Va? Har Halloween varit? Helt plötsligt fylls min facebookstartsida av flertal nya uppdateringar där samtliga innefattar denna amerikanska tradition. Fotoalbum, status, gillandes, profilbilder, ja hela facebook verkar ha tagit del av något jag helt glömt. Och eftersom att facebook praktiskt taget är verkligheten betyder det att alla firat (hmm..."firat" känns verkligen inte som rätt verb) Halloween. Utom jag då. Jag som älskar att klä ut mig. Överdriva. Satsa. Delta. Leva mig in i ett trolskt yttre.

Men istället satt jag och myste framför Så mycket bättre med mina mysiga pensionärer.

Egentligen känns tv4initiativet aningen lamt och lite som en knagglig version av svts alla program innehållande "älskade" svenska celebriteter som sätter sig ner vid ett gemensamt bord och diskuterar sina liv över en bit mat och ett glas vin. Petra Marklund, mer känd som September, känns ganska malplacerad och när har egentligen Christer Sandelin någonsin väckt intresse? Att Lasse Berghagen och Lill Babs båda medverkar får idén att lysa av bristande engagemang. Att para ihop två artister inom samma "fack", samt att dessa två även varit gifta, känns inte särskilt genomtänkt. Plura, Petter och Di Leva är däremot ett utmärkt hopplock av det bästa. Plura lär bli än mer älskad efter programmet trots att han just nu befinner sig bakom lås och bom. Och Petter är ju snyggare än någonsin. De charmerande rynkorna gör mig alldeles knäsvag. Di Leva är Di Leva och på så vis förunderlig på alla vis.

Är det så här jag kommer högtidlighålla övriga traditioner? funderar jag. Att sitta något nerhasad i soffan framför tvn på jobbet med ett korsord i knät och benen korsade i sällskap med dementa pensionärer, tittandes på fjantiga underhållningsprogram på tv4? Lyckligtvis:

Nej (Även om det var rätt mysigt i stunden). Jul och nyår kommer att firas i Stockholm. Det första känns ovanligt och konstigt. Det senare känns ypperligt kul! Midsommar är inte planerad ännu men jag har hopp.

Kommer alltså lämna denna nordliga del något tidigare än väntat. Kommer jag sakna det efter nära ett halvår? Kanske..

Har just nu min rast på fyra timmar. Den delade turen har blivit en sedvänja under helgerna. En tur som tidigare fick mig att känna mig oerhört trött, men som nu känns säker och behaglig. Jag ser den inte längre som påfrestande och hemsk, utan mer som en arbetsdag där jag får mycket vila för mycket jobb. Det är skönt att cykla hem, ta av de blöta kläderna från det disiga regnet, sätta sig vid köksbordet och lösa korsord, lägga sig i soffan och läsa, sätta sig vid datorn och skriva ett (kanske inte alltför entusiastiskt) blogginlägg, kika på Mad Men (som jag tagit initiativet att börja följa), med mera. Visserligen gör jag sällan de saker jag har  bestämt mig att göra. Som "under mina fyra timmar MÅSTE jag städa rummet". Tanken känns ju helt orimlig i nuläget. Jag ska ju trots allt jobba fem timmar till och förtjänar att lata mig en smula. Sådant kan jag göra på min lediga dag. Som slutligen, efter trettondagars konstant arbete, sker på onsdag.

 

 

Min fina vän. Min älskade vän.

Du får mitt blod att frysa likt björkarna gör om vintern.

Du får mig att gråta tårar salta som havet.

Du får mitt hjärta att kramas lika hårt som ett stenblock.

Du får mig att andas lika tungt som de sista stegen innan mållinjen efter ett lopp på tusentals meter.

Du får min himmel att bli rostig och kall.

Du får min värld att falla.

Men ditt minne är mig varmt. Ditt minne är mig nära. Ditt minne bär jag med mig var jag än är, som en liten liten bit av den här Sofia. Och även om jag ibland glömmer bort, så finns du där.

Tills du river upp de gamla såren. Tills du stryker mig över kinden och säger att allt är bra.

Frossar i Radiohead och Moby i sällskap med ett par rosa tofflor och en  varm hoodie jag ärvt av min bror. Borde inte lyssna på dem. Borde genast byta till något svängigt och glatt, som svenska melodier från fyrtiotalet. Inte svårmodiga texter ackompanjerade till dova toner. Sånt som får mig att känna mig hemskt sorgsen. Sånt som får mig att tänka tankar som sträcker sig långt, långt ifrån det vi känner till som glädje. Sånt som får mig att bita mig i läppen, så att det bleknar, så att det nästan gör ont. Sånt som får mig att vilja skrika rakt ut. Skrika tills luften tar slut i lungorna.

Men ingen hör. Och Vintermörkret greppar mig med sina kyliga händer. Jag försöker vrida mig loss. Men det är med ett järngrepp det håller mig fast. Ett hårt, hårt tag. Tillslut orkar jag inte streta emot, utan låter mig hållas. Och Paranoid Android fyller mitt sinne. Varje litet skrymsle. Varje liten vrå. Gitarren har blivit bundis med Vintermörkret. De utbyter leenden och slår stolt ihop sina nävar som vänskaplig hälsningsgest. Jag tittar på dem med trötta ögon och känner att min värld blivit svart och grå. De pekar på mig och viskar. Som småflickor på skumdisco. De viskar så att jag nästan hör. Urskiljer ord som "hon önskar att hon var speciell. men för henne känner jag bara avsmak". Och självfallet tar jag åt mig. För jag befinner mig så långt ifrån det vi kallar glädje.

Men sedan, när jag ligger där i ensamheten, kommer Gitarren tassandes fram till mig. Ber försiktigt om ursäkt, som den ljuvaste musik. Och Fast jag känner mig så där nedstämd och inte riktigt litar på dess ord, låter jag mig tröstas.

Känner mig äcklig. Smutsig. Vidrig. Ohygienisk. Lortig. -Samt alla andra synonymer till dessa ord. För det är just vad jag är; Oren. Den enda form av hygien jag hållit de senaste dagarna är att skölja händerna under vattenkranen med lite tvål efter att jag gjort mina mänskliga behov, samt smort in dem med handsprit mest för jämnan. Vad har hänt med den briljanta idén om snabb uppfräschning, även kallad Deodorant? Vart är den, och varför använder jag den inte? Jag går ju ständigt runt och rynkar på näsan när jag snappar upp doften från mina armhålor. Och ändå. Ingen deodorant under de där armarna. Detta hade ju varit fullkomligt normalt om jag bara levt under medeltiden. Men tjugohundratalet är extremhygienensårhundrade. Nu ska man duscha varje dag, helst på morgonen så man luktar citrusfrukter hela dagen. Sen ska man diskret dränka sig i parfymer i alla dess former. Och alltid ha ett par våtservetter eller handsprit nära till hands.

Är helt slut. Att duscha är en fruktansvärd ansträngning. Att praktiskt taget stå upp i åtta minuter samtidigt som armarna ska befinna sig ovanför normalposition känns allt för mödosamt. Sedan ska jag ju ut och springa imorgon, eftersom jag har lyckan att sluta tidigt från jobbet. Och det ju hemskt onödigt att duscha två dagar på raken? Eller hur? Lovar mig själv dock att leta upp deodoranten och sen klarar jag nog mig. Till min tröst har jag trotsallt en toblerone och ett tindrande lönebesked samt en bra bok. Åh vad jag vill sova!

Och den här klänningen fick jag sålt på tradera. O så kul att denna fina dress slutligen får sig en ny ägare som uppskattar dess prakt.

(Måste bara citera min pappa när han uppspelt berättade att de bodde på samma hotell som "Idolerna" under han och mammas visit i Stockholm, och fick syn på Elin vid frukostbuffén.

Detta är oerhört lustigt eftersom min gamla sysöljdlärare på lågochmellanstadiet hette just Maggie.)

Varje gång jag stöter på nya människor brukar de ta mig för stockholmare. Eller örebroare. Uppsalabo med för den delen. Mitt sätt att tala får dem att anta detta, som i mina öron är förfärande! När man kommer från en liten by utanför Umeå känns det hårt att bli tagen för Stockholmare. Något som brukar förknippas med snobberi och högfärd, till skillnad från mig som är raka motsatsen. Jag är oerhört barnslig och nästan helt omöjlig att tygla, bildligt och bokstavligt. Men ändå. Dessa ständiga utlåtande om att jag skulle komma söderut och endast befinna mig här i norrland på visit, får mig att skämmas. Inget ont menat ni från den del av Sverige som "räknas" (Ja, allt ovanför Gävle glöms ideligen bort och är en nästan helt okänd del för många, trots att den delen är betydligt större än den förstnämnda). Visst, jag vill flytta från västerbotten så fort min ekonomi och mina visioner tillåter. Men aldrig att jag kommer glömma detta fina landskap och dess människor. Norrland, trots sin vinterkyla, ligger mig varmt om hjärtat. Och kommer alltid göra.

Dock lyser den norrländska karaktären till ibland. Lika klar som en stilla sjö. Då dialekten bubblar upp från halsen som det mest självklara. Den är bred och den är pur. Men detta fenomen uppstår endast då jag talar med personer av samma slag. Som pappa, och farmor och farfar, och andra gamla, och vännäsbor i övrigt.

Och jag vill verkligen tala den där dialekten jämt och ständigt. Visst, den låter bonnig och kanske okultiverad. Men jag tycker den är charmig. Så ska,  s k a , göra mitt yttersta för att bevara den. Och aldrig mer ska jag kallas för stockholmare!

Jag saknar intresse, fantasi och inspiration för att skriva något. Kände dock att jag inte kunde svika min blogg. Undrar dock vad som är bäst: Att låta den vara tills jag får någon form av motivation. Eller skriva meningslösa inlägg?

Nåväl ska byta om och pallra mig till jobbet. Där kanske jag kan finna svaret på meningen med livet!

....Eller inte...

Ack vad jag saknar min Midgårdsteatergrupp. Att spana på poliser, ha musiklekar (där jag självfallet briljerade, smyga iväg till kafeterian och köpa chokladbolle/godis/macka och sjunga falska stämmor var bara en av alla dåd i vårt händelseförlopp.

Den som gissar vilka djur vi ska föreställa vinner 1 kg sågspån.

Somnade alldeles för sent i natt. Sophie Kinsellas bok var alltför underhållande för att läggas åt sidan. Efter klockan tolv kunde man höra mitt högljudda skratt röja undan nattens tystnad. Böcker som Mina Hemligheter tillhör knappast kategorin Klassikers. Språket är enkelt. Ingen djup symbolik eller sensmoral. Det är chicklit. I stora drag: Smått galna kvinnors jakt på Mannen med stort M. Och jag bara älskar den sortens böcker! Helen Fielding och Marian Keyes genres är de som får mig att kikna av skratt. Det är nästan farligt att läsa en chicklitbok på bussen. De andra passagerarna skulle förmodligen fråga busschauffören om eventuella tvångströjor under sätet.

I alla fall: Med för på tok lite sömn tvingades jag kliva upp från den mjuka sängen. Jag gjorde mig klar. Åt frukost och borstade tänderna. Klädde mig ordentligt och cyklade till jobbet där jag anlände tio i åtta. Fyra kilometer i raskande fart. Men vad nu då! När jag stiger in på kontoret möts jag av mina två gruppledare med urskuldande miner. De klappar mig på axeln och meddelar mig med bister ton att det skett ett misstag. Turen har blivit dubbelbokad. De på bemaningsföretaget inom kommunen har även de skickat ut en person till samma tur som jag. Vilket betyder att jag, eftersom jag bara är en futtig timvikarie, måste vika undan. "Och du som har cyklat hela vägen! Tänk, du kunde haft sovmorgon..." "Äsch! Det gör inget. Det är bara bra med lite motion såhär på morgonen" säger jag så glatt jag bara kan och ger dem ett övertygande leende. "Det gör ingenting!". Bull shit såklart. Och så cyklade jag hem. De fyra kilometerna med noll kronor i timlön.

Så vad har jag gjort sedan dess att jag blivit avfärdad?

A)Ätit limpor

B) Kollat på The Shining

C) Bakat

D) Alla alternativen.

 

 

 

Eftersom vi hade en hel del äpplen tröstade jag mig själv med att baka en paj.

Lite kanel och socker på så blir allting bättre.

Eftersom jag inte använde något recept utan tog lite av det där, och lite av det här- kan jag inte skriva så utförligt.

Havregryn användes i alla fall.

Och sirap. Allt blir så mycket godare med sirap.

Sen när man blandat smör, mjöl, kokos, socker, havregryn, sirap och kanel ser det ut så här.

Här ligger jag på sängen i mitt rum. Det är mörkt ute. Rent av svart. Men här inne, i mitt rum, lyser lampan på nattduksbordet. Åter igen har kläder obemärkt hamnat på golvet. Några tröjor, ett par byxor, ett sidenband, några sockar. På dörren kollar obekymrat Hayden Christensen, Andreas Carlsson, James Dean och George Clooney på mig. Jag njuter av deras uppmärksamhet och lutar mig tillbaka. Blundar. Som om jag vore sexton år igen ligger jag här på sängen i mitt rum. Och bara lyssnar. Andas och lyssnar. Stereon får åter igen gå varm. Högtalarna får dela med sig av magin. Och jag bara lyssnar. Andas och lyssnar.

Som sextonåring kunde jag ligga i timmar och bara lyssna på musik i sängen. När en skiva spelats klart reste jag mig och bytte. La mig åter till rätta och blundade. Raklång låg jag och tittade upp i taket. Händerna på magen. Helt stilla, bortsett från foten som ibland gungade i takt med musiken. På den tiden Gerard Way, Brendon Urie, Brandon Flowers fick mitt hjärta att dunka i samma takt som en Drum and bass låt. På den tiden spotify inte exploaterade musiken. Utan varje låt man valde att lyssna på, lyssnades med eftertanke och med hjärta.

Jag fylls av nostalgi där Håkan Hellströms 2 steg från Paradise sveper genom mitt rum. Trots att den är ny. Sprillans. För det är något speciellt att spela en skiva för första gången. Händerna darrar lite lätt när de slutligen trycker på play-knappen. Men så faller jag. Håkan drar ner mig och det känns som att jag drunknar till tonerna från tvärflöjten. Jag drunkar ner i lugnet. Som ett hav av mjuka moln och duntäcken. Ett hav där musiken river upp alla känslor. Allt jag saknat och allt jag aldrig haft. Allt jag kommit ifrån.

Det är men en ton av ironi Håkan meddelar om sina ynka två steg från paradiset. Jag själv kan däremot inte påstå mig vara i närheten. Inte ens ironi kan locka fram en sådan lögn. Men om detta album ger mig en ledtråd på vägen, trycker jag gärna på play en gång till.

Upphetsat slet jag upp detta paket jag fått med dagens post.

Och där låg den! Albumet jag väntat på likt hemmafrun med de tre barnen som väntar på att sin make skall komma hem från kriget. Autografen ser äkta ut. Cdon upplyste att om man förbokat skivan skulle man få ett signerat exemplar. Men för mig spelar det egentligen ingen roll. Känns inte äkta om det inte skett öga mot öga. Dock ser den ganska fin ut där den snirklar sig över gbg.

Eller... Någonting sådant. För med handen på hjärtat fattas min mobil mig något oerhört. Inte nog med att det känns som att ett tomt, ekande hål karvar sig allt djupare in i min själ. Nattduksbordet står även det tomt om nätterna (Nåväl. Bortsett från böckerna, glasögonen och lampan). I jackfickan finner jag nu bara en kulspetspenna av blått bläck och dagen före igårs medicinpaket. Handväskan känns ovanligt lätt. Batterisladden gråter sig till sömns. Och bokhyllan där jag så ofta lägger ifrån mig min fina, gedigna samsungmobil från min femtonårsdag, blänger nu besviket på mig.

Helgen blev inte som jag tänkt mig. Så mycket vill jag avslöja, sen är det upp till er själva att fantisera den ena ovänliga incidenten efter den andra. Jag säger inte att det prompt måste vara ovänligt, men oftast är det så man ser på folk när de berättar om borttappade mobiler under helger. Kan till mitt försvar dock säga att det inte är borttappad. Vet vart den är och kommer förmodligen hämta den till veckan.

(Varför känns det som att alla försöker, just i denna stund, läsa bakom raderna? Som tyda något dolt budskap som är allt annat än kyskt? . Kanske för att jag själv, återigen, alltid tänker i sådana banor? Måste skärpa mig!)

Hur som helst. Jag saknar mobilen enormt. Kunde aldrig tro att jag var så beroende av detta "lilla" pipande ting. Men uppenbarligen, JA. Ja! Ja! och åter  J A !

Om jag nu ska ringa någon måste det ske från hemtelefonen, till ett nummer jag måste kunna utantill. Och är jag inte hemma måste jag fråga någon om jag har möjlighet att få låna dennes mobil. Men inte kan man knacka någon okänd person på axeln och säga "Hej! Kan jag få låna din mobil? Måste ringa och fråga om jag behöver köpa hem skagenröra till kvällens middag." Personen skulle ju dö av fasa. Svimma på stubben. Och om jag befinner mig mitt ute i vildmarken, inte ett tecken på liv så lång ögat kan nå. Vad gör jag då? Tänder en brasa och skickar iväg röksignaler? Joddlar? Bankar S O S i morse på en trädstam?

Hur klarade sig folk förut?

Hej ItmaterialGossipgirlkollandeilandsbortskämdaungeutanvarkenhjärnaellervettsominteskulleklarasigensekundpåro binsonsärskiltintemedpaolorobertosomprogramledareochförmodligenkommerduattpådindödsbäddensistagång uppdateradinfacebookstatusdärdetstårNUDÖRJAGochhoppaspåattfolkskriverR.I.P

1 . Ringa på hemtelefonen

2. Skriva ett brev

3. Skriva ett mejl

4. Skriva på msn

5. Skriva på bloggen

6. Komma och hälsa på och hoppas på att jag är hemma

7. Komma och hälsa på mig på jobbet

8. Skicka ett sändebud (helst med häst och vagn)

9. Avbryta under sändningen till Paradise Hotel med något meddelande

10. Hoppas att vi är på samma våglängd. Som GrodanBoll "Plåt,Plåt,Plåt,Plåt,Niklas,Niklas,Niklas,Niklas" fast med Sofia dårå.

Kunde det inte varit äcklig, ruggig höst några veckor till? Ge mig åter de där grå molnen, vattenpölarna, de nakna kvistarna och ilande vindarna. Allt det där grådaskiga som hösten har, är så mycket bättre än snö. Särskilt snö blandat med vatten och stormvindar. De senaste veckorna har jag föraktfullt tänkt på att alla som säger att Hösten är "den finaste av alla årstider" är världens största lögnare. Hösten är långt ifrån "fin". Den är olustig! Hemsk! Förskräcklig! Det enda som dessa så kallade "höstälskare" tycker om med Hösten är färgerna på löven. Himla puttenuttigt. Och att de kan sitta inne och dricka te samtidigt som de betar av avsnitt efter avsnitt av någon tvserie. Med andra ord: LATA SIG!  DET är inte att tycka om hösten. Det är dra nytta av Hösten för sin egen vinning.

Men precis som de flesta människor vänder även jag kappan efter vinden. Och ääääälskar nu hösten. Åh vad den är fin med sina blöta fötter, rinnande näsor och bleka ansikten. Vadsomhelst. Vad. Som. Helst. Utom Vinter är vackert just nu. Dumma, dumma snö.

Och jag tar allt så personligt. Snön faller för den vill vara taskig mot mig. Den vill inte att jag ska ta mina löprundor och cykelturer till jobbet. Den vill att jag ska frysa. Den vill att jag ska bli förkyld. Sjuk och otränad.

Det är det sista fyraåringen Sofia har att säga.

 

Är galet trött. Att börja grubbla sådär när man skall sova är långt ifrån sunt. Tankar på framtiden kan hålla en vaken i flera timmar. Och när man tillslut slummrar till är det en orolig sömn man halkar in i. En sån där som man knappt märkt av när man vaknar. Kroppen är fortfarande lika trött som innan och drömmen man befunnit sig i känns konstigt närvarande. Inte kan jag ha sovit, ens en blund? Men klockan svarar att det har du visst det.

Så med sömndruckna ögon tvingade jag mig upp ur sängen klockan sex. Långt ifrån redo att börja jobba om en timma. Men lyckligtvis är jag född med gåvan att kliva upp när jag ska kliva upp. Jag är inte pigg, men ansvarstagande när jag måste. Det är ytterst sällan jag försover mig. Och om det sker, är det troligtvis på grund av missbedöming (klantighet). Som att jag trott att jag skulle kliva upp åtta då det var sju som gällde.

Hur som helst. Jag klarade mig hela arbetsdagen, någorlunda alert. Så pigg att jag faktiskt stannade till på Returcentrum på vägen hem. Vännäsbys trogna second hand ställe med mycket prisvärda ting och kläder. Och vet ni vad jag hittade? En fasligt tjusig pälsjacka! Tror dock inte att den var äkta. Men ändå. Den andades elegans. Och jag var som fångad. Ville, ville, ville ha den! Men börsen var givetvis hemma ironiskt nog. Så testade lite andra jackor. Fastnade även för en lång mörkgrön kappa med pälskrage. Mycket fin. Och sen pälsmössor. I mängder. Vad har det blivit av mig nu då? Värsta Cruella De Vil som suktar efter päls. Är inte päls bara too much? Åh herregud! Vad ska jag göra. Ser kanske bara sådär billigt ut fast jag tror det är elegant. Så där kommer jag spatsera runt på stan i pälsjacka och tro att jag är så himla högfärdig. Då varje blick jag får är en blick av hån.

Åh. Så snygg hon är också. En definitiv stilikon. Sofi Fahrman är rena raggsockan jämfört med denna graciösa, fashionabla och mäktiga kvinna.  Och hennes ord, som diamanter.

På den tiden dög inte längden. Alltid var det någon som var längre. Någon som nådde högre upp och såg längre bort. Och åren verkade alltid gå så himla långsamt. När skulle man egentligen få lägga till ett finger när man stolt visade hur gammal man var? Och varför fick de andra vara uppe längre och cykla utan stödhjul? På den tiden man var tvingad att kolla höger, vänster, höger, och sen gå över vägen. På den tiden man satt bänkad framför tvn klockan sex varje eftermiddag. På den tiden man alltid kom hem med ännu ett skrubbsår och tyckte Rapport var det absolut, tristaste, tråkigaste och mest värdelösa program som visades.

Ändå ville jag vara vuxen. Och se på rapport och aktuellt. Och kunna knyta mina skosnören själv. Kunna prata engelska och klara av att vara vaken ända till Sen kväll med Luuk.

Och jag ville bli polis och hårfrisörska. Jag och Katarina plockade fram alla farmors kammar, borstar och papiljotter för att testa våra förmågor. Sen ville jag bli konstnär. Tills den dagen mamma sa att alla konstnärer var fattiga. Och det ville ju inte jag bli! (Ja, vilken grym mamma man hade.) Så då skulle jag bli advokat. För det hade jag sett på tv och det verkade kul och de fick bra lön. (Hemsk att pengar hade så stor påverkan på mig redan som barn.) Och aldrig, aldrig att jag ville bli fotomodell som så många andra. Gud vad tråkigt att bara stå och posera framför någon kamera. Och liksom troligtvis alla flickor ville även jag bli delfinskötare. Eller bara veterinär. Eller arkeolog, som de på Jurassic Park.

Men med fotbollen växte drömmen som blivande fotbollstjärna upp. Och där höll jag mig ganska länge, tillsammans med att bli designer.

Så en dag slutade jag spela fotboll. Något som jag ibland ångrar. För känslan att springa på en grön fotbollsplan är obeskrivligt. För att inte tala om att göra mål. Och jag valde bort mitt förstahandsval till gymnasiet från Designprogrammet på Stekiga Draggen till Arenaprogrammet på Estetiska Midgård. För då hade jag insett att musik och teater var helt underbart.

Som nittonåring vill jag nu komma in på någon scenskola eller journalisthögskola. Att bli skådespelerska eller författare ligger högt på listan. Även om jag absolut skulle nöja mig med ett arbete på radio, tv eller någon tidning. Men vi får se. Jag kanske ändrar mig ännu en gång.

Här kommer en massa bilder från dammiga fotoalbum.

Nu var det längesedan jag hade ljus på tårtan. Även om jag aldrig insåg att man skulle önska sig något. Men jag har mått gott ändå. Kanske inte nu då mamma bestämt sig för att PÖLSA ska bli dagens middag. Vad har det tagit åt henne? Nåväl...

På väg hem från jobbet, trampandes ännu en kväll på en cykel utan lyse, fick jag syn på något där uppe. Jaha, ännu ett inlägg om rymden och hemskheter tänker du. Men nej! Jag vill för en gång skull skriva om det enda jag inte tycker är läskigt med det där uppe. Och det är norrsken.

Vinglande tog jag mig fram. Norrsken redan nu i oktober? Huvudet ville inte hålla sin blick rakt framåt. Inte kan det vara norrsken? Men det är ju fladdrande, grönt. Det var svagt men det måste definitivt varit norrsken. Och ju närmare jag kom min slutdestination (hem) desto mörkare (svartare) blev det runt ikring mig och det gröna på himlen allt klarare. Hela tiden höll jag på att cykla ner i diket. Jag var som helt förtrollad av skådespelet som spelades ovanför mig. Det var inte tydligt. Men det var definitivt där. Och jag skakade misskundsamt på huvudet när jag tänkte på alla de som aldrig någonsin sett ett norrsken.

Av alla de gåvor naturen givit oss, finns inget så vackert som ett norrsken. Det måste utan tvekan vara det mest sagolika en människa kan uppleva. När hon log tycktes till och med de dansande norrskenen falla i skuggan, en mening jag definitivt kommer använda mig ut av i min blivande roman. Patent på den nu. Så försök inte med mig!.

Och då är man vacker. För norrsken är det vackraste jag vet.

Inte jag som tagit dessa bilder. Utan äran går till Googles utvalda. Den första påminner mig starkt om hur jag med barnsben sprang upp till mina föräldrar på övervåningen för att berätta att hela köket stod i grönt ljus. Tillsammans gick vi ner och det gröna ljuset flög framför våra ögon. Norrskenet utanför skämdes inte och valde att lysa rakt in i vårt enkla hus. Det var på gränsen till overkligt. Sedan gick vi ut. Och stod där i kylan tills norrskenet tackade för sig och seglade vidare.

 

 

Tanken att, kanske inte utförligt men åtminstone någorlunda, beskriva mina dagar som nittonåring bosatt i en liten byhåla med ett arbete fyra kilometer bort på ett äldreboeende i något som också skulle klassas som by, men som i folkmun kallas mindre samhälle (med tanke på att byn besitter både ett Coop-nära, en kiosk där man kan hyra fjolårets stora filmer, samt en frisörsalong), har åter slagit mig.

Många predikar om att de bloggar "för sin egen skull" och att de använder bloggen som ett sätt att uttrycka sig. Är jag en av dem? Jag älskar att skriva, även om det ofta bara blir en massa svammel. Och i bloggen förekommer det därför en hel del inlägg som jag egentligen inte alls kan förklara. Texter jag undrar hur jag egentligen kom på att jag skulle skriva. Som jag så där i efterhand läser med rynkad panna.

Men om nu bloggen är för min egen skull, varför blir jag sådär smått glad då jag ser att jag fått många besökare. Är det för att jag tycker det är roligt att någon vill ögna igenom mitt svammel? Kanske. Men varför är jag så angelägen att hålla dem kvar i sådana fall? Och därför sitter jag här med tanken på att bloggläsare runt om i landet kanske vill läsa mer aktion och mindre svammel? Mer, idag har jag gjort det och det, istället för en rad med ord som beskriver hur läskig rymden är. Fast vi bor ju i landet lagom. Vilket betyder att det behövs en liten dos av det och en liten dos av det för att få den perfekta blandningen. Ska försöka med denna idé. Så snabbtänkt Sofia.

Inte nog med detta. Nu har jag insett att jag även vill Twittra. Skulle nog må förvånansvärt bra av att få skriva ner meningar sådär kort och koncist. Men då kommer den bitande frågan igen; skulle jag få några, som det kallas i denna värld, "followers"? Det skulle ju vara enormt pinsamt om jag hamnade på summan noll. Och det betyder ju i sådana fall att jag är mån om att folk ska lägga märke till mig. Hallå, Hej här är jag! Läs min blogg, följ mig på twitter! Så vad säger ni? Låt oss börja twittra!

Nåväl. Northanger Abbey är utläst och inom en snar framtid, även Gudfadern. Därför håller jag på att fundera ut nästa blivande bok att uppleva. Här är mina nominerade. Från nobelpris till chicklit, that's how I roll.

Jag hade aldrig sett 500 days of summer. Och ju mer jag tänker på det, detso mer ologisk artar sig detta i mitt sinne. Hur kan jag aldrig sett denna film? Hur har jag kunnat klä mig om mornarna. Cykla de fyra kilometerna till jobbet med vinden ilandes runt om mig. Dagdrömma om vågorna och havet. Skratta åt dåliga skämt. Måla naglarna svarta eller rosa. Tömma min överfulla tvättkorg. Springa nerför trapporna. Springa uppför dem. Sjunga med i låtarna som beskriver mitt liv. Lägga mig på sängen och slutligen sova. Hur kan jag ha gjort allt detta medan den där filmen funnits där? Inte är det ödet. Nej. Det är dumhet. Lathet. Likgiltig har jag sett förbi den. Tänkt "Jaha. Den filmen, den kan jag se en annan gång". Som om det vore ännu en trivial företeelse utan värde.

Ibland får jag för mig att gå emot saker och ting som andra tycker om. Eller tvärtemot. Att göra saker andra ogillar. Som att se Kungarna av Tylösand eller Paradise Hotel (som börjar imorgon!). Saker som får folk att rynka på näsan av avsmak. Och häver ur sig hur motbjudande mitt uppträdande är, då jag egentligen gör det i provocerande syfte. Sedan kanske jag får smak för det, men det är en annan historia. Låter kanske som en kallblodig mördare nu. Men det är sanning.

I alla fall var 500 days of summer en sådan handling. Vad försökte jag egentligen visa? Ingenting har jag kommit fram till. Och jag älskade den, med en sån där varm krypande kärlek. Alla vet vad jag menar. För "alla" har sett den. Efteråt låg jag där i sängen. Tittade upp i taket och tänkte. Den där kärleken. Den där sorgen. Och fylldes av en melankolisk lycka. Den strömmade ut i kroppen genom varje hjärtslag. Sedan tänkte jag "den här filmen vill jag inte se på ett tag".

Eller vore det fruktansvärt pinsamt? Socialt självmord? Desperat? På gränsen till vanvett? Slutet för alla blivande umgängen? Skulle folk fly landet så fort de hört talas om vad jag gjort? Åh nej! Där är hon SOFIA, som var med i FREDAGSFLÖRTEN i P3, jag menar hur galen får man bli?? Shit, hon kollar hitåt! Spring! Skulle jag vara värre än pesten, malaria eller till och med aids?

Och ändå. Det pirrar i mig när jag tänker på att  t r e  killar skulle lägga alla pinsamheter på hyllan och ringa in till radion   b a r a   för att prata med mig. Strunta i alla tusentalspersoner som lyssnar när de blir utfrågade till max. B a r a  för att få någon minuts samtalstid med m i g . Det är nästan romantiskt. Och hur roligt som helst. Bara få tre mysiga killar sådär på beställning. Killar som helt öppet visar att de är intresserade. Oh så spännande!

För ärligt talat kan jag bli lite irriterad på de där tråkiga tjejerna som är med. De som säger "vet inte" och verkar helt obrydda. Eller skrattar sådär fånigt nervöst och ställer töntiga frågor som "om du hamnade på en öde ö, vad skulle du ta med dig?"- Jag menar, VEM bryr sig om vad någon tar med sig på en Ö?   Och ändå får de supercharmiga killar som det riktiga hörs att de är snygga. Jag vill skapa lite rättvisa! Hej jag är askul. Något galen. Och låter mig förudmjukas så här på radion. Säger inte det allt? Åh vad jag vill vara med. Myspys program hur som helst. Som romantiska komedier, fast på radion.

Eller? Nej. Jag skulle aldrig få ett jobb. Inte ens en anställningsintervju.

Efter en härlig löprunda sitter kaviar som ett smäck. Underbart. Självklart nöjde jag mig inte med en smörgås. Nej. Jag är vad jag äter, Kaviar och tre limpor. Och så Fredagsflörten på det. Arbete- här kommer jag med stormsteg.

Middagen serverades, lasagne lagad i mitt namn, och en hungrig familj slog sig ner vid bordet. Greppade besticken och tog för sig av den delikata pastarätten.

Vi pratar om vad alla gjort under dagen. Om hur fult allting var. Och vad dumt allting var. Och hur roligt det och det var. Sen blir pappa tilltalad. Nog är vi ödmjuka alltid. Annars skulle stackarn' inte få en syl i vädret... Sen så säger förmodligen min bror någonting roligt så att jag börjar skratta. Ett ganska galet skratt. På gränsen till hysteriskt. Sedan kvävande, hickande. Mamma härmar mig. Något som i mina öron inte ens kommer i närheten. Pappa ska också härma. Tydligen en kul grej, att härma mig alltså. Ännu ett uselt försök att verka rolig. Jag blir lite irriterad. Slår tillbaka med en, enligt mig, perfekt imitation hur pappa tex. svarar i telefon. Jag skrattar åter hysteriskt, tror att de andra också gör det. Men kan inte påstå att jag är säker. Min bror fortsätter på samma spår. Imitationer av någon familjemedlem. Han är faktiskt väldigt rolig så nu skrattar alla. Sen så nämner någon vår älskade hund. Vad han gjort. Hur roligt det var. Hur fult det var. Alla skrattar och Hiro smyger under bordet. Jag plockar av maten som är kvar i pannorna och kastrullerna  med gaffeln. Tar en liten liten bit till på tallriken. Äter och tar mig en till liten liten bit. En till. Sedan en till. Mamma drar bort maten. Det blir åter högljutt. Jag skrattar. Gabriel imiterar. Pappa försöker och försöker. Och mamma lyssnar uppmärksamt på oss andra. Idag blev det imitationer av Kungarna av Tylösands samtliga deltagare. Plutande läppar, uppspärrade ögon, tal om brudar och en massa ylande blev Nemo. Något varken mamma eller pappa förstod. En lysande imitation annars.

Maten är kall. Tallrikarna tomma. Ute är det mörkt. Och slutligen reser sig den första personen upp. Sist en' får diska undan.

.

Och jag syndar! Käkar pepparkakor så ingefäran bubblar inom mig. Fy fy. Jag vet, jag vet. "Pepparkakor ska ätas på jul. Inte fuska flicka lilla". Men jag menar. Snart kommer ändå julmusiken ljuda på affärerna så detta är bara en fånig bagatell.

Det här med ordning och reda är något som ligger långt, långt ifrån min vardag. Jag är en slarver. En tvättäkta sådan. Mitt rum belägras just nu av 30 kilo kläder som gör det nästan omöjligt att ta sig den korta biten till sängen. Skrivbordet där inne är dolt under jox och grejs, kan inte minnas senaste gången jag satt vi det. Måste varit någon gång under mitt andra år på gymnasiet. Dels för att jag så gott som aldrig pluggade sista året, dels för att jag som sagt är slarvig. Och jag tycker inte om det! Nej nej! Jag avskyr att befinna mig där inne. Allting liksom vräker över mig. Får klaustrofobi från de första tre sekunderna jag öppnar dörren. Och ändå, har jag inte städat där på, ja jag höll på att säga "år och dar" men så äcklig vill jag inte framställa mig. På ett bra tag låter bättre. Jag sover där på nätterna och så är det med det. Sömn är det enda jag kan åstadkomma i det där oredansrum. Men idag tackade jag till och med nej till jobb för att ta tag i det hela. Grisen ska väck. Klädtrupperna desertera. Och jag och ett RENT rum skall segra. Vi skall sätta en rödflagga i golvet, svettiga efter kampen mot smutsen. Falla ner på knä, knyta nävarna och skrika Raaaaghhhhh av lättnad och mod. Det goda skall åter segra. Åtminstone för ett tag.

Något jag däremot håller reda på är min lilla lapp med "ord jag måste kolla upp" från Northanger Abbey. Kalla mig dum, men läser man en bok från sent sjuttonhundratal är det inte så himla självklart att man kan alla ord. Jag är i var fall ingen ordbok.

Avog - Motvillig

Chevaleresk - Gentlemannamässig

Enlevera - Bortföra

Espri - Fyndighet

Galanteri - Smicker

Konvenans - Anständighet

Misshällighet - Konflikt

Ogin - Otjänstvillig

Sordin - Anordning för att skapa en dämpad klang hos ett musikinstrument.

Skrinlägga - Uppskjuta

1. Jag tycker Bruno Mars typ är söt/snygg (Bara att jag vet hans utseende, eller ens vem han är, är även det pinsamt).

2. Tove Styrkes (en tjej jag minst sagt föraktar) Million Pieces är oerhört svängig och får mig att vilja hoppa upp och ner i någon form av dans.

3. Jag kan sjunga med i varje textrad till Darins Lovekiller (Ja, p3 har sina nackdelar).

4. Har sparat Spotifys Digster Topp 30 bland mina spelningslistor.

5. Blir alltid lika besviken på mig själv över att jag kan hela Teenage Dream med Katy Perry,  u t o m andra versen.

6. Häromdagen flyttade jag mig inte från tvskärmen när vh1 top chart visade videos med ja, Usher, Lady Gaga, Bruno Mars, Taio Cruz, Enrique Iglesias, Rihanna och annat trams...

7. Längtar tills jag får höra Rihannas Only Girl på dansgolvet.

8. Hade Love the way you lie på hjärnan hela dagen igår.

9. När Gabriel satte på Flo Rida's Club can't handle me vid köksbordet skällde jag först lite lamt på honom, men sedan brast även jag ut i "sång".

10. Pitbulls lationengelska gör mig något knäsvag.

MEN DETTA STANNAR MELLAN OSS!

Kanelbullens dag tydligen. För mig känns den dagen som varje dag. Typ som Elgigantens ständiga födelsedagar. De verkar alltid ha något att fira, alltid stora rubriker som upplyser om deras superduper billiga priser. För att inte tala om Media Markt som även de måste leva ett hejdundrande liv med födelsedagar hit och födelsedagar hit. När nästa stora mediajätte anländer ska jag minsann skriva upp datumet de öppnade sina portar för alla giriga materialister så att de sedan inte ska kunna lura oss! Säg en dag dessa jättar inte haft extrapriser och rea. Jag önskar att mina födelsedagar  också kunde räcka i tre månader, men får nöja mig med en dag av alla 365. Nåväl. Kan nog klämma i mig en bulle dagen till ära i alla fall. Vem det en var som införde denna dag i våra svenska hem, måste denne nog vara stolt. Alla affärsverksamheter lär ligga på plussidan bara de sätter ut en bild i tidningen/ skyltfönstret med en bulle. Människor är lite som Media Markt faktiskt. Vill fira hela tiden. Däribland skaparen av just denna dag. Vad kommer här näst? Blodpuddingens dag? Pytt i pannans dag? Billys pannkakors dag? Ja, man upphör aldrig att förundras.

Det här är sjalen min familj fick sig ett gott skratt av. Visserligen bar jag den kring huvudet under skärstorsdagarna för en lång tid tillbaka. En glad rultig påskkärring som blev hemskt besviken om grannarna la mandariner och femtioöringar i kaffepannan.

Oktober. Höstmörkret faller men det lilla ljuset att klockan tickar allt närmare tredje januari ger mig hopp. Nu är det bara att vänta.

 

De här bilderna har jag snott från Anna. Hoppas hon som upphovsman nu inte anmäler mig.