Min fina vän. Min älskade vän.

Du får mitt blod att frysa likt björkarna gör om vintern.

Du får mig att gråta tårar salta som havet.

Du får mitt hjärta att kramas lika hårt som ett stenblock.

Du får mig att andas lika tungt som de sista stegen innan mållinjen efter ett lopp på tusentals meter.

Du får min himmel att bli rostig och kall.

Du får min värld att falla.

Men ditt minne är mig varmt. Ditt minne är mig nära. Ditt minne bär jag med mig var jag än är, som en liten liten bit av den här Sofia. Och även om jag ibland glömmer bort, så finns du där.

Tills du river upp de gamla såren. Tills du stryker mig över kinden och säger att allt är bra.