Ett efterlängtat röstkort har äntligen anlänt till det vita huset vid älven som ligger i den lilla byn Spöland i ett vackert Västerbotten. Från valmyndigheten har det färdats i ur och skur för att slutligen nå sin preliminära station, för att sedan åter ge sig ut på äventyr. Mot önskan och hoppet. Och mot vallokalen så klart.

Röstkortet, ett bevis på demokrati.

Makt i våra händer.

En förmåga att skapa.

Bilda.

Forma.

Ett kort, en röst.

Härmed blir du röd min vän. Rödare än de rödaste rosor. Eller de mest brända engelsmän.

Varför?

För jag tror på solidaritet och frihet. Och jag gör därmed, min vän, mitt yttersta för att upplösa klyftorna i  v å r t  samhälle. Ett samhälle där jämställdhet och rättvisa ska vara det betydelsefulla. Och inte pengar.

Ingen människa är en ö sa John Bon Jovi.

Sedan får du gärna blanda dig med det gröna.

Som nittonåring ger jag dig denna fantastiska möjlighet. Mitt fina, fina, röstkort.

När Oskar Linnros säger En låt man bara vill hångla sönder en brud till skälver hela min kropp. Vanligtvis brukar jag rynka på näsan när det motsatta könet kallar kvinnor vid ordet b r u d . Kanske för att det låter otrevligt fräckt, fult och oanständigt. Lite som att svära i krykan eller vara uppkäftig mot tomten. Men Oskar. Ack Oskar! Du får kalla mig bruuud om du viiiill.

...Och därmed har Feministen Sofia gett vika för denna man. Första. Andra. Tredje! Såld!

Fredag, och jag varken känner eller kommer att känna, den där spänningen, den slukande förväntningen över vad som kommer ske från gryning till gryning. Det närmaste jag kom denna fredag, denna glödande dag för en glad majoritet,  var att till min fasa yttra ordet (skamligt att det ens ÄR ett ord. Ett accepterat ord. Folkärt. På allas läppar. Säkerligen snart textade i gyllenebokstäver i SAOL) fredagsmys. Ja likt  b r u d . Avskyr jag ordet  f r e d a g s m y s . Skulle rent av kunna spränga OLWs högkontor med dynamit för att ha fiskat upp ordet ur meshavet till ytan, om det inte vore för deras magiska chips såklart. Fick en chock när jag märkte hur de obehindrat bubblade upp ur halsen och fångades på tungan.

Haha vilket Fredhaa..aags...mys...? Lät det. Som i sista sekund förstod jag vad som skulle ske. Men då var det redan försent. Syndens sekunder. Och så hade fredagsmyset åter fångat en oskyldig själ i sina obarmhärtiga klor.

Nu ska jag sova. Jobbar åter imorgon. Åter en dag bestående av tio timmar. Vad gör man inte för pengar?

 

Dom här kopparna fyndade mamma på returcentrum, ett kind of, loppisställe. Även jag måste kila dit någon dag med några tjugolappar i fickan för att hitta de där guldkornen bland kattguldet. Det tar tid, svett och ansträngning. Men nog är det värt när man väl hittar dem.

När jag tittar mig i spegeln får jag en chock. Vart har den där härliga brännan tagit vägen? De glada fräknarna? Rosiga kinderna? Sommaren som annars brukar återges i mitt ansikte? Kvar är där endast två mörka ringar kring matta ögon. Jag är åter blek. En nyans som skulle kunna liknas med färglöst tidningspapper. När jag tittar ut genom fönstret vajar träden, som en gång prunkade av grönska, vacklandes i den kalla vinden. Nu vittnar död genom de gula löven i deras klädnad. Och jag sjunker ner i förtvivlan. Jag vill ha sommar. Mer! Mer Mer! Kalla mig girig. Kalla grinig. Kalla mig vad ni vill. Men knappa tre månader av sol och bara ben är för mig otillräckligt. Det är inte rättvis och det känns som jag blivit bestulen på min käraste ägodel. Inte har jag fått njuta av havets kittlande vatten eller stadens luftiga mjukglass så som jag var ämnad att göra, som människa på den här planeten.

Men som svar på detta får jag istället ett blekt ansikte med matchande kropp.

Så vad gör man i ett skröpligt försök att trösta sig själv? Jo. Man läser Mario Puzo's Gudfadern och bakar chokladcookies.

Vad är då vitsen med att ha gottat sig i tanken över att vara ledig hela måndagen. Att vakna då kroppen känner sig utvilad och inte av tonerna från allman brothers, och riktigt kura in sig i kudden och täcket, sådär gosigt och mysigt ni vet? VA, ÖDET, SVARA MIG?! Vad är vitsen med att gå från skabb-sofia-som-jobbat-och-tränat-och-varit-allmänt-äcklig till någon helt duglig, ENBART för att stå och vänta på en buss och  upptäcka att man inte kan betala eftersom bankkortet inte befinner sig i din plånbok som alltid, utan troligtvis i en svart liten väska tre kilometer bort. Ja ÖDET du kanske lät busschauffören falla för mina puppyeyes där jag beklagade min sanning och han lät mig passera, men vad tusan lät du Linnea, som skulle bli min lunchkompis, missa sin buss? SVARA MIG! Svara mig varför jag fick sitta i en buss påväg mot en stad utan ett öre i fickorna eller något umgänge? Utan paraply dessutom, i ett hällregn endast du kan åstadkomma. Där fick jag gå med skamsna steg under mörka moln i hopp om att få låna tjugofyra kronor från Anna, som inte bor alltför långt bort från centrum. Och vad gör du ÖDET? Vad hade du planerat? Visserligen fick min far tag på mig, efter att jag ringt hela världen i hopp om nåd, och berättade att även han befann sig i staden. Redo för undsättning Rädda-Sofia-Från-Att- Drunkna-I-Regn-Och-Meningslöshet. Men...Men vad är poängen? Vad hade hänt ifall allting gått som jag planerat? Hade jorden attackerats av vildsintna gröna män från Mars? Hade Tove Styrke gift sig med Oskar Linnros? Hade OLWs chipsfabriksarbetare gått i strejk? Hade jag tappat mina båda ben?

TACKSAM FÖR SVAR!

 

Var det möjligtvis för att jag skulle känna mig så oerhört taggad på att se Fångarna På Fortet klockan 20.00? Visst, pinsamt nog, ser jag fram emot det, men jag behövde väl inte ha fått hela dagen förstörd och tappat både visdom och sans för lite Gunde och Guld?

Har insett att mitt hår har blivit ganska långt. Inte lika långt som tidigare. Och definitivt inte lika slitet. Men längre. Själva kroppen har däremot inte vuxit en endaste centimeter sedan första dagen på högstadiet. Siffrorna på passet har inte ändrats från ettan, sexan och sjuan även om det känns som ljusår härifrån. Blotta tanken på högstadiet kan ge mig en obehaglig känsla i magen eller ett sprudlande smil på läpparna. Senast nu i fredags stötte jag på en hel rad med personer från just den tiden då finnarna slogs om att få beträda mitt ansikte och avundsjukan på dem som ägde ett par stadiumtofflor ständigt cirkulerade. En av dessa personer berättade skrattandes om när han råkat sätta sig på mina glasögon. Extrem töntvarning! Dock mildras den av att den incidenten inte skedde under ja, högstadiet. Jag mindes det dock inte, kanske för mitt eget bästa. Liksom att jag glömt hur det känns att må riktigt, riktigt, dåligt. En bekantskap jag aldrig mer vill stöta på och skall göra mitt yttersta för att undvika.

 

Bortsett från min egen dumhet, som ledde till en omfamning av Må-Dåligt som var allt utom ömsesidig, och ett fåtal timmars blund, är humöret prima och längtan efter morgondagens ledighet stor. Palt, knaster, must och arbete är en tämligen dålig kombination. Något jag härmed lagt på minnet!

Och angående min resa, detta meddelande fick jag i fredags:

Läsningen av Stolthet och Fördom och Zombier har åter fått mig att fängslas av den mytomspunna Mr. Fitzwilliam Darcy.  En man med ett stiligt ansikte, nobelt uttryck och ståtlig gestalt som enligt männen ansägs vara en utmärkt karl, men som av kvinnorna, som vid första anblicken skådat honom med stor beundran, gav sådan avsmak. Det uppdagades att han var stolt, förmer än sitt sällskap och omöjlig att behaga.

Jane Austen, författaren till mästerverket (nåväl, kanske inte just till den version jag läser just nu), är tydlig när det gäller Mr. Darcy. Hans arrogans, högmod, stolthet och fåfänga. Som läsare borde man rent av avsky Darcy mer än själva Zombierna som härjar runt i England på jakt efter salt hjärna.  Den envise mannen som prompt skall visa sig stark genom ständig tystnad och kyliga kommentarer går inte att ta miste på. Ändå växer något inom mig som läsare, en känsla, var gång hans namn dyker upp bland bokstäverna. Redan från start då han framställs som allra vidrigast  är jag fast. Inte har man då fått någon som helst upplysning över att hans hjärta bultar för Elizabeth Bennet, eller att han fäller (fåtal) charmiga kommentarer som skulle få vem som helst att rodna. Och ändå är det honom man älskar som mest.

Hur Jane Austen lyckas med detta är besynnerligt. Jag själv skulle aldrig kunna få någon att bli intresserad av en man jag kallar kylig, stolt och fåfäng. Någon som jag, rad efter rad, beskriver som den mest avskyvärda människan i hela landet! Hon däremot, skapar i mina ögon en, kanske inte perfekt men låt oss säga, förstklassig man. Senare i boken får han dock mer och mer välvilja - men då är jag redan såld. Då ligger jag redan på golvet, pladask förälskad i denne charmerande Darcy. Männens man. Och hur det har gått till har jag ingen som helst aning om.

Efter att ha suttit i en telefonkö i jag-vet-inte-hur-länge kom jag slutligen fram till en röst som inte lät som en överexalterad robot. Självklart är det Kilroy's telefontjänst jag snackar om. När icke-robot-rösten svarade fick jag en chock och svarade häpet "Vänta har jag kommit fram?!". Den mänskliga varelsen på andra sidan upplyste att så var fallet och äntligen fann jag lugnet. Samlade mig, och gjorde allt för att inte svamla för mycket (vilket jag ofta gör när det gäller telefonsamtal, framför allt samtal som dessa). Så med tydlig svenska, som skulle föreställa lugn och avslappnad, framförde jag min rutt. Resan kändes så nära att jag nästan kunde höra säkerhetsbälteslampan i flyget pipa till.  En stunds prat och sedan ett avslutande bestående av min mejladress och telefonnummer.

Resan är det enda, bortsett från jobbet då, som jag tänker på. Hjärtat bultar lite extra hårt då och benen pirrar till. Det är inte länge kvar nu! Bom Bom Bom. Pirret i benen. Oj oj! Adrenalinet redan utsöndrat. Har även en person som vill följa med. Har dock inte bestämt mig ifall jag vill ha en reskompis eller om jag ska få ha mina minnen för mig själv. Denne får helt enkelt avvakta tills jag samlat mig och flygrutten är bestämd in i minsta detalj. Det viktigaste nu är bara PENGAR. Stålar, kosing, pluringar, klöver, penningar, ja, ni vet, det där man behöver för att överleva. Den där beståndsdelen som skiljer rika från fattiga. En del jag måste lära mig hålla i. För, från och med nu, måste det snålas! Jag skojar inte (försöker jag intala mig själv). Ska hålla hårt i varje öre jag äger (tills dess att de ska växlas in när det nu gäller). Max tusen kronor i månaden Sofia. Varken mer eller mindre.. okej fel uttryck, gärna mindre faktiskt. Men hör du vad jag säger! INTE MER I ALLA FALL.

 

Efter det här lovar och svär jag vid mina kaniner, marsvin, samt hamsters-grav att det skall  s k r i v a s  inlägg, och inte  b a b b l a s  sådana. Det här är rent av vulgärt det jag håller på med. Försöker jag ta död på mänskligheten? Har zombieboken redan fördärvat mitt sinne och får mig att undermedvetet smida onda planer och testa dessa på min annars så oskyldiga blogg? Detta kommer inte att upprepas. Jag kommer göra mitt yttersta för att stå emot den bubblande känslan att tala för sig själv i en digitalkamera.

Följ med under fem häpnadsväckande och fängslande minuter då Sofia sitter på sin balkong och berättar om sitt fascinerande liv. Inte många som kan föra ett samtal med sig själv i den klass som Hon gör, vilket för tankarna till Kate Winslet i Titanic även om Sofia här, inte är lika glamorös. Men låt oss se bortom det och fokusera på det magnifika hon förmedlar med hjälp av så lite.

Bered er på en film där sanningen blottas både till utseendet (med tanke på huvudpersonens nyduschade ansikte som just drypt av svett) och själsligt. Detta får du bara inte missa!

ps. Om du klarar av hela videon utan att framföra gäspningar,  suckar,  stela blickar mot klockan  eller hotmail (inte HOTmail utan HOT som att HOTA) till skådespelerskan kan du vinna fina priser på www.duklaradedethela.org. ds

Nog för att detta är ett citat, men jag frågar dig ändå? Kan dina ögon bli mina? Och när jag väl är igång...Kan inte din starka, friska kropp bli min? För, klart du vill ha ett par ögon som är inramade av en vacker lila nyans? Inte kan du säga nej till ett erbjudande gällande en slö kropp med träningsvärk och annan värk? Nä, tänkte väl det! Jaha. Fortfarande velig? Jag lovar dig, att efter du traskat runt på stan och spenderat en hel del av din skatteåterbäring på allt från rakblad till zombies -okej det var knappast brett- till chips (aah!) sedan se Trollkarlens Lärling ( BRA film!) med din kompis och åttaåringar i biosalongen och slutligen hamna på Umeås mysigaste och kanske bästa uteställe, ta bussen hem och vid avstigning RAMLA så att vänster knä färgas av damm och får ett tydligt pulserande sår- kommer du definitivt HALTA dagen efter!

Låter inte detta som ett toppen erbjudande? En deal? Åh du unge man har ett sinne för affärer! Klart och betalt (läs: bertatt'). Sugen på mer affärer? Hå hå, sikken rackare där! Självklart får du jobba istället för mig klockan sju imorgonbitti då inte ens kalvarna vaknat till liv. Synd att vi inte gjort affärer tidigare. Då hade du fått jobba från sju till tjugo idag. Nåväl. En annan gång kanske! Vi håller kontakten du och jag.

så hemskt tråkigt att inte ha någon kamera. ni får nöja er med mina ganska simpla filmsnuttar.

Är jättekissnödig så måste skriva fort fort fort.

Har kanske inget att skriva egentligen. Varför prioriterar jag ett blogginlägg framför ett toalettbesök? Ett inlägg som kommer finnas kvar även om jag kilar iväg och pudrar näsan i någon minut? Herregud. Jag måste gå! Jag sprängs! SPRÄNGS! Ändå sitter jag bara här och skriver det istället för att göra någonting åt denna smärta. För det är ju en smärta. Man plågas ju rent av av att vara kissnödig. Fokus på omvärlden ligger på noll komma noll, minkarnas fruktansvärda livsförhållanden på pälsfarmarna är i detta nu ingenting jämfört med mitt behov av att gå på toaletten. Nej. Kan inte gå utan att säga något vettigt. Hmm...Tänk fort! Tänk Fooooort!

RÖSTA INTE BLÅTT!

Det bästa jag kunde komma på. HEJDÅ!

ps. videon jag lägger upp fanns här på inlägget INNAN jag blev kissnödig. Så ni inte tar mig för masochist (minus sex). Gaaah! Måste gå. NU! ds.

Där nere sjunger mamma till Melissa Horn. Smäktande toner. Tydligen har hon shoppat cdskivor idag. Vemodiga mittbenan och Melody Gardot vad jag känner till hittills. Nähä. Nu sjunger hon och pappa tydligen Ja må han leva till Hiro. Ännu finare. Bortsett från att pappa är helt tondöv och skulle få idoljuryn att vilja abdikera från sina välkända titlar. Men annars uppskattades nog sången, fast Hiro kanske inte alltför lycklig eftersom han faktiskt fyllde år i söndags. Ja, vi är hemska hundägare som inte ens minns dagen vår älskling kom till jorden. Cesar Milan skulle nog knäppa till oss på nosen om han fick reda på detta. Jag kom dock på att vi kan fira honom samtidigt som min far, 17e, vilket till allas fördel ger oss två tårtor.  Tre år har han luffsat runt och blivit. Tiden rinner iväg och valpen är borta. Lyckligtvis är de trasiga skorna har tuggat i sig till frukost/lunch/middag/kvällsfika även det. Men. Ja, det är lite elegiskt. Som att jag snart är jag tjugo år. Jag som nyss var trygg gymnasielev med bokad framtid tre år framåt. Nu väntar däremot en helt oinskränkt sådan, helt och hållet på mitt ansvar. Hjälp! Får dock trösta mig med att den  tjugosjätte februari tjugohundraelva, då min tjugonde födelsedag inträffar,  befinner jag mig förmodligen i Thailand eller Malaysia.  Där har jag ingen som helst användning för något extra år och lever då kanske i något perfekt som ålderslös. Sedan, för att åter försöka få struktur över mitt liv mina vänner, tror jag, ja det sitter ganska säkert, att jag åker till Italien för att lära mig deras förtrollande språk. Och finner en italienare som sjunger så här vackert medan vi äter underbar mozarella, himmelska skaldjur och ljuvlig pasta.

 

Min kamera är på lagning. De jävlarna försökte skylla på mig, att det är jag som är ansvarig för den ofungerande blixten. Men nej ni! Jag skulle aldrig ta skada på något så värdefullt. Min garanti skall ingen ta ifrån mig.

Igår spenderades tre hundra kronor på mat och dryck. Enligt mig; överraskande billigt! Hade nämligen förväntat mig en summa bestående av en röding. Men sedär! Pengar finns ännu kvar på kontot. Och för alla er som bor i Umeå skulle jag ha kunnat rekommendera Teatercaféts sommarbuffé, men oturligt nog (för er) är den nu över. Pannacottan  jag aldrig fick smaka fick mig att inse denna sannings bitterhet. Inte för att jag varken har råd eller tid att gå dit något mer, men ändå!

Men på tal om sanningar...Jag blev igår kallad ängel! Äntligen någon som ser mitt sanna jag. Den Sofia med guldbroderade vingar, iklädd transparent-vitt-fladdrande-tyg som kommit till denna jord med sin allsmäktiga skönhet för att vägleda människorna från allt ont. Visserligen var denna person en kvinna iklädd träningsoverallsjacka som gick omkring på stan kring 22 tiden och frågade folk (däribland jag, ÄNGELN, och Anna) om tre kronor, så att hon kunde ta bussen hem ( en buss som inte tar emot kontanter), och, ja, hade kanske någon form av berusning i kroppen? Inte alla hästar i hagen? Lyset tänt? Blivande kund åt plingplongtaxin?

Träningsoverall: Hej, ursäkta! Har ni tre (tjee) kronor?

Jag: Nej tyvärr! Min plånbok är tom, har bara kortet.

Anna- som jag hänvisat till godhet: Jo jag kanske har!

Träningsoverall: ÅH tack! Vore (voje) verkligen jätte(jete)snällt!

Anna: Här jag hittade! Varsågod.

Träningsoverall: Taack! Nu har (haaj) jag råd med bussen hem.

Vi: Åh håhååhå

Träningsoverall: Vad fina ni var ikväll!

Jag: Men tack vad snällt!

Träningsoverall: Vilka skor! Det är sånna där som bara syns i modebloggar. Det här är som en dröm!

Jag: Jaa hahah tack! Det är bara en dröm. Jag är en vålnad som går omkring här.

Träningsoverall: Ja! hhöhöh. En ÄNGEL

Och så var det med den berättelsen. Sanningen är avslöjad tack vare mina skor.

Dessa himmelska skor hittades i bagarstugans vind. Vintage så det luktar 60tal.

Jag tycker synd om alla dessa bärplockare från fjärranländer som lurats hit till detta skogsbeklädda land i hopp om att plocka blåa bär stora som druvor. De måste tro att blåbärssyltsreklam på tv är lika stort som vinet Two Oceans på kanal 5, eller att det görs matprogram i Grekland där någon känd matintresserad journalist åker till Sverige och döper programmet till Skogens Mat, något som skulle kunna liknas med Solens Mat på svt.

Tänk så fruktansvärt besvikna de blir där de tvingas i ett par stövlar i förstora storlekar och en hink och en bärraffsare (eller vad det nu heter? Som en liten låda med piggar och handtag på?) i var hand- när de drömt om orangesolnedgångar, stråhattar, skratt och någon härlig typ till ägare av "blåbärsgården" som bjuder dem på snaps på fredagseftermiddagarna. Och lönen sen? Vadå lön? Det är ju för fanken semester! säger BOB. Här vill ingen göra jobbet de åkt flyg i nära ett dygn för att göra. Och trots detta klagar man på deras arbete! De uppnår inte våra förväntningar. Vi är besvikna.

Det svider när jag tänker på detta. Svider likt tandkrämen gör under tungan då man borstar tänderna men valt att ta en liten "paus" och låter tandborsten (dumt nog) ligga kvar i munnen. Eller som det gör i ögonen då man ser en kille med kaxigt leende nonchalant spatsera runt i cykelsolglasögon ( ni vet, sådana där med röda bågar och blått plastglas som skimrar i orange och rött). Kan inte någon åtminstone informera att dessa bärplockare i n t e  behöver klä sig i farbror torstens gamla flanellskjorta  när det är 25 grader varmt? Fast, i och för sig så kanske de fryser? Det här kanske är värsta vintern för dem. 25 grader= småpotatis. Jag menar, svenskar byter långkalsongerna mot shorts så fort termometern visar över 8 grader och asfalten börjar synas.

Eller också har BOB:arna till moderater lurat dem att de åker på rejäl förkylning annars i detta "kaaaaaalla" land där blåbär är vår viktigaste vara för ekonomisk tillväxt.

That's it folks. och nu ska jag hosta lite. kanske gå på toaletten och kanske äta något. eller nej. får inte. måste. låta bli. menar...träna. ?. (sjukt jobbiga och tråkiga bilder. men vad gör man inte med en digitalkamera?)

Besökarantalet har sjunkit. Jag tar på mig ansvaret. Den inaktiva bloggerskan har slagit till igen! Frågan är nu om jag kan återupprätta det här med hedern i behåll. Visserligen har jag kanske haft chanserna att använda mig av de två datorer som mitt hem besitter, men med handen på hjärtat har jag varit alltför trött. Men nu har jag samlat mina krafter och som bevis skriver jag detta blogginlägg.

Mycket har hänt sedan sist. Jag har varit på Trästocksfestivalen i Skellefteå och sett bla. Moneybrother, Markus Krunegård och First Aid Kit (eller vadå bla. det var typ bara dem jag såg). Sedan var jag även i Härnösand och såg, ja trot eller ej, min älskling Oskar Linnros! Ja tänk er! Jag fick se mannen mitt hjärta bultar för! ...Mer om detta senare. Där på Härnta, som det hette, spelade även Those Dancing Days, Peter Björm & John, Maia Hirasawa och Familjen. Och bortsett från all musik har jag även gått och blivit lite små sjuk. Eller, om hosta gills som sjuk? För jag lider varken av snuva eller feber. Bara en massa hostattacker som ständigt rivs upp ur halsen. Och nu ska jag erkänna något som kommer få flertal människor att vilja springa in på toaletten och hötta näven mot mig i förargelse. För jag älskar, rent av njuter, att hosta rakt ut. Host! Host! Oj glömde jag att hosta i armvecket? Så dumt av mig! Host host! Va? Inte igen? Oj då.... He he. Det är ju så mycket skönare att bara känna hur bakterierna svävar rakt ut likt fjärilar, istället för att det ska stängas in i mitt armveck... Men ja. Ibland kan jag ha överseende och skona folk ifrån dem. Men i min ensamhet svärmar bakterierna runt mig likt vikingar som dyrkar sina gudar kring en eld (ja de var den bästa beskrivningen jag kunde komma på).

Nåväl. Jag ska berätta mer om mina bravader senare. För strax bär det av till. Ja ni vet....

Igår var jag hos mina fina vänner till grannar.

Emma stod för grillningen.

Doften av grillat är som taget ur himmelriket. Hur barbariskt det än låter att man tycker om lukten av bränd ko.

Himla glad att jag inte är gluten allergiker.

...Och får istället njuta av sådana här burgare. Halleluja!

Efter maten skulle marshmallows avnjutas.

En gång i tiden hette deras katt Melitta. Nu kallas hon allt från Pompestina till Kinken.

Nu så. Sen ska här uppdateras med än mer bilder och krumeluxer,