Alltså. Jag älskar Keso! Keso är så sjukt gott. Så krämigt. Så milt. Så välsmakande. Så himmelskt gott att Philadelphia kan dra dit pepparn växer.

Jag skulle kunna gifta mig med Keso. Jag skulle bli Fru Keso och jag skulle..eller nej! Det går ju inte. Hade slutat i kanibalism. Men jag skulle kunna leva på Keso för resten av mitt liv. Nej- skojar inte. De flesta svarar tacos när man frågar det (otroligt triviala och irrelevanta) typiska spörsmålet -läses med inlevelse och intresseväckande pauser- "Om du var tvungen att äta samma rätt för resten av ditt liv. Vad skulle du då välja?". Jag däremot, skulle valt KESO. Keso keso keso! Hör mitt hjärtas innersta lyckas röst!

Keso på en smörgås. Keso med yoghurt. Keso med örter. Keso med ägg. Keso på avocado. Keso och banan. Eller bara som den är, med en gaffel, direkt ur förpackningen. Matkärlek stavas KESO.

...Det var allt från hysteriska besatta Sofia denna elfte september- olyckan och pinans datum. Förutom ja, att inse hur mycket jag avgudar Keso, har jag faktiskt glott på svt nästan hela dagen med ömsom klump i halsen, ömsom gnagande irritation. Nåväl, vill inte fördjupa mig alltför mycket i detta ämne. Folk kan ju börja hata en, eller älska. Eller bara tycka att jag är dryg.

Adieu.