Ett Kärt Återseende
För över tre år sedan var jag på språkresa i England. Något som jag sedan en tid tillbaka trånat efter. Jag skulle få öva min oerhört charmiga engelska. Befinna mig i ett annat land. Skaffa massvis med kompisar. Och självklart njuta av en strålande semester. När jag sedan fick mina föräldrars medgivande samt min kära vän Nina som resekompis, sköt hjärtat ut de mest färgstarka och sprakande fyrverkerier. Soldagar blev det dock inte många utav trots att vi befann oss på Englands turistort Brighton (som beskrevs som solig och varm där det ligger i söder. Fast vad förväntade vi oss egentligen? Det är ju England vi talar om). Nya ansikten fanns det då desto fler av.
En av alla dessa människor man kom att stöta på hette Frida. Hon var topp tio snyggast av alla tjejer som åkte med Ef. Glöm förföriska italienskor och blåögda finskor. Frida hade det som fick alla att vända sig om efter henne. Jag träffade henne och Josefin i kön till det "fabulösa" Ef-discot man kunde inträda på helgerna. Nina var spårlöst försvunnen och jag letade febrilt efter hennes (då) platinablonda kalufs. Så fick jag syn på dessa två söta flickor med vänlig uppsyn. Jag kände igen dem sedan tidigare och så började vi prata. Väl inne på discot (ja, disco- inget "uteställe". D.I.S.C.O.) hittade vi slutligen Nina och sen sa det bara klick!
Och sedan dess var vi fast vid de två flickorna från Eskilstuna.
Vi har hållit kontakten någorlunda. Kanske inte alltid skrivit på msn eller facebook. Men, på något vis har vänskapen aldrig bleknat. Så idag träffade jag äntligen denna vackra skapelse vid namn Frida. Senast vi sågs var över två och ett halvt år sedan. Men hennes leende och skratt är densamma. Det bruna håret och den gnälliga, charmiga, dialekten. Fast tycket efter idrottskillar med mjukisbrallor instoppade i de vita tubsockarna har slocknat. Lyckligtvis!
Mitt I All Huvudbry Har Jag Ändå Min Småbarnsmorsamedmassoravbekymmer-humor
Kalla mig larvig om du vill, men jag plågas av att inte minnas vilka böcker jag läst. Jag måste minnas varje en av dem. Från den första pekboken på dagis till den senaste som avnjöts tillsammans med en kopp kaffe. M Å S T E- verkligen. Frågar du mig om jag läst den boken kan jag inte svara kanske, nej jag måste ha ett konkret svar. Ja eller Nej. Och frågar du mig vilken bok jag senast läst kan jag inte bara vifta förbi frågan. Jag måste svara och det måste vara rätt. Är det lästa böcker för ett år sedan som du undrar över gäller samma sak. Kan nämligen inte bara släppa alla lästa böcker även om de börjar blekna i minnet. Jag måste stå där och grubbla i minuter tills jag slutligen har svaret, fast du i den stunden kanske önskat att du aldrig frågat.
Det är som med kändisar. Vilken film är han med nu igen? Eller Vem är det som sjunger nu? Kan inte släppa det. Du säger att vi glömmer det där. Jag instämmer. Men hjärnan fortsätter ändå att bläddra igenom alla dammiga arkiv. Springer fram och tillbaka under den dinglande lampan i taket och försöker hitta rätt bland alla miljontals lådor att dra ut. Så håller den stackarn på tills jag antingen helt mirakulöst glömmer bort det (för en stund) eller faktiskt hittar rätt svar.
Men nu har jag grubblat så länge så länge att jag har ont i huvudet. Andfådd och med tydliga svettfläckar på skjortan bläddrar den stackars hjärnchefen desperat bland papperna i mappen Lästa Böcker. Förgäves. Vilken bok läste jag efter Tusen strålande solar? Innan jag inledde I en annan del av Bromma? Vad läste jag däremellan? Vad? Vad? Kan ingen höra min förtvivlade röst?! Hjälp mig från denna tortyr innan jag förgås!
Lyckligtvis har jag den här boken att försiktigt varva ner med när smärtan bränner som värst. Den är förträfflig där den blandar underbar humor med det sanna allvaret. En bok jag börjar flina (brett och oroväckande) åt i tunnelbanan. Konstigt att jag alltid finner småbarnsmammor och deras problem så himla lustiga och gripande. Jag som inte har någon som helst erfarenhet inom de dilemman de måste utstå. Och ändå nickar jag, ler, rynkar på pannan och gapskrattar. Som om jag faktiskt kunde relatera till det som skrivs.
Allt Som Du Gör Blir Till Pärlor
Rädslan över att sluta som bankrutt och tvingas sova på en smutsig trottoar med en kartongbit vid fötterna där jag med svart tuschpenna klottrat texten PLEASE HELP ME, I'VE GOT NO MONEY. NOW I CAN'T GO HOME- har börjat avta. Jag känner mig allt mer säker gällande allt som har med resan att göra. Visserligen så kan jag ligga vaken en stund om nätterna och tänka hur det är att sova i en ranglig säng med en knagglig madrass och en lånad smutsig filt. Men sen somnar jag sött. Som ett barn.
Därför har jag idag när jag och Jessica traskat in på de flesta secondhandbutiker här på söder unnat mig en liten liten present. (Även om jag just igår faktiskt gick lös på Apoteket. Köpte upp hela affären. Nåja inte hela, men slutade på en summa på över åttahundra kronor. Fast det var ju saker jag behöver, v e r k l i g e n behöver. Så som myggmedel, åksjuketabletter, resorb, plåster, solkräm osv.)
- God jul och gott nytt år Sofia Önskar Sofia. Här får du en sockersöt klänning att ha då klockan slår tolv och färger exploderar i den svarta skyn. Det är du värd.
Le Premier Jour du Reste de Ta Vie
Jag har fått en ny favoritfilm. Är så oerhört glad över att vi äntligen fått träffas. Den har givit mig ett leende att ständigt bära med mig. Det kommer kanske inte alltid att synas på läpparna. Men det finns där inom mig. Vacker lik solsken på orörda knoppar. Den söta smaken av förälskelse.
ps. inte nog med att filmen var helt fantastisk så var bröderna i den några riktiga skatter, särskilt den yngre av dem. Bara ett litet plus sådär...Och ja, jag faller för gubbar -för till och med fadern fick mitt hjärta att fladdra till. Har det med att han talar franska eller är det tack vare hans attraktiva rynkor som jag dras till honom? ds.
Vill Stå Över Kyla och Mjölk i Kaffet
Annandag Jul. Så var julen redan över. För, mellandagsrea, julbordsrester och gratis glögg är inte så mycket jul för mig. Allt efter den tjugofjärde december är endast återhämtning. Dagar att i sakta mak kunna återgå till den normala vardagen. Smälta alla dessa köttbullar och knäck man gluffsat i sig och att utan dåligt samvete lägga sig på soffan och ta sig en väl behövd tupplur. Det förtjänar vi, jag. För om det är något jag gör nu under mellandagarna så är det att gäspa. Och ta mig om magen som ständigt är mätt. Blotta anblicken av röbetsallad gör mig illamående. Eller, blotta tanken! Ordet! Usch. Måste sluta tala om mat.
Här är det hur som helst svinkallt. Har gått och blivit en vekling de senaste dagarna. Femton grader hemma är rena rama solsemestern på Mallis, men här med ynka nio grader (egentligen har jag ingen koll men slår till med något) jämrar jag mig. Klagar och huttrar. Måste skärpa mig.
Sen drack jag för första gången i mitt liv en Latte idag. Det var urk. Smakar ju bara mjölk. Nej svart kaffe är det bästa. Och en råsockerbit till det att ha vilandes på tungan. Mums mums!
Visste verkligen inte hur jag skulle posa i webcamen. Det är ju himla svårt! Hur klarar andra det? Ska man kolla i kameran eller på sig själv? Lyckades inte ens se cool ut på den här bilden, något jag strävade efter med mina 7897 bilder jag tog. (okej inte, men iaf tjugo)
En Tyst God Jul
Sitter här i lägenheten på söder. Där ute hörs inte ett ljud. Inga bilar som ivrigt rusar sig fram. Inga sirener i jakt på fara. Inga skratt. Inga rop. Ingenting. Det är som att hela Stockholm slumrat till nu under julen. Som om de allihopa packat resväskan, tagit bilen och spårlöst lämnat staden. Eller som om de faktiskt gått och lagt sig, precis som björnarna på skansen. Vart har människorna tagit vägen? Visst, en vanlig dag för mig hemma i spöland stöter jag väl på max två människor. Men i en storstad, eller nej fel- i en huvudstad, förväntar man sig att stöta på åtminstone ja, ett sjuttiotal mer eller mindre. Och vad möts man av på julaftonsmorgonen när man ska ta ut hunden på en promenad? Jo. Öde gator. Tomt. Tomt. Tomt. Varje hörn och varje park. Varje liten vrå av staden stod tom. Tankarna svävade bort till filmer som I am legend och Vanilla Sky. Det var rofyllt men samtidigt lite läskigt. Endast adventsstjärnorna i fönstren visade tecken på att mänskligheten faktiskt fortfarande existerade. Samt en man som kom rullandes med en kärra fylld av tidningar. Annars... Dödstyst.
Gårdagens julafton var annorlunda men mycket trivsam. Mat och skratt fanns det gott av. Och tomten hade varit så snäll och skänkt några klappar jag får användning för under min resa. Dock förstår jag att han, liksom jag, är oerhört frustrerad och irriterad på att André Pops fick vara julvärd. Sämre myspysfaktor har jag nog aldrig skådat på tvn. Fy skam på er dödliga som röstade fram denna usla julvärd! Inte ens hans tjocktröja kunde rädda honom från de kyliga blickar jag gav honom från tvsoffan.
God Jul i alla fall på alla er jag inte hunnit sprida dessa glädjens ord till!
Jag Kommer Sakna Dig Norrskenssky
Jag tar farväl nu. Nu lämnar jag björkarna som gnistrar i solljuset. En himmel av rosa pasteller. Ensliga lador. Brevlådor som skakar i kylan. Den tysta skogen. Rykande skorstenar. Vägen som skrider genom byn. Vägen till byn jag alltid kommer kalla mitt hem. Vad än åren ger mig.
Jag tar farväl nu. Av staden som fått mig att skrika av tristess och glädje, hopp och upprymdhet. Staden som fått mig att frysa om armarna där jag cyklat i sommarnatten. Staden som fått mig att värmas svärmandes av snöflingor av ett par varma läppar. Staden jag alltid längtat efter. Staden jag ständigt velat fly från. I mina ögon är den liten. Så liten och obetydlig. Alltid samma människor, alltid samma känslor. Butikerna i galleriorna är få, alla bär samma kläder. Äter på samma ställen. Har samma favoritkafé och uteställe. En schablon över småstaden med det skrytsamma universitetet. Där celebriteter en gång växt upp men som sedan länge flyttat därifrån.
Jag tar farväl nu. Av en dialekt som bleknat hos de unga och som saknas av de äldre. Av en ofta förbisedd del i detta avlånga land. Där renar flockas och folk tiger om de får välja... Fast som kanske egentligen inte alls skiljer sig från merparten. Fast kanske ändå gör det. Norrland andas tungt. Vilar i sin stilla natur. Och här skiljs vi åt en tid. Först Stockholm och sen vidare.
Men stanna här på bloggen. Gör det. För det kommer jag. Behöver nog lite umgänge i cyberrymden också.
Farväl nu norrskensky och hemlighetsfulla stjärnhimmel.
Dagen Jag Blev Berövad På Min Ledighet Tack Vare Julkola Och Smörpapper
Har ont i ryggen. Där precis mellan skulderbladen. Nej, jag har inte gymmat, jag har kokat kola... Inte ansträngande!? Passa dig gosse! Jobbigare sysselsättning får man ju leta efter. Det här är min historia:
Äntligen ledig efter sju dagars arbete! Äntligen ska jag få tid att göra några vettiga saker och unna mig själv en slapparmåndag. Och jag kommer hinna med så mycket fast jag bara dansar på rosor. Tiden kommer vara på min sida och tillsammans åstadkommer vi mirakel.
Det var i alla fall det jag trodde. En naiv och fåraktig dröm.
Jag klev upp klockan tio fast jag kunde ha sovit vidare till eftermiddagen. Det var den ljuvliga slapparmåndagen som lockade mig upp ur sängen, och jag begav mig neråt för att äta frukost. Kokade kornmjölsgröt dagen till ära och åt den med ett förnöjt leende. Efter frukosten klädde jag på mig ordentligt och tog en lång promenad med Hiro längs åkrar tyngda av meterdjup snö.
Väl tillbaka i hemmet möttes jag av kolareceptet som jag lovat min mor att koka, samt en flaska ättiksprit. Vad mysigt tänkte jag. Att få koka lite julkola i ett varmt hus medan snön yr utanför. Äkta myspysstämmning denna slapparmåndag.
Så jag satte på Absolute Christmas och plockade fram ingredienserna till kolan. Högt och med sådan känsla bara jag kan förmedla sjöng jag duett med Christer Sjögren och hans (eller Benjamin syrsas) Ser du stjärnan i det blå.
Kolan blev slutligen klar efter fyrtiofem minuter. Stämningen var på topp! Nu skulle den bara slås in i smörpapper. En baggis! Jag har ju varit kommunikationsansvarig i Konfektyr Uf, det här kan jag. Men det jag hade glömt bort fullkomligt var den obeskrivliga pinan med att just slå in de där jävla kolorna i det jävla smörpapperet, och denna gång skulle jag till och med göra det utan mina kära företagskolleger.
Hela baket resulterade i ljuvlig kola och en ond rygg (min paketera-kolor-hållning-är av quasimodo-style). Samt en nedrans massa tid som gått i spillo. Slapparmåndagen är som bortsspolad. Skeppen har vänt vid horisonten. Känner hur skägget redan börjar växa.
Det Fanns En Tid För Länge Sen När Mitt Hjärta Var Av Sten. Jag Kunde Lämna Allt Och Alla. Jag Bara Bytte Roll Och Scen
Är det bara jag eller går inte tiden egendomligt fort? Förstår inte vart all tid tar vägen, eller snarare: Jag förstår inte vad jag gör av all tid. Det är så att jag får ångest.
På TV har varje program säsongsavslutning. En vinnare koras. Uppgörelser bekräftas. Oklarhet reds ut. Året resumeras och diskuteras. Säcken knyts ihop.
Men tillskillnad från tv4, dryper jag av ovisshet. Att året snart är slut är ofattbart. Försöker erinra mig om allt jag gjort och som måste göras. Men tycks mig inte minnas något. Visst, studentens höga röster och skrattrynkor håller sig fortfarande klart i minnet. Det är alla de där småsakerna jag tycks tappat bort. Och så fort jag fattar tag i en av dem slinker den ur mina händer likt en hal tvål.
Jag vill inte knyta ihop någon säck. Det är så mycket mer jag vill fylla den med, för den känns ju ändå inte särskilt tung. Nej, den är pinsamt lätt. Jag är inte klar än tjugohundratio. Jag vet att tiden är knapp och mitt schema fullsmäckat. Och jag vet att jag borde vara nöjd med det jag gjort. Men det är inget märkvärdigt. Jag har lämnat så mycket åt sidan för pengarnas skull. För min egen skull.
Jag önskar jag hört av mig mer. Skrivit brev. Skrivit på bloggen. Fotograferat. Spelat mer gitarr. Uppdaterat min status på facebook. Betalat räkningarna i tid. Skänkt mer än hundra kronor till musikhjälpen. Skänkt pengar för välgörande ändamål över huvud taget. Inte tagit mina nära och kära för givet. Varit gladare. Bakat mer. Tränat mer.
Är det resfebern som slutligen synliggörs? Bara två veckor och en dag kvar. Jag börjar nästan bli rädd.
Älskade Musik Som Hjälper Till Att Stoppa Handel Med Barn
Jag hoppas att alla kommersiella radiokanaler så som Mix Megapol, Rix Fm, Lugna Favoriter och Rockklassiker (okej, de är typ de enda kanaler vi har är i umeåtrakten) denna vecka sänder rakt ut i tomma intet. Att deras radiofrekvenser inte strömmar ut i en endaste högtalare. Inte i en bil på väg till Willys. Inte i hörlurarna under tisdagens dagliga joggingrunda. Inte i frisörsalongen på kvarteret intill. Inte i långfärdsbussen till en avlägsen destination för blivande helgfirande. Eller ens i köket där frukosten i stilla mak förtärs.
Nej. Min önskan är att varje människa i detta avlånga land som bestämmer sig för att slå på sin radioapparat, bestämmer sig för att lyssna på p3. Varför?
Jo, bortsett från att p3 har den överlägset bästa musiken, de bästa programmen med respektive fantastiska programledare, noll av hjärntvättande och enerverande reklam, samt att man alltid lär sig något- vare sig det är genom nyheterna eller relationsrådet- så sänder just denna vecka nämligen Musikhjälpen dygnet runt, från idag måndag tills nu på söndag den 19e, med uppmaningen att Barn inte är till salu.
Trots att mina ögonfransar förvandlades till något hemglassbilen skulle kunna sälja kände jag en oerhörd glädje inom mig där jag promenerade genom byn med Hiro. Hoppet om mänskligheten strömmande plötsligt mot mig och jag kände mig på något vis stolt. Stolt över varje person som önskat en låt till programmet jag lyssnade på. En låt som samtidigt skänker pengar till de som verkligen behöver det. En låt som kanske inte just i den sekund den spelas stoppar barnhandeln runt om i världen, men som ger pengar till ett agerande att förebygga den. I detta fall, kan musik verkligen göra en skillnad.
Därför håller jag just nu på att fundera ut någon låt jag skall önska. Jag kanske inte kan göra så mycket för att hjälpa alla de 1,2 miljoner som varje år blir utnyttjade för andras vinning, men är en låt jag älskar en liten möjlighet så tar jag den, utan tvekan.
Här är de jag väger bland:
Janis Joplin - Piece of My Heart
The Doors - The End
Bruce Springsteen - Jungleland
Håkan Hellström & Plura Jonsson - Fairytale of New York
Här kan du göra skillnad.
Här Doftar Glögg Och Sakta Avsked
Jag håller på att packa. Det är ansträngande. Jag sträcker ut varje plagg så att det blir så platt som det bara går. Viker det på mitten och rullar sedan ihop den. Liksom trycker och sträcker för att göra den så liten som möjligt. Allt sker väldigt varligt eftersom plaggen jag packar ner i den svarta ryggsäcken är väldigt noga utvalda. Valda efter väder och material, färg och form, och framför allt: När de skall användas.
Det är skillnad på att packa en ryggsäck och en behändig och rymlig resväska med uppskjutbart handtag och hjul. I en sådan kan jag nämligen lasta i alla kläder jag har, utan vidare eftertanke annat än att de är snygga. De behöver inte vara bekväma och mjuka. Nej nej, det är helt betydelselöst så länge de är tjusiga. Därför får det i en sådan väska, följa med en hel hög med kläder, trots att resan kanske bara består av några få dagar.
Det skrämmer mig nästan över hur få saker jag ska ha med mig. Hur mycket som måste lämnas hemma. Som högklackat, parfym, smycken och nagellack. Sådant som hjälper mig att se lite bättre ut. Men icke! I fem månader kommer jag måsta återanvända smutsiga linnen och tvätta mig i saltvatten. I-landsproblemen kommer vara ett minne blott. Det är nästan så att jag längtar. Längtar efter att lämna allt sådant bakom mig. Alla krav och direktiv om hur man bör se ut. Samtidigt som jag frågar mig hur jag ska rymma allt i ryggsäcken, trots det faktum att jag sorterat bort en hel del?
Lånade Ord Jag Önskar Vore Mina
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
I nuläget läser jag Martina Haags I en annan del av Bromma. Och den är rolig. Den är kul. En bok jag kan fnissa åt. Som får mig att dra på munnen och himla med ögonen. En bok jag egentligen borde tycka om. Och det gör jag väl. Men ändå. Ändå så saknas det något, en känsla omöjlig att förklara. En känsla efter något mer än bara lättsamma meningar på ett papper. Jag vill fångas i ord. Slukas av dess handling. Och sakta sjunka ner i andemeningen. Vare sig jag hittar den rätta eller ett passande substitut.
Därför ska jag nu även, äntligen, läsa Karin Boyes Kallocain. En roman jag velat läsa sedan jag hejdlöst föll förr Ja visst gör det ont.
Sofia Waldorf Med Rött Diadem I Raskande Fart
Min Saker-att-göra-innan-resan har fått allt fler punkter avklarade. Det känns väldigt betryggande eftersom jag ett tag trodde jag skulle få ströva runt asien med svettringar under armarna och en halvtom ryggsäck utan pass och extra kontokort.
Klockan tio idag tog jag nämligen min sista twinrixspruta. Det gick fort och smärtfritt. Ibland kan jag inbilla mig att jag hatar sprutor bara för att andra kan gnälla i år och dar över hur fruktansvärda de är och att de svimmar blotta blicken på dess spets. Jag spärrar upp ögonen med dem och flämtar fast jag egentligen inte känner någon som helst fruktan för en spruta. Möjligt lite respekt. Men det ska man väl alltid ha för vassa ting?
Jag gick praktiskt taget bara in, hängde av mig jackan, drog ner tröjan så min överarm blottades, stacks av sprutan, tackade och bockade och gick ut igen. Hann knappt blinka och sen var det klart!
För att inte tala om hur raskt jag hittade julklappar åt två av mina syskon. Så fort jag anlände in i butikerna hittade jag rätt, och för en gång skull var expediterna (?) trevliga. Bemötte mig med ett leende, nickade och skämtade. Sådär ovanligt gästvänliga, som att de faktiskt brydde sig om att JAG är kunden och de är den som ska se till så att JAG känner mig nöjd. Rätt hierarki. En av dessa expiditer, som dessutom var väldigt söt, prövade faktiskt en av klapparna åt mig -vilket jag aldrig varit med om här i stan. Det kallar jag service! Och ja, nu får ni klura ut vad det kan ha varit.
...Visserligen hade jag på mig min pälsjacka och en svart liten handväska och välkammat platt hår prytt med ett rött diadem som alltihop fick mig att se ut som en wannabe Blair Waldorf á la Gossip Girl Upper East Side Societetflicka. Kan det varit därför de var så frikostiga? ...I mina drömmar i alla fall.
Då Var Jag En Vild Rackarunge. Nu Är Jag En Ätande Tråkmåns
Känner såhär i efterhand att jag under helgen enbart ätit. Bortsett från julbord hängde jag nämligen hos mina barndomsvänner Emma och Linnea där det slukades en hel del lussekatter, pepparkakor och diverse sötsaker utan hejd. I flera timmar satt vi vid köksbordet, pratade, skrattade och åt.
En av mina "intressen" (något som togs upp en hel del när man var mindre, men som försvann med brevvännerna) måste vara att äta. För intressen är väl det man håller på med då man får välja själv?
Hej jag heter Sofia och är nitton år. Intressen: Äta, skriva, läsa, äta.
Fy vad jag låter trist. Förut kunde jag skriva teater och musik - men sådant håller jag inte på med längre vilket svider i hjärtat. Så fort jag får chansen ska jag återuppta det. Ett måste! Och det här med att umgås med människor har sjunkit radikalt tack vare allt mitt jobb. Får nöja mig med mina kolleger men det är inte samma sak så länge man befinner sig på jobbet...
Nej nu får jag inte tänka mer på det här, jag blir bara nedstämd. Måste tänka på roliga saker. Som, allt fuffens jag och just Emma och Linnea gjorde som sprudlande ynglingar. Kan svära på att ni inte gjort hälften. Som att:
- Vara rädd för sin granne när man ska sova i tält, och därmed låtsas vara en påhittad morbror (jag) som brummar högt på bred norrländska Vem faaan äre som är ut' å smyyg när ja försöök å sova, för att skrämma iväg denne.
- Låna hem en engelskaordbok från skolan som hjälpmedel för att få sina andra grannar man ogillar att flytta genom att i ett brev påstå sig vara en engelsman som grannkvinnan då varit otrogen med. (Lyckligtvis skickade vi aldrig iväg det)
- Spela in flertal filmer med hemska innehåll och alltid strävande efter någon form av thriller. Som att fadern till en ung flicka hänger sig i källaren. (Med remmen från en morgonrock). Tyvärr blev aldrig någon film fullbordad...
- Rigga fällor i kojor i gamla ladugårdar för att skrämma iväg eventuella spöken som härjade; Att gräva djupa hål i sågspån och hänga upp fem kilos vikter i taket är bara två exempel.
Vi var byns gangsters. Busfröna som folket förbannade sig över. Rackarungarna som fick utskällningar och höttande nävar. Visserligen var jag inte lika våghalsiga som dem, jag vågade nämligen aldrig att hoppa från kojan uppe på loftet och ner de fyra meterna i en gammal vagn fylld av rester av höbalar och annat mjukt skräp. Något som jag ibland ångrar och får mig att känna mig som en lite tråkig fegis som bara äter.
Och jag fick årets första julklapp. En pirrande känsla fyller kroppen då man får läsa en etikett med sitt namn. En etikett som får en att känna sig sådär lagom speciell.
Hundra Köttbullar, Juleskum Och Senapssill Senare
Egentligen har jag lust att bara lägga mig på golvet med armar och ben utsträckta, andas tungt genom munnen och stöna högt av utmattning. Rapa. Grymta. Och snarka. Har nämligen precis kommit hem från ett förstklassisk julbord. Och alla vet precis vad ett julbord innebär? Ja exakt, frosseri. Man äter som om man precis kommit hem från Robinson där man livnärt sig på kokosnötter och palmhjärta i fyra månader. Sked efter sked åker in i munnen av röbetsallad, kalvsylta och gravadlax. Läckerheter som man inbillar sig att man inte fått äta på ett helt år, fast de egentligen alltid funnits där på Ica eller på grannens middagsbjudning. Jag blev som besatt av alla läckerheter på långbordet. Aldrig tycktes jag sluta äta trots att magen ynket ropade stopp. Stolen skjutsades bakåt och nästa tur till skinkan och prinskorven genomfördes.
Det är brutalt och obarmhärtigt det här med julbord. Precis som föräldrarna i Spirited Away, förvandlades även jag till en stor tjock gris. En dröm att slakta och ha på sitt julbord till nästa år. En gris som log och torkade sig runt munnen med den röda servetten utan att ta blicken ifrån pressyltan på tallriken.
Men här sitter jag nu, tjugo kilo senare. Lyckan över maten var hemskt kort om man jämför med ångesten i magen senare. Kjolen spänner men viftar bort skuldkänslorna med tanken att detta obehärskade beteende sker ytterst sällan. Grisen i mig har inte riktigt stuckit.
Några gulliga bilder innan vi alla blev scansortiment.
På Baggböle Herrgård tillbringade vi några timmar av frosseri.
Min käre bror.
Och mor och jag och mitt munsår.
Allting avslutades i vackert snöfall.
Soon I Grow Older. But God Knows I Haven't Lived Yet
Jag är dödstrött. Kan somna nu om jag bara blundar. Ögonlocken är tunga som bly. Att hålla huvudet uppe är en kraftig ansträngning. Som att bära en soffa nerför en trappa eller lyssna på p4 utan att fälla något hånfulla kommentarer.
Hade igår bestämt mig att promenera de fem kilometerna till jobbet, och inte vilken tid som helst - nej klockan tio i sju skulle jag vara där -vilket betydde att jag skulle vara påklädd och klar senast tio i sex (Ni behöver inte vara oroliga, jag har gjort sådana här dumheter tidigare och går ,än så länge, inte på något olagligt). Hur som helst hade jag ställt klockan på tjugo över fem, men som vanligt när man riktigt ställer in sig på en tid, i varje fall när det gäller mig, så kan man inte sova ordentligt. Så jag vänder och vrider mig. Faller i orolig sömn. Imponerande surrealistiska drömmar fladdrar under mina slutna ögon. Vaknar. Och så går det runt, runt, runt, runt tills väckarklockan slutligen spelar sin inte alltför anslående melodi. Har då legat vaken sedan fyra. Något som kanske är mer "okej" innan tillställningar som Första skoldagen, Oscarsgalan, Den heta dejten och så vidare plus. INTE då man skall göra något så simpelt som att promenera till jobbet.
Och inte nog med det. Termometern visade minus tjugotre grader vilket fick mig att tvärvända i dörröppningen. Nog vill jag få lite motion men att förvandlas till den kanske godaste Ben & Jerry'n vore lite väl. Så jag släpade mig ömkligt tillbaka till sängen, i väntan på att min far skulle vakna till, fullt påklädd med borstade tänder. Fick i alla fall min härliga promenad vid arbetsdagens slut.
O vad skönt det kommer bli med halva helgen ledig. Och O vad det pirrar i magen. Om precis, exakt en månad
sitter jag om två timmar och en halv sådan på flyget till Bangkok.
Men innan jag faller i koma måste jag packa. Pröva kläder. Leta efter ett adapter. Ett myggnät. Aktivera mitt mastercard och visa-kort. Och absolut. Definilut. Inte. Somna.
