallå snubben har ju rätt!

Avslöjade även att Google translate verkligen har sina brister när det kommer till att översätta språk. (Okej ja, jag var tvungen att översätta detta norska mejl eftersom jag inte alltid förstår)

melbournes äckligaste cupcake I reckon.