Jag har en god aptit. Den är nästan mer än god, den är skrämmande god. Så där att jag nästan finner det hela kusligt.
Är det verkligen normal att gluffsa i sig tre och en halv Palt/Palter (?) och sedan, nu snackar vi kvart efter, fika två kanelbullar och en bit toscakaka?
- Ja, absolut! svarar forskarna, om man har ett midjemått på en meter är det inte alls något märkvärdigt att lasta i sig ätbara ting utan eftertanke.
Jag svarar nervöst:
- Men, jag har ju inget midjemått på en meter?,rösten darrar lite.
-Oj!, en av forskarna ser förskräckt ut. Det här lät inte bra, inte bra alls.
De andra nickar instämmande.
Jag blir plötsligt illamåeende. Efter att ha vräkt i mig all mat var jag inte ens mätt. Farfar log uppmuntrande när jag fyllde palten med en extra smörklick. Farmor skickade kakfatet mot mig och nickade menande mot bullarna. Pappa skrattade nöjt när jag tackade för maten.
Varför säger ingen emot mig?
Forskarna har ju konstaterat sanningen. Det här är INTE BRA, inte bra ALLS.