Så har jag återgått till att lyssna litet smått på Håkan Hellström igen, flickigtonåring som jag är.
Det är något med svensk musik som inte går att beskriva, antingen är den oerhört töntig med fåniga texter och uppbyggd på simpla ackord, eller så är den helt perfekt på alla vis.
När det gäller Håkan gäller det senare alternativet, det viktigaste är inte att sjunga bra, utan att göra bra musik.
Därför är jag ledsen alla håkan-kråkan-ogillare, ni har bara inte lärt er att se det vackra.
Som jag skriver! Skulle inte förvåna mig om jag snart började lyssna på Lars Winnerbäck. Inte för att jag ogillar honom, har bara inte satt mig in i hans musik riktigt. Har dock inte det inplanerat på mitt schema över veckan-ännu. Hört att hans senaste platta låter som Kentalbumet Isola, vilket inte låter dåligt inte.
Hur som helst så måste jag slappna av nu, är fortfarande aningen uppspelt efter dagens håligång. Det vill säga, min nära-döden-upplevelse i Last Man standing. Som jag sa tidigare: (efter att jag sprungit för blotta livet tvärsigenom skolan för att komma till säkerhet) om jag vinner kommer jag tacka samtilga som hjälpt mig genom en notis i VK's Applåden. 
Imorgon gäller det, mission: Inte bli dödad samt DÖDA.
Håller föresten på att lära mig denna låt på piano (dock med Gary Jules, men spotify har ju sina nackdelar, som att Tutankamon bara kan lyssnas på med "Spotify Premium" -vad är det för tjaffseri!?)), nu när jag fortfarande inte har fixat min gitarr så får jag satsa på piano- för att bli en del av Klassicismen. Jag är så lat. Måste städa mitt rum också, men verkar jag bry mig över att Inferierna lurar under mina gamla jeans? Tydligen inte. Nu får jag ta tag i saker och ting, och INTE läsa bok...
Hmm..något säger mig att jag inte kommer hålla detta. Jag hör Doktor Glas ropa nerifån min väska. 
Kan. Inte. Svika.