Dörren plingade precis.

Jag sprang i mina mjukiskläder för att öppna. På vägen till dörren plockar jag upp locket till tvättkorgen som hamnat på golvet. Sparkar en sko till rätta bredvid sin partner.  Drar upp linnet mot halsen för att dölja en inte så charmerande finne jag fått på bröstet. Så öppnar jag. Och jag vet precis vad det gäller.

Där står en kvinna, ganska vacker egentligen- med prydlig korklippt frisyr med guldaktiga slingor i sitt kastanjefärgade hår. Hennes ögon är sminkade med svart kajal och minst två lager mascara. Runt halsen har hon en silverkedja med en tindrande sten och kjolen hennes är varmt mossgrön. Hon presenterar sig själv, och en flicka som hon har till sällskap. Hon uppmärkasmmar jag inte lika väl. Men hon har långt tunt mörkbrunt hår och vit fladdrande långkjol, och på fötterna ett par blå sandaler med nitar på.

De båda ler så trevligt att jag inte förstår att folk med en enda snabb blick, nickar och smäller sedan igen dörren. Hur kan de veta? Men det är klart, varför skulle två främlingar annars knacka på din dörr?

Kvinnan skulle vilja prata om "den här boken" och visar mig den lilla svarta boken hon burit i sin famn. Den blänker i förmiddagssolen och sidorna är guldprydda. Jag säger "Jaha" och ler svalt. Så börjar hon berätta. Artikulerar väl varje minsta ord. Jag känner mig som en skolelev igen. Nickar och ställer frågor. Vill försöka låta intresserad, så att hon ska bli glad. Och det hela slutar med att jag får en tidning med rubriken "När ska lidandet ta slut?".

Jag kan helt enkelt inte vara snäsig när Jehovas vittnen knackar på dörren. Jag är en alldeles för god människa.