Sista Gången Jag Glömmer Min Mobil
Hur kan människor vara så fruktansvärt beroende av sina mobiler att de blir fullkomligt desperata utan dem?, jag förstod mig inte på detta. Men nu, nu har jag själv fått uppleva detta helvete. Ett helvete där jag saknar min älskade skrutt-samsung som jag fick dagen då jag fyllde 15 år.
Minns så väl paniken i kroppen då jag insåg att mobilen varken låg i jackfickan eller i väskan. Hur jag febrilt sökt och sökt utan resultat. Hur mina händer blivit röda och stela av kylan medan jag tömde fickornas innehåll.
Tillslut kom jag på att jag stoppat mobilen på laddning hemma hos Wilmer där vi ex. arenamusikelever haft en nice förfest. Efter att ha firat segern över "kvällens musik-lek" glömde jag totalt bort vad som låg där på diskbänken ,och drog ut med Olivia och Sanna mot bussen.
Jag svor för mig själv och räknade upp samtliga nackdelar med att inte ha en mobil med sig en kylig lördagskväll. Listan blev alltför lång och desperationen nådde sin topp.
Lyckligtvis klarade jag mig hela kvällen med hjälp av godhjärtade personer som alla hade mobiler. Men trots att jag hade skinnet i behåll när jag väl knackade på hos Wilmer idag söndag för att hämta min saknade mobil, förblir det där FÖRSTA och SISTA gången jag glömmer min mobil under helg-kvällarna.
Populär som jag är hade jag 6 missade samtal och 5 sms, hade jag dock haft mobilen på mig hade nog siffrorna legat på NOLL.
Hade förövrigt en väldigt väldigt bra helg, men man ska ju passa på när man är ledig. I fredags så stod Snabba Cash högst på listan. Bra film, dock lite överhyllad i mina ögon men definitivt värd vartenda öre. Särskilt med Joel Kinnaman större delen av filmen. Är helt klart betuttad och har som övriga sverige gått med i hans fanclub på facebook.
Filmen sågs med en viss Helén aka. Hell
Samt en brud vid namn Anna aka. Anal
Pizza var populärt denna helg. Och jag hade äran att få äta det hela två gånger, vilket har varit en av anledningarna till min oaktivivtet här på bloggen. Som sagt, vital helg med stort plusbetyg. Dock finns det fåtal delar att stryka i historien.
Extra mycket tack till Helén och Olivia som båda låtit mig, ett stackars buschbarn med alltför lång resa hem, att sova över hos dem. Tack!
Headbang
(Eller så bor man så långt ifrån avhämtnings-stället att det är knepigt att ta sig dit och därefter tillbaka till sig, men det är en annan historia).
Får ta några käcka bilder på mina nyköpta plagg senare, kan dock avslöja att det är ett par skor- vågar mig på hmkvallan även om jag tvivlar att de kommer hålla tills dess att barnbarnen vill spana in mormors garderob, en blommig kjol som skriker ut sommarkänslor, en byxdress i jeans, samt en mörkblå "partyklänning".
Nu när jag handlat detta, (som gick på en redig summa) ska jag försöka att inte göra av med mer pengar på kläder under hela månaden! Det måste jag ju klara, för det är inte direkt så att jag tvingas spatsera runt naken, eller i samma jeans dag ut och dag in. Men, mänsklig som jag är har jag någon form av mani och vill bara ha MER OCH MER. Det borde finnas piller på apoteket emot det här, eller på Statoil - eftersom de tydligen också få sälja läkemedel nu. Snål-piller- för dig som inte kan hålla i plånboken. Eller stoppa-shoppingsuget-tuggummin -efter att du tuggat i 10 sekunder känner du inte längre något behov av att köpa den där snygga klänningen.
Jag tror att de skulle bli en världssensation! Alla skulle ha nytta av dem, utom möjligtvis h&m.
Ett smakprov på kläderna vi kommer ha under vår modevisning. Jag och Yo är tuffa, ruffa och obrydda grungetyper som lyssnar på nirvana, soundgarden och pearl jam. Kläderna säger allt!
God Morgon!
shorts- hemmafynd höhö
ring- h&m
Mitt Gullbergs Kaj Paradis(e Hotel)
Nåväl, jag är hemma. Jag slapp övernatta på skolan och bli jagad av spöken/monsters/zombies/vampyrer längs mörka korridorer där glödlamporna blinkar sådär ruggit. Först ger de ifrån sig ett svagt sken, sen låter det bzzz och släcks i några sekunder, blinkar till och stannar åter på det svaga kusliga ljuset. Man vänder sig om och ser en mörk siluett i slutet av korridoren.
"Hallå?!" ropar man emot den utan att få svar. Dess hasande steg avslöjar att något inte riktigt är som det ska, och figuren närmar sig, sakta men säkert.
"Vem där?" paniken klingar och ekar längs korridoren. Figuren tar ingen notis, fortsätter ta sina tunga steg mot stengolvet.
Hjärtat dunkar snabbare, öronen är på helspänn. En instikt skriker att det är dags att springa,
Nej nu får jag sluta. Lyckligtvis slipper jag kolla under sängen när jag ska lägga mig. Har nämligen en låda som täcker 85% av utrymmet under den. Känns skönt, om inte "det läskiga" är ytterst liten och spe.
För att få mig på andra tankar så sjunger jag lite Håkan Kråkan och ska även se Paradise Hotel avsnitten jag missade igår.. även om de kommer bringa mycket tårar och ilska. Kanske är lite sneaky och kollar in nästa veckas avsnitt med.
En Portion Snöstorm-Carbonara
Det är tydligen stormvarning. Snön snurrar runt likt kläderna i en tvättmaskin, vinden biter fast i kinden och det är kallt. Det är nästan omöjligt att gå upprätt i detta väder. Håret skymmer ansiktet och om man vill kika bara litegrand i de springor som finns riskerar man bli helt blind av de snöflingor som attackerar ögonen. Snöflingor föresten, jag menar snö- eh...plattor!
Vädret gör mig ordentligt orolig. Inte för att jag riskerar att bokstavligt talat bli snöblind, utan för att jag kan bli fast här på skolan. Visst skulle det vara lite spännande att tvingas övernatta här. Sova på någon soffa i biblioteket och länsa kafeterians chokladbolle-förråd, men att göra det helt själv lockar inte lika mycket. Skolan är mörk och ruggig. Och vad skulle jag göra om jag helt plötsligt hörde släpande steg längs korridorerna?
Nej jag klarar inte av sådant. Jag är en fegis.
Så snälla snälla vädergudar. Ge bussarna en chans att kunna skjutsa hem mig, låt dem kunna köra som vanligt.
Midgård har ju även en spöktoa...jag undrar vad som händer med den då ett ensamt stackars buschbarn tvingas sova här helt själv.
Något misslyckande är att skolans matsal inte ligger i samma byggnad . Vi var alltså tvungen att kämpa oss ut i snöstormen med dragkedjor uppdragna till näsan för att ta oss till en inte allt för aptitlockande Pasta carbonara.
Nej, klaga inte över mitt I-lands problem där skolmaten dominerar. I sådana här situationer (snöstromar) får man vara bitter.
Aldrig En Dans På Rosor För Min Del
Jag förstår inte riktigt det här med dans? Vad är meningen med att hålla takt, hållning, lätta fötter, snurra, vara vältränad, ha inlevelse och trippa/hoppa/kråla runt antingen själv eller med någon annan? Varför har dans ett sådant oerhört stort inflytande i världen?
Vad nu då?, tänker du och förstår inte alls vad jag menar. Men tänk efter. Dans finns överallt. Överallt ser man dessa typer som svävar runt likt änglar eller förförande pantrar(?). De är på tv, på skolan, hemma, på krogen, på stan, ja precis ö v e r a l l t . Vi tänker bara inte på att dansen finns där. Den ligger över oss likt molnen gör en regning torsdag.
Anledning till att jag upptäckt detta är för att jag själv inte kan dansa. Dans-sinnet som så många besitter verkar ha hoppat över mig, och här står jag utan att förstå vad som menas med "synkroniserade steg".
Men jag kan ju inte heller dansa, säger du. Men jo då. Du är förmodligen en av dessa personer som alltid klagar över att ni inte har "en aning om" hur man dansar eftersom ni "aldrig gått kurser" eller liknande. Men hur kommer det sig att alla era rörelser ser fantastiska ut? Okej, det kanske var att överdriva, men helt OK i alla fall. Nu syftar jag på ALLA sorters danser- allt från argentisk tango till gnida-rumpa-dansen på discon. Även om ni inte kan tangon just i detta nu, så kan ni lära er dem.
Men ack, Jag kan inte. Som jag nämnde tidigare, dans-sinnet hade tydligen något emot mig och valde att strunta i min vedervärdiga kropp.
Jag kommer för all framtid bli den som folk skrattar och härmar. Den som folk imiterar när de utbrister "Vem är det här?" och sedan skrattar på sig.
Ja det är jag som fumlar runt, trampar folk på tårna och använder pekfingrarna som någon form av dansvägledning.
Vad är hemligheten? Magtröjor och tajta linnen?
Hetaste dansen just nu är dock Kristoffers "fylle-dans" i gårdagens Paradise avsnitt. Då snackar vi heta grejor i stil med vulkaner och nykokta ägg. Särskillt när han grimarserar som i ett "morr". Oh la la.
Jag Har Krossat Mina Drömmar, Min Framtid, Mitt Självförtroende
Jag kanske ska ta det från början?
Linnea hade under dagen informerat mig om en audition som skulle äga rum på Balettakademin här i Umeå. De sökande hade en chans att medverka i en musikal med Måns Zelmerlöw som medspelare. Och är inte Romeo och Julia den perfekta kärlekshistorien (okej kanske inte) att spela mot denna Gåva till kvinnan?
Hur som helst så blev jag peppad att söka rollen som Julia, och jag föll pladask. Självklart att JAG, den fantastiska Sofia skulle få rollen och på så vis bli världsberömd musikalstjärna.
Jag fick med mig min ädla vän Helén, och efter 16.00 stod vi där utanför dörrarna till balettakademin. Hjärtat bultade ovanligt fort och jag kände stressen pyra upp genom kroppen.
"Vi har ju inte tränat in någon sång?!" "Vi har inte sjungit upp!" "Det kommer bara vara en massa etablerade 25åringar som sjunger Kristina från Duvemåla!" "Va?! Det står att man ska dansa också! Jag kan inte dansa!"
Vi tvekade. Länge. Vägde för och nackdelar. Kom tillslut fram till ett gemensamt beslut.
Vi kollar läget...
Vår plan var att smyga in och se vad som egentligen gäller, men istället upptäcker "Chefen" i Juryn oss och skriker att vi ska komma in och vara med. Jag och Helén kollar förskräckt på varandra, sedan på de flickor som stiger in i salen, de gormande jurymedlemmarna, tvkamerorna och slutligen på våra skor. Jag tänker "why not?" ,trampar av dem och hänger upp ytterjackan.
Samtliga sökande, en skara på cirka. 15 tjejer, iklädda jeans/tights och söta t-shirts står i en halvcirkel framför Juryn och kamerorna (inkl. kameramän). Vi smyger in och jag måste se fullkomligt vilse ut. Vad fanken gör jag där? Jag har ju inte tränat in en endaste låt, är svettig och luktar fortfarande lök i munnen efter skollunchen. Jury-bossen berättar vad som gäller, att de söker någon som ska spela Julia och att SVT kommer sända ett program om resan från Audition till Föreställning. Jag tycker det låter oerhärt lockande och funderar ut vad jag ska säga för repliker och vad jag ska sjunga.
Dock avbryts mitt scenario i huvudet av att hon, Chefen säger "..Så nu ska ni få sjunga här för oss, framför alla. JA! VILL NI BLI STJÄRNOR SÅ ÄR DET JU PIECE OF CAKE! En baggis, jämför med en föreställning framför tusentals personer!"
Jag vill svimma. Jag vill bli utsuddad. Jag vill skrika. Jag vill ALLT utom närvara i rummet. Bläddrar desperat igenom olika låtar i huvudet, men slutar på NOLL. Jag kan inga låtar utantill, särskillt inte sådana som gör mig till musikalstjärna. Mitt ansikte måste varit som tagen ur någon skräckfilm- där jag spelar offret som spöket just ska hugga av huvudet på med en köttyxa.
Jag och Hell kollar på varanda. " Vi går..." Men kan vi gå? Vore inte det skumt?
Den första flickan sjunger, jag har inte hört låten men den låter som tagen ur någon musikal. Inte kan jag sådana låtar!
Helén börjar dra sig mot utgången. Jag står tveksamt kvar. Det här är min chans. En dröm kan uppfyllas om jag bara ställer mig där och sjunger. Jury-Bossen säger att vi inte ska vara rädda, men ju mer hon skriker och hävdar att ingen behöver vara orolig, desto mer sjunker mitt mod. Det är redan försent, jag ser ut som en rädd stackars kyckling i en lejonbur. Ingen vill ha en stjärna utan starkt självförtroende.
Nästa tjej börjar sjunga, även denna gång något typiskt musikal.
Jag vänder mig långsamt om och tassar ut. "Jag är mer rockstjärna" viskar jag till Helén och vi traskar skakade ut. Dock snappades jag upp av en VK reporter, som blev intresserad av mitt uttalande och agerande. Kommer förmodligen finna några anonyma kommentarer i morgondagens tidning där jag citeras.
Tillsdess ska jag försöka intala mig att jag inte alls missat mitt "livs chans". Att det finns fler möjligheter. Att resan inte tar slut här. Att jag egentligen inte är en fegis. Det var bara inte min dag idag...right?
Det Här Bjuder Dagen På
tröja, H&M.
byxor, cheap monday
örhängen, dumma clips som jag fått av min moster
Ett Steg Närmare Döden
Sedan vill jag uppmärksamma alla om att jag har en fruktansvärd värk i hela kroppen. Just nu ligger jag i sängen och önskar inget annat än en spa-behandling med allt vad det innebär.
Tillskillnad från en majoritet av ungdomar har jag under helgen inte roat mig, utan faktiskt utvecklat mina vuxenpoäng yttreligare och jobbat.
På jobbet dricker jag även kaffe minst två gånger- vilket för mig är ett stort steg in i vuxenvälden. Nej, tidigare har jag inte druckit kaffe alls. Men har sedan några månader tillbaka börjat denna koffeinprocess och kan nu dricka utan att grimasera vid varje klunk. En tant på jobbet säger att "Kaffetåren är det bästa av alla jordiska drycker", kan inte säga att jag håller med henne ännu. Vet dock inte vad som är godare, kanske..eh..vatten? Nej nu var jag tråkig.
Det här är födelsedagsbarnet. Hon ser rätt vuxen ut right?
Såhär såg jag ut när jag var 16. En bäbis. Tydligen har jag inte vuxit så mycket sedan dess säger min bror, som menar att jag "skulle kunna tas för 15".
Won't You Come And Wash Away The Rain
Är det verkligen normal att gluffsa i sig tre och en halv Palt/Palter (?) och sedan, nu snackar vi kvart efter, fika två kanelbullar och en bit toscakaka?
- Ja, absolut! svarar forskarna, om man har ett midjemått på en meter är det inte alls något märkvärdigt att lasta i sig ätbara ting utan eftertanke.
Jag svarar nervöst:
- Men, jag har ju inget midjemått på en meter?,rösten darrar lite.
-Oj!, en av forskarna ser förskräckt ut. Det här lät inte bra, inte bra alls.
De andra nickar instämmande.
Jag blir plötsligt illamåeende. Efter att ha vräkt i mig all mat var jag inte ens mätt. Farfar log uppmuntrande när jag fyllde palten med en extra smörklick. Farmor skickade kakfatet mot mig och nickade menande mot bullarna. Pappa skrattade nöjt när jag tackade för maten.
Varför säger ingen emot mig?
Forskarna har ju konstaterat sanningen. Det här är INTE BRA, inte bra ALLS.
(bilden är google, eftersom jag inte kan ta bilder när jag är upptagen med att äta)
Så Här Går Det När Man Lämnas Ensam På Skolan
Sitter helt ensam i skolans enda datorsal. Sedan skolan delat ut bärbaradatorer har besöken till de stationära datorerna blivit allt färre.
Jag tycker lite synd om dem. Skärmarna lyser svarta och tangentborden är inskuffade sådär under bordsskivan. De flesta är avstängda men på några lyser stand-by knappen orange.
Jag tror de är avundsjuka. Avundsjuka på de bärbaradatorerna som folk bär under armen. Som folk kramar om och sätter kistermärken på, som får vila i väskor specialdesignade för just deras sort. Datorer som får all uppmärksamhet då lärarna håller en föreläsning om Israel och Palestina- konflikten, eller som får hänga med på shoppingresan till London eller solsemestern i Thailand.
Bärbaradatorer, eller ska vi säga Människans Bästa Vän, har tagit världen med storm. Slukat den med hull och hår.
Och vad gör de Stationära under tiden? De står där i datorsalen med sina svarta skärmar och orörda tangentbord.
Det är så synd om dem.
Vi ska ha modeshow om tre veckor. Ska bli hejdundrande skoj och jag ser fram emot det här likt småbarnen gör till julafton. Syftet med modevisningen är att visa hur musiken påverkat kläderna. Min grupp och jag har fått grunge. Så nu kan alla tipsa om de bästa grunge-låtarna samt lite klädtips. Vi är inte ute och cyklar, men lite råd skulle aldrig skada.
När Ska Jag Bli En Aktiv Bloggerska?
Jag försöker intala mig själv att jag har det aktiv och jäktande, att jag har ett jobb, en skola som stalkar mig 24/7 och böcker som behöver läsas samt andra tidsfördriv. Men både du och jag vet att sådant inte påverkar något överhuvudtaget. Miljoner (ja säkert) bloggare skriver varje dag två till fyra inlägg varje dag, och jag är säker på att deras liv inte skiljer sig i antalet aktiviteter varje dag. Jag menar, Alex Schulman tvingas skriva krönikor till aftonbladet samt sköta om sin 6 månader gamla dotter - ändå hinner han med flertal blogginlägg. Cimon i PH sänder live på NRJ och tillbringar kvällarna på stockholms hetaste fester -trots detta så skriver han trippelt så många inlägg som jag.
Vad är hemligheten? Vart finns förmågan att uppdatera sin blogg flertal gånger per dag?
Jag älskar att skriva. Finns inget bättre på denna jord (okej något överdrivet kanske). Som bevis på min nördighet så började jag idag gråta när jag tog reda på mitt betyg i svenska. Det kom som en chock, som en blixt från klar himmel. Aldrig trodde jag på detta. Jag brast i gråt och var lycklig. Så ofattbart! Önskar jag kunde omvandla det jag känner till något som Haiti skulle ha nytta av...
Nåväl. Ge mig tips! Vad ger dig kraft att sätta dig vid datorn och bilda fantastiska läsvärda inlägg?
Need You Guys!
Nirvana- Lake Of Fire
Now it smells like GRUNGE.
Ensam Är Stark (?)
Finns det något skönare än att just valsa runt hemma och inte göra någonting alls? Att vakna klockan tolv, sitta vid matbordet iklädd pyjamas och knapra i sig varma mackor, gå på långpromenad i 18 minus, läsa Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes och slutligen sätta sig framför datorn och skriva ett blogginlägg medan man lyssnar på Christer i P3.
Just nu: Relationsrådet. Snack: Singel eller relation?
Jag har länge funderat på vad som är det bästa, att ha ett förhållande eller att vara singel. Ska man vara två eller funkar det att vara ensam?
I nuläget är jag singel. Jag får hångla med vem jag vill, flörta med vem jag vill, äta hela chipspåsen själv, lägga mig tvärs över hela sängen, vara hur äcklig jag vill på morgonen, ha tid med mina vänner och jobbet, slippa vara övertrevlig gentemot "svärföräldrarna"och inte behöver jag vara uppleva svartsjuka och misstänksamhet.
Jag är nöjd, oerhört nöjd.
Samtidigt kan det vara mysigt att ha någon att titta på tv med på fredagskvällarna, någon som betalar för lösgodiset, någon som pussar en på kinden och tycker man är vacker trots att man är osminkad och bär urtvättade kläder eller någon att hålla i handen när man tar en promenad.
Som singel stöter man även på en massa idioter ute i världen, och på så vis så sjunker tron till kärleken lite grand.
Väldigt svår situation det här.
Varför är livet så komplicerat hela tiden? Som ett svårt dataspel med 70+ levlar, omöjliga bossar och flertal fiender. Tursamt nog finns det extraliv och energistärkare som hjälper en på vägen till att varva det praktiskt taget ogörliga spelet. Just nu har jag snart höjt mig till level 19 och energin är halvfull. Det kan nog bli bra det här.
Don't You Forget About Me
Förmodligen har du redan listat ut vad det är jag talar om, och självklart är det skolan!
Älskade skola. Älskade elever. Älskade lärare. Älskade normer. Älskade skolmat. Älskade uppgifter. Älskade fördelningar. Älskade unga tjejer som i skolkorridoren håller i alkohol och gällt skriker "Vart är Beata?! Hon glömde sin champagne hemma hos mig i lördags! Vart äääär hoooon?"- Jag älskar det.
Jag älskar att skolan är någon form av federation, där det finns grupper och komitéer hit och dit,;elever som tillsammans slår sig samman eftersom de alla delar samma intressen och "vill skapa en förändring". Jag älskar att det egentliga syftet med detta federationsystem är att folk vill visa upp sig, bli igenkända i korridorerna och att folk ska viska "Det är ju hon, ordföraren i Elevrådets julgranskommité!" när de går förbi, dock händer inte detta och planen om att sticka ut med sin grupp blir snarare att sjunka in i mängden eftersom ALLA är medlem i en sådan.
Jag älskar att skolan bara mer och mer dras ner i en Amerikans gryta. Jag älskar att ungdomarna förvandlas till skolans nickedockor som skrattar sig lyckliga varje kväll över deras utomordentliga val av gymnasium. Jag älskar att de skriver skolans namn med ett hjärta efteråt på facebook. Jag älskar att alla går klädda i likadana kläder. Jag älskar att dragonskolan sprider sig och suddar ut det som en gång var en estetisk skola. Jag älskar att alla kan vara som de är, att ingen dömer eller kollar snett. Jag älskar att lärarna ger uppgifter över loven.
149 dagar till studenten.
Snart är pinan över och jag lämnar skolan i de opålitligas händer. Vad ska det bli av det här? Vad händer efter att studenmössorna fyllt himlen likt vita moln? Efter att flaskorna öppnats och sångerna ekat genom staden? Efter att klackarna slitits och håren ruffsats? Efter att vagnen gungat och flaggan vajat i junivinden?
Jag älskar det här.
Testar på mittbenan som besöker så många människors hår. Denna frisyr har väckt många åsikter, dock positiva. Får se om jag kan variera mitt annars så starka kort, Sedbenan. Nytt år, ny frisyr- för det lär dröja innan jag kilar in till frisören.
Avtalet Med Mig Själv, Som Adult Ansvarstagande Kvinna
Anledningen till denna pakt är att jag tidigare samma dag fått betala en telefonräkning på cirka tvåtusen kronor. Jag är inte snål, inte ett dyft, men denna gång sved det till i plånboken och jag var minst sagt butter resten av dagen.
Tidigare har min ädla far betalat dessa telefonräkningar som ofta överskrider tusenlappen, men nu som lönetagare har beslutet om att betala mina egna räkningar fattats. Vuxenpoängen exploderar just nu. Möjligtvis att de exploderar väl mycket och jag längtar tillbaka till min bortskämda period som naiv tonåring.
Detta är en fråga om A N S V A R. Att kunna spara sina pengar. Lägga ut dem på rätt saker. Inte slösa. Inte misshushålla. Att K O N T R O L L E R A. Kontrollera makten av sin ekonomi. Inte låta höga summor stiga dig över huvudet och på så vis försumma besparningarna på oviktiga ting som kjolar, skor, tequila, strumpbyxor, kameraobjektiv, hårspray, väskor, marabou, bussresor, pizza, tuggummi etc. Utan fokusera på räkningar och fakturor. "Pengar växer inte på träd" Ett ordspråk som fått oss alla att förstå allvaret med att ta hand om sin ekonomi sedan barnsben. Dock har jag inte värdesatt denna anmärkning. Tills just igår.
Här blir det ändring! Har skall det sparas och knusslas, bevaras och snålas. Inga onödiga sms ska sändas från min telefon inte. A N S V A R E T Sofia, A N S V A R E T.
Nu rensar vi bort julen från vårt hus. Den goda tiden är över och kvar står en kall vinter. Önskar producenterna i samhället kunde göra likadant. Låta oss konsumenter slippa känna att "Julen varar än till påska" är en sanning istället för en traditionell visa. Nej, den varar inte ens till fasta och det vet ni! Den är slut nu. Punkt.
God Morgon!
Jag försöker mig på en Alex Schulman nu när jag inte kan sova.
Jag vaknar av att täcket sakta glider av mig och ner på golvet. Min första tanke är att låta det vara, jag är trött och golvet känns avlägset. Att lyfta armen känns som bortkastad tid och kroppen ligger tungt mot den hårda madrassen.
Sen kommer kylan. Den som biter tag i skinnet och får min hud att knottra sig. Jag kurar ihop mig och begraver ansiktet i kudden. Kudden känns konstig. Inte sådär mjuk och fluffig som kuddar ska kännas, den här är tunn, som om innehållet sakta tynat bort, som att ligga mot bara madrassen. Ändå är det en kudde.
Jag slår upp ögonen. Möts av ett blekt ljus och en bar rygg. Jag tittar ner på kudden, den är smutsig och vad som en gång varit vitt har nu fått en gulaktig nyans. Jag hinner inte tänka, som av en reflex plockar jag upp täcket som ligger på golvet. På så kort tid har den redan hunnit bli kall (Eller hur länge har det egentligen legat där?) och jag huttrar till när jag lägger det över mig.
Länge stirrar jag upp i taket. Jag vågar inte röra mig. Vågar knappt att andas. Kroppen bredvid mig andas tungt.
In. Och. Ut.
Försiktigt sätter jag mig upp i sängen och ser mig om i rummet. Väggarna är tomma bortsett från en almanacka där förra månaden fortfarande räknar upp sina 31 dagar. Det enda fönstret har persiennerna nere och jag tvivlar på att solen någonsin fått lysa in. Golvet täcks av gamla tidningar, smutstvätt och glassplitter från ett krossat glas som nonchalant har tappats. På golvet har det bildats en prydlig fläck av det som måste varit dess innehåll.
Vart är mina kläder?
I stunden jag försöker kliva upp ur sängen råkar jag snudda vid honom. Han känns varm och sträv. Skyggt drar jag till mig handen men det är försent.
- God morgon!
Han ger mig ett trött leende. I mungipan har han något brunaktigt och hans ögon känns tomma och matta.
- God morgon, svarar jag och försöker att le.
En sista gång söker jag med blicken i rummet efter mina kläder innan han åter drar ner mig till den obefintliga kudden.
Kylan. Motviljan.
Är En Unik Kille Det Vi Alla Söker?
Hur många av oss tjejer han inte dag och ut dag in funderat på den perfekta, unika och speciella killen som en dag ska ta vårat liv med storm (i alla fall oss singel tjejer)? Jag har skrivit om honom förut, han som ska likna Jack i Titanic både till utseendet och personligheten. Eller varför inte Gossip Girls hetaste hunk, Chuck Bass? Du vet, han som kommer få dig att smälta likt Piggelin en solig dag på stranden. Visserligen har du aldrig träffat honom, men när han väl kommer så säger det bara KLICK, och helt plötsligt finns bara han med stort H. Det bästa med den här killen är att han känner exakt samma sak för dig. Inga krångligheter, ingen som väntar i tre dagar innan han svarar på ett sms, ingen som bara skriver "haha" på msn eller som undviker dig hela kvällen för att avslutningsvis dyka upp i din famn när den snart är slut. Den här killen är den unika killen.
Men om han nu är så unik, betyder det att han inte;
-Lyssnar på Metallica, Håkan Hellström, John Mayer eller David Guetta.
-Luktar gott av en fräsch parfym som s k r i k e r ut manlighet.
-Kollar på Scrubs, Entourage, South Park, How I Met Your Mother eller Family Guy.
-Beställer Öl på krogen och Coca-Cola till pizzan.
-Tycker att Megan Fox och Keira knightley är Hollywoods hetaste.
-Läser böcker som ett tidfördriv annat än till skolarbeten, då han skummar igenom sidorna.
-Spelar fotboll eller innebandy.
-Skriver fult, som att bokstäverna blir mer krumelurer och streck än läsbara komponenter.
-Har ett rum med minst en halvnaken donna någonstans.
-Anser att sport är det bästa TV kan visa.
-Handlar på MQ, Carlings eller Second Hand.
-Använder hårprodukter, om bara för att få den där "obrydda" frisyren.
-Tar på sig skjorta när han ska var sådär "extra fin".
-Sjunger med till Lady Gagas Poker Face på dansgolvet.
-Är expert på allting från poker till minigolf.
-Gör P-smilsar när han skämtar på internet.
-Har minst en spelningslista på spotify som innehåller ordet "Party".
-Kallar sina kompisar för "polare".
-Kan de roligaste klippen på youtube.
-Spelar gitarr.
-Tycker Idol är kasst men som ändå sitter bänkad framför tvn varje fredag.
...Bara för att nämna ett fåtal "typiska" pojkigheter.
Jag tror det kan bli svårt att finna någon som inte kan prickas in på någon av dessa påståenden. Sedan kan man ju fundera på om man vill ha en sådan kille när allting kommer omkring?
Nej nu ska jag gå och vara med den här bruttan.
Seya.
Grova Problem Med Att Beskriva Min Dag
"Efter att ha vaknat och somnat om hela natten samt morgontimmarna klev jag upp klockan halv ett. Hade då ingen aning om att klockan passerat tolvslaget utan hade om möjligt tänkt somna om, trodde på något vis att hon var strax efter åtta vilket har hänt väldigt ofta nu och jag antar att det beror på mitt sjudundrande aktiva liv.
När jag väl slitit mig upp ur sängen med tanken att 'jag börjar jobba om tre timmar' i huvudet begav jag mig neråt för att stilla min rätt milda hunger. Dock bestod min, eh, inte frukost men måltid av en smörgås och inte någon supé som egentligen inte skulle suttit helt fel. När magen var nöjd så gjorde jag mig ordning och gick därmed från morgonmonster till sliten. Jag orkar inte fräscha upp mig till 100% för att dra runt på jobbet, så länge jag inte skrämmer pensionärerna får det duga. Strax efter att jag gjort mig klar satte jag mig vid datorn, degade och fick senare en förfrågan av pappa att laga middag..."
Så långt hann jag komma innan jag insåg att det inte alls är sånt här som folk vill läsa eller vad Kenza skulle skrivit. Det ska vara kortfattat och enkelt. Inte något som de kan läsa i någon sjabbig roman de hittat i "fyndlådan" på någon mindre exlusive secondhand butik.
Jag gör ett nytt försök imorgon. Godnatt folks!
Här kommer några pics över min goda gårdag. Inget pladder. Bara bilder.
Josefin klår Olinda och vad allt det innebär.
Tack Olivia för alla fantastiska bilder du tagit, min kamera har aldrig varit med om godare snurrningar och vinklar. ROSEN <3
Kan Du Inte Byta Ut Ditt Namn Så Byt Planet
Därefter kommer de hem med tindrande ögon, breda leenden och exalterat berättar de i mun på varandra om upplevelsen. Allt låter som slödder men jag ser på deras uttryck att de är nöjda över att de tog beslutet att se den.
Snart är det bara jag kvar.
Så brukar jag tänka rätt ofta. För på något vis känns det som att jag inte riktigt hör till den här världen. Jag passar inte riktigt in och därför känner jag mig ofta omodern och dum i flertal situationer. Jag kommer nu rada upp ett antal saker jag inte har gjort eller tycker om. Förmodligen kommer du att häpna och kolla storögt på datorskärmen och utbrista "Herregud!".
Jag ogillar Twilight, böcker som film, har endast sett ettan och fann inget för den annat än Usch. Jag tycker varken True blood, Glee, Grey's eller Desperate Houswifes är något att titta på. Igår var första gången i hela mitt liv som jag hade på mig leggins. Har nyss upptäckt Lars Winnerbäck- dock har jag inte fastnat till 100%. Jag läser inga modebloggar, eller Kenzas, Foki (för de är väl inga modebloggare?). Jag har bara ett endaste plagg från gina tricot- en helblå tubtopp, noll från Bik Bok, Carlings och Jc. Jag tycker att messmör, ärtsoppa, kåldomlar, senap och kalvsylta är hur gott som helst (inte tillsammans då). Jag kan inget om mode eller kändisar (särskillt inte dessa som i mina ögon är "nykändisar". Kan dock de gamla klassikerna som Johnny Depp, Kate Winslet och Brad Pitt). Jag läser sällan tidningar som Veckorevyn, Elle, Solo mfl. Jag har inte gått till frisören på snart två år och inte klippt mig överhuvudtaget på snart ett. Jag har aldrig färgat håret. Jag använder inte foundation. Jag har inte halebop. Jag har aldrig beställt en taxi och jag tycker inte om Coca-Cola.
Även om jag just inte vet något om mode tycker jag om att handla saker. Kanske mest för att jag känner mig så misslyckad i denna värld där jag är det svarta fåret. Så igår tog jag mitt handelsbank-kort och begav mig ut i shoppingvärlden. Därav kom jag hem med mina första leggins/tights för första gången på mina 18 år.
Min Kalender
I juklapp fick jag en kalender av min mor. Kalendern är svart med ett gummiband som håller ihop den. På framsidan är några siffror utskurna och tillsammans med det rosa papperet bakom bildar de 2010. Jag tycker den är fin, trots att den är typiskt tjejig.
Innuti finns det en linjal, en plastficka där jag troligtvis kommer sätta in någon charmerande bild som kommer få mig att le så fort jag slår upp kalendern, rader där man ska skriva om sig själv- bl.a om vilken blodgrupp man tillhör (vet dock inte hur det ska hjälpa personen som hittar den ifall jag tappar bort den?), några viktiga telefonnummer som 112-110 och 113, "nationell information" och såklart sidor för adresser etc.
Eftersom året just börjat har jag inte hunnit skriva in angelägna möten, heta dejter och viktiga dead-lines än. Dock fyller jag ett flertal dagar med olika tider. Dessa tider är arbetstider; 12.30-21, 15.30-20.30, 7-16.30 osv. Jag jobbar som en dåre. En dåre som inte ens vet vad den vill göra av pengarna den tjänat ihop- vilket såklart är dåraktigt. Tanken på ett par nya skor, en elgitarr eller en ny kamera lockar men endast den där dåren skulle lägga ut pengarna på sådant när en hel värld lockar. Och Jag är väl ingen dåre heller! (eller?)
Igårkväll öppnade jag kalendern. Tittade igenom alla de arbetsdagar jag härdat mig igenom, suckade och bläddrade frammåt. Där var den! Söndagen. Min lediga dag. En dag då jag skulle få vila, få kura ihop mig under en filt och läsa tills jag slutligen somnar med näsan i boken.
Jag tog upp bläckpennan jag hade på nattduksbordet. Prydligt skrev jag in ordet "Ledig". Därefter gjorde jag två utropstecken och en stilig figur som log med två tandrader. Vad fint!
Nu sitter jag här med samma penna. Sakta stryker jag över ordet. Det blev inte särskillt fint.
