Jag håller på att packa. Det är ansträngande. Jag sträcker ut varje plagg så att det blir så platt som det bara går. Viker det på mitten och rullar sedan ihop den. Liksom trycker och sträcker för att göra den så liten som möjligt. Allt sker väldigt varligt eftersom plaggen jag packar ner i den svarta ryggsäcken är väldigt noga utvalda. Valda efter väder och material, färg och form, och framför allt: När de skall användas.

Det är skillnad på att packa en ryggsäck och en behändig och rymlig resväska med uppskjutbart handtag och hjul. I en sådan kan jag nämligen lasta i alla kläder jag har, utan vidare eftertanke annat än att de är snygga. De behöver inte vara bekväma och mjuka. Nej nej, det är helt betydelselöst så länge de är tjusiga. Därför får det i en sådan väska, följa med en hel hög med kläder, trots att resan kanske bara består av några få dagar.

Det skrämmer mig nästan över hur få saker jag ska ha med mig. Hur mycket som måste lämnas hemma. Som högklackat, parfym, smycken och nagellack. Sådant som hjälper mig att se lite bättre ut. Men icke! I fem månader kommer jag måsta återanvända smutsiga linnen och tvätta mig i saltvatten. I-landsproblemen kommer vara ett minne blott. Det är nästan så att jag längtar. Längtar efter att lämna allt sådant bakom mig. Alla krav och direktiv om hur man bör se ut. Samtidigt som jag frågar mig hur jag ska rymma allt i ryggsäcken, trots det faktum att jag sorterat bort en hel del?