Jag hade aldrig sett 500 days of summer. Och ju mer jag tänker på det, detso mer ologisk artar sig detta i mitt sinne. Hur kan jag aldrig sett denna film? Hur har jag kunnat klä mig om mornarna. Cykla de fyra kilometerna till jobbet med vinden ilandes runt om mig. Dagdrömma om vågorna och havet. Skratta åt dåliga skämt. Måla naglarna svarta eller rosa. Tömma min överfulla tvättkorg. Springa nerför trapporna. Springa uppför dem. Sjunga med i låtarna som beskriver mitt liv. Lägga mig på sängen och slutligen sova. Hur kan jag ha gjort allt detta medan den där filmen funnits där? Inte är det ödet. Nej. Det är dumhet. Lathet. Likgiltig har jag sett förbi den. Tänkt "Jaha. Den filmen, den kan jag se en annan gång". Som om det vore ännu en trivial företeelse utan värde.

Ibland får jag för mig att gå emot saker och ting som andra tycker om. Eller tvärtemot. Att göra saker andra ogillar. Som att se Kungarna av Tylösand eller Paradise Hotel (som börjar imorgon!). Saker som får folk att rynka på näsan av avsmak. Och häver ur sig hur motbjudande mitt uppträdande är, då jag egentligen gör det i provocerande syfte. Sedan kanske jag får smak för det, men det är en annan historia. Låter kanske som en kallblodig mördare nu. Men det är sanning.

I alla fall var 500 days of summer en sådan handling. Vad försökte jag egentligen visa? Ingenting har jag kommit fram till. Och jag älskade den, med en sån där varm krypande kärlek. Alla vet vad jag menar. För "alla" har sett den. Efteråt låg jag där i sängen. Tittade upp i taket och tänkte. Den där kärleken. Den där sorgen. Och fylldes av en melankolisk lycka. Den strömmade ut i kroppen genom varje hjärtslag. Sedan tänkte jag "den här filmen vill jag inte se på ett tag".