Idag, tidigt på morgonkvisten då jag låg och sussade sött bland mina vita lakan, lyfte min syster in de sista kartongerna innehållande sina ägodelar i bakluckan till caddyn och styrde kosan mot huvudstadens asfalt och glada vimmel. Den lilla byn Spöland har mist ännu en invånare medan Stockholm blivit en rikare.

Här rinner vindelälven fridfullt förbi villorna och björkarna, hagarna och bryggorna. Här tutar inga bilar. Och om nätterna tindrar de miljontals stjärnorna på himlavalvet så klart att ingen faller i glömska. Om dagarna kör skolbussen genom byn i sakta mak. Vid vägkanten väntar barnen och deras ryggsäckar på sin tur. Var person du möter hälsar, om inte jämt glatt men åtminstone artigt. Katterna smyger fritt kring varje husknut. Fåglarna i träden betraktar dem harmlöst. Här ligger jag i min säng och lyssnar på Van Morrison, fleecetröja på och snart på väg mot jobbet, i ett hus där det hädanefter endast bor fyra personer.

Igår hade vi en avskedsmiddag i hennes ära. Vi, mamma, pappa, jag och gabriel samt farmor och farfar. Jag hade vikt blommor av servetterna. Kanske inte så prydliga som jag önskat. Men övning ger färdighet.

Vi åt hemmagjorda hamburgare i mängder och ploppmousse till efterätt. Jag är fortfarande mätt. Sedan blev det både Idol och Kungarna av Tylösand. Hemskheter vi utsätter våra hjärnor för! Till vår besvikelse funkade inte kanal 5s hemsida för oss, och därmed blev det ingen chatt med Nemo.

Första löprundan för veckan är nu avklarad! Känner att min kondition snart är i sitt esse. För att inte tala om min hälsa. Jag känner mig lite som en blandning mellan stadium- och- axa reklamer. Svettiga men ändå så naturligt sunda. Från att obarmhärtigt vräkt i min tre paket bregott om veckan, äter jag nu främst gröt till frukost. Kornmjölsgröt är nästan på samma nivå som mina älskade chips. Ett måste till en intensiv dag. Och så lite lingsonsylt, fast helst äppelmos, på toppen. Åh, Jag längtar till morgondagens frukost!

Visst. Denna gröt må ha oerhörd pensionär/senil- varning. Många har säkert hört flertal historier från vithåriga tanter till åren kommen, om hur deras mor kokade kornmjölsgröten varje söndagskväll till dem och deras sju syskon på vedspisen medan fadern deras sov på kökssoffan. Om inte så är det bara att fråga.

Hur simpelt som helst att göra till sig själv. Köp lite mjöl. Sätt på vattenkokaren. Tag fram en kastrull och börja vispa. Sen är den din.

Nej nu kallar duschen. Fem minuter och sen så försvinner det rödpluffsiga ansiktet på nolltid.

Ja jag är en såndär typ som gillar tjock, tjock gröt.

Receptbokens tilltalande bild fick avgöra. Samt bristen på ingredienser i skafferi respektive kylskåp.

Bakpulver och mjöl skall blandas i en bunke för sig. Äggsmeten i en annan.

Lite kakao och vanilj till det hela gör susen.

Kan något vara gott utan smör? Högst otroligt! I detta fall skall det vara smält.

Sedan lite mjölk och rapsolja till äggsmeten.

...Som ska vispas i två minuter.

När två minuter passerat skall de torra och eh..rinnande ingredienserna blandas ihop.

Tillslut blir den sådär fluffig och förträffligt god att slickepotten knappast behöver diskas.

För att göra muffinsen ännu godare passar det fint med grovt hackad choklad.

Halvvägs ner i smeten.

Ugnen på hundrasjuttiofem grader och sen är de redo att gräddas.

Slutresultatet blev förstås på hög nivå. Bortsett från att jag även denna gång, inte kan få till den där typiska looken. Ja, som alla KÖPTA muffins, samt muffins gjorda av någon guldkock som praktisk taget kan skapa dem med ögonbindel och bundna händer. Mina blev inte i hopsjunkna, nej nej, men ack! inga fina toppar heller. Lyckligtvis ska de bara ner i magen.

Det här må låta oerhört skrytsamt, men jag menar inget illa! Jag vet mycket väl att ordet "pengar" är oerhört känsligt och bör användas med stor försiktighet. Därför skriver jag nu dessa små rader. För att ursäkta mig. Ursäkta mig för att jag i detta inlägg kommer använda orden "pengar" och "jag" och" mycket". Ja, ni kanske förstår vart jag vill komma. Har intet ont syfte med detta. Är ingen girig bankdirektör som förhäver sig själv och sina blanka knappar. Nej. Jag är bara ännu en köpsugen tjej.

Hade körlektion idag. Gick som smort och med ett leende vinkade jag min körlärare adjö. Skulle om tiden förbarmat sig över mig strosat på min gamla gymnasieskola med en liten rackare till vän jag har, men den rann ifrån oss och jag bestämde mig för att dra mig hemåt istället. Men bussen mot min slutstation skulle inte anlända förrän tolv och femton, vilket gav mig en halvtimmes tid att vistas bland stadens lunchare.

Väl medveten om att jag måste, utan det minsta tvivel, spara mina pengar tills resan i januari, kunde jag inte motstå frestelsen om att titta in på MONKI. Som sagt. Titta skadar inte.

Men liksom alltid, när det gäller kläder, så fungerar inte det i praktiken. En hundralapp hit eller dit på ett linne kan inte skada. Kommer ju att använda den i alla fall! Ty, detta är inte bortkastade pengar - intalade jag mig själv.

Nu. En kvart kvar men HM skriker åt mig från hörnet och kan såklart inte låta bli dess uppmaningar. Jag ser alla fina plagg där inne. Allting glittrar likt guld och ädelstenar. Djävulen inom mig viskar att jag har pengar nog att köpa upp hela affären. Allt kan hamna i mina ägor. Den där klänningen! De där byxorna! Den där halsduken! Visakortet bultar i plånboken. ...Måste...stå...emot... Men tänk på alla nya plagg jag skulle kunna bära! Hur snygg jag skulle bli i tyger i regnbågens alla färger och nyanser. Pengarna på kontot är till för att användas.

Ville köpa allt jag såg. Riva ner plaggen från sina galgar. Slänga dem över axeln och lasta på så mycket jag bara orkar bära. Sedan slänga dem på kassörskan och galet skrika, JAG ANVÄNDER DEN HÄR MOHAHAHAHA! och hålla upp kontokortet med rak arm över huvudet.

Lyckligtvis fanns det en liten gnutta vett kvar i kroppen som tittade på klockan och insåg att det var dags att gå mot busshållplatsen. När man inte köpt något fint åt sig själv att bära sedan sommarens start ser till och med HMs plastiga smyckesavdelning ut som Albrekts Guld. Ett linne från Monki och två par strumpbyxor från HM blev min synd.

Efter att ha tillbringat tolv och en halvtimma på arbetet, varav två timmar bestod av rast, var det slutligen dags för mig att låsa in medicinnyckeln, signera och där efter tacka för dagen (och kvällen). Trots denna extrema arbetsdag kände jag mig inte alls särskilt trött där jag hoppade upp på cykelsadeln. Just idag hade jag lånat mammas cykel, en ganska ny sådan med bred ljusbrun sadel och en praktiskt flätad korg placerad under styret. När jag anlänt till arbetet i morse, mer exakt: tjugo över sju, hade gräset ett vitt lager av gnistrande frost över sig och vägarna fylldes av dimma. Nu på kvällen, mer exakt: åtta prick, var det kolsvart ute bortsett från den mjölkvita månen som lyste från ovan. Självklart betyder detta reflexväst för min del, hur töntigt det än ser ut. Ska man cykla utan lyse gör man bäst i att använda en, särskilt när man bor i en liten by som Spöland.

Så där satt jag, hur som helst, på en cykel med en mycket härlig femte växel och en reflexväst åtsittande kring överkroppen, trampandes mina fem kilometer hemåt. Det var kallt. Det var ruggigt. Lyckligtvis hade jag ju som vanligt ipoden insatt på den enda rena radiokanalen, p3 såklart. Klockan är åtta, här är ekot, ljöd det ur lurarna och jag kände lugnet i kroppen. Även den här färden skulle gå bra. Trodde jag.

Efter ekonyheterna cyklar jag helt plötsligt på helspänn. Jag vaknar upp ur tankarna av att jag nu lyssnar på en röst som varligt berättar om någon händelse på en åker med ett spöklit susande ljud i bakgrunden. Samhällsprogrammet Verkligheten har börjat, och kvällens tema:UFON.

De som känner mig väl vet att om det är något jag är rädd för så är det just rymden. Rymden, universum, galaxer, solsystem och planeter. Utomjordingar, Ufon, liv utanför vårt Tellus. Eller snarare, existens bortanför vårt intellekt. Det läskigaste jag vet är utomjordingar. Aliens. Varelser från yttre rymden. En film som Signs kanske ses som oerhört fånig i andra ögon, medan den i mina är hemsk nog för att hålla mig ängslig resten av natten. Och nu. Nu skulle jag cykla två och en halv kilometer i totalt mörker, genom en väg som slingrar sig genom öppna åkrar och mörka dungar. Oförmögen att stänga av den genomträngande berättelsen om när ett UFO landade i Tvååker.

Ju mer jag lyssnade desto räddare blev jag. Skräckslagen. Paniken rusade upp genom varje andetag. Varje litet hårstrå på kroppen verkade stå upp av ren fasa. Jag trampade framåt i mörkret av allt jag förmådde. Vände mig ständigt oroligt om. Där ovan lyste månen ner på mig, som ett spotlight. Ner på det perfekta bytet för överintelligenta aliens som kommit till Jorden i jakt på en försökskanin.

Ett gråt av ren skräck vaknade, ej mäktig nog att hindras. Aldrig, aldrig någonsin har jag upplevt en sådan rädsla. Och ni som tyckte reflexväst var töntigt?

Lyssna på programmet här.

Året då ingen dog

Vad hände det år böckerna var blanka och tomma?

Året då rubrikerna förblev tysta

Vad hände det år pengarna slutades tryckas?

Året då skulderna ströks

Vad hände det år inga tårar fälldes?

Året då skrattet teg

Vad hände det år musiken slutade spelas?

Året då biljetterna redan var slut

Vad hände det år alla varma kyssar blev ett minne blott?

Året då hatet vred sig i sin grav

Vad hände det år vi alla glömde?

Året då väckarklockan tjöt, men aldrig stängdes av

Vad hände det år världen beslöt sig att somna om?

Året det bestämde sig att

nästa år då vill jag vakna

Då ska jag ta tag i alla plikter som väntar mig

Men tills dess:

Låt mig få sova en stund till

Skulle aldrig beskriva mig själv till en blivande arbetsgivare som "en person som kan hålla flera bollar i luften". Det vore nämligen en fräck lögn. Kan som högst jonglera med två bollar, och då menar jag inte "jonglera" som att kasta upp de stackars trefärgade bollarna en och en halv meter upp i luften, utan mer som att lugnt kasta upp en av dem från högerhanden, och medan den äventyrligt befinner sig i luften förflyttar jag snabbast möjligen bollen som legat i vänsterhanden till den fria handen. För att sedan, så smidigt som möjligt åter fånga den flygande bollen med antingen handen eller armen.

Denna variant av att "hålla bollar i luften" gäller kanske framför allt skolarbeten (lyckligtvis har jag ju lämnat skolan för ett tag) men även det sociala. Inget blir liksom, ja, bra. Bara lättmjölk, mellanmjölk. Inte den här gräddfilen som tillsammans med gurka skapar en utsökt tzatsiki. Det går an, men mer än ett glas lättmjölk blir allt som serveras.

Vart vill jag då komma med detta konstaterande av ännu en av mina svagheter? Jo, liksom fläteriet (läs mitt tidigare inlägg) har jag försökt ta tag i detta, vända det hela och slutligen kanske bli en framstående jonglör som varken räds motorsågar eller brinnande facklor.

I onsdags var jag nämligen på stadsbiblioteket och lånade Jane Austens Northanger Abbey, trots, TROTS, att jag redan läser Gudfadern. Om andra kan läsa hela fem böcker samtidigt måste ju två böcker vara rena barnleken! Inte kan jag blanda ihop New Yorks gangstrar och pang! pang!, med ett idylliskt england och musliner och kravatter.

I hela mitt liv har jag varit håröm. Förstår inte hur folk klarar av när andra tar tag i deras hår med hårda nävar, lyfter och sliter, borstar och kammar med sådana där smala kammar i olika färger (oftast gröna). Hur de lugnt kan sitta där medan någon annan praktiskt taget misshandlar deras hårbotten. Skrattar oberört och petar bort något ludd från tröjan.

Själv har jag fortfarande mardrömmar då min mamma tvingade på mig den ena frisyren efter den andra när jag var liten. Jag skrek varje gång. Skrek och grät. Och alla sa att jag var mesig och att om jag bara slutade gråta skulle jag se hur jättejättejättefin jag var med mina bollar på huvudet. Sådär á la spice girls ni vet. Aldrig att jag fick ha utsläppt hår när vi var bortbjudna på någon middag. Nej. Jag skulle ha flätor, pippilotter, krusiduller och bollar. Om mina mostrar var på besök skulle även de använda mig som hårmodell. Det plockades fram borstar, kammar, gummisnoddar, spännen, hårnålar, och glas med vatten som de kunde doppa kammarna i så att mitt hår skulle bli lättare att styla. De kammade och kammade tills mitt hår låg som slickat på huvudet. Jag gick från Ronja Rövardotter till någon katolsk flicka på en nunneskola. Och när det väl var utrett var det bara till att fläta. Hårda inbakade flätor.

Har alltid tyckt att det är väldigt fint med flätor och dylikt, men har själv aldrig kunnat göra det. Möjligtvis efter den traumatiska barndom mitt hår genomlidit, då mitt hår drogs så hårt att det kändes som att ansiktet sträckts ut och ögonen fått en asiatisk uppsyn, har jag helt enkelt inte velat lära mig. Har känts tillräckligt med simpla grejor som snedbenor och hästsvansar. Fast, till ett par dagar tillbaka bestämde jag mig för att ta tag i det hela och bekämpa min rädsla. Det är ju trots allt fint, och inte alls så komplicerat som jag alltid inbillat mig. Nåväl, är ingen expert (som mina mostrar) men övning ger färdighet.

Den glöd som tidigare brann inom mig hade slocknat. Som iskallt vatten sköljde gårdagens valresultat över mig. Jag som stolt berättat över min tro på demokrati. Mitt hopp på ett jämställt Sverige. Ett Sverige som skulle släppa sin avundsjuka och sin egoism, och istället öppna ögonen för människan och världen. Kolen rykte inte ens. Kvar låg den som tunga svarta stenar.

Jag ställer mig själv frågan: Har dessa personer någonsin befunnit sig utanför Sveriges gränser? Har de fått borsta bort sanden från benen efter en dag på stranden i ett hett Egypten? Har de sett månen magiskt ligga ned på ett mörkt himlavalv på Kuba? Har de sett en mamma kärleksfullt hålla om sitt barn i en buss i Venezuela? Har de fått dofta på ljuvliga kryddor på en marknad i Indien? Eller smakat färsk mozzarella på en bondgård i Italien?

Önskar vi alla kunde ge varje person med främlingsfientligatankar en biljett jorden runt. Packa deras väskor, förnya deras pass, sätta dem på flyget och sedan, när de väl kommit hem, fråga dem om de fortfarande ser på människor på samma sätt. För jag tycker synd om dem. Jag tycker synd om dem där de sitter i sina hålor och jämrar sig över något så idiotiskt som att Sverige håller på att "islamiseras" och käkar potatis som de tror ursprungligen är från Sverige.  Ack enfaldiga människor! Ack oförståndiga män och den mansroll ni alltid måste leva upp till!

Igår satt jag framför teven med en klump i halsen. Jag kände mig så oerhört rädd och ledsen. Som ett barn. Helt plötsligt så visade sig hatet och inskränktheten sig framför mina ögon. Och jag blev livrädd. Det var då glöden släcktes.

Nu har jag däremot smält det där. Byggt upp mitt mod igen. Lars Ohly, Mona Sahlin- det är dem och andra röda politiker som får mig att vilja kämpa! Kämpa för det jag tror på. Solidaritet, Jämställdhet och Rättvisa. Att Sverigedemokraterna kommit in i vår riksdag är början på den verkliga kampen. Vi ska visa alla att de är lika dumma som deras politik. För att inte tala om deras oprofessionella sätt att uttrycka den. Riksdagen är ingen barnlek. Förhoppningsvis kommer de bli synade som de dumdristiga män de är. Jag litar på Reinfeldt nu. Vi får inte ge upp hoppet på Sverige. Tänk på alla de som faktiskt  i n t e  röstade på SD. En klar majoritet. Än finns hopp.

Nu börjar det.

Längtar till den dag Jimmie Åkesson blir tagen på bar gärning då han hungrigt beställer en kebabrulle med extra dressing.

Ikväll gäller det. Ikväll avgörs det. Spänningen är olidlig. En riktig rysare. Nagelbitare. En vinnare skall koras. Blått eller rödgrönt. Folkets röst skall eka över detta nordiska avlånga land. En röst jag varit delaktig i. Allianssen eller oppositionen. Fredrik eller Mona. Och förhoppningsvis en röst för demokrati och inte för avundsjuka.

Stolt och rakryggad  klev jag in i vallokalen.  Så hade jag äntligen nått den dag jag och politiken skulle bli ett. I mig brann en intensiv glöd och ivrig gick jag efter min mamma och syster mot valsedlarna.

Jag blev förvånad över de få människor som befann sig där inne. Hade förväntat mig en lång kö till de gröna skyddsbåsen, men istället kunde vi tre gå raka vägen till varsitt. De väljare som fanns var kända ansikten som nickade igenkännande eller förvånade utropade "Men har ni blivit så stora?!" till mig och min syster. Det bara skriker byhåla över det hela. Men jag hade blivit stor. Vuxen rent av. Och där stod jag bakom det gröna båset med mina tre sedlar. En gul. En blå. En vit. Mina tre val. Och sedan var det klart. Demokratin genomförd.

En lättnadens suck. Nu har jag gjort min plikt. Nu är det upp till resten av Sveriges befolkning.

Gör mig inte besviken.

 

Hade föresten det alla tiders igår. Sista kvällen med gänget. Splittringen till vår fasa, slutligen kommen. Vi tog det dock med skratt, liv och dans. För min del även blåsor på tårna. Men vad gör det när jag har vänner som sätter fart på en sådan utarbetad tjej som jag. Scharinska, ett ställe jag drömt om att få skaka loss på sedan upptäckten av kvällsnöjet, slutligen bevistad. Jag kommer sakna det. Er.

Sitter med magen fylld av bullar. Nybakade. Sådär mjuka och härligt varma. Det känns nästan lite jobbigt att vara så här mätt. Som när man varit hemskt hemskt sugen på en kebabpizza. Saliv har bildats i munnen blotta tanken på den tjocka degen, dressingen och den där feta, drypande kebaben. Man äter som en gris. Glömmer bort att slicka sig runt munnen och dressingen stannar i mungipan. Himlen på en deg. Bit efter bit tuggas och glider nöjt ned i en tom matsäck som vrålat efter kalorier.

 

Sitter här vid köksbordet i mina gamla fotbollsshorts, nyanländ från jobbet, och lyssnar på allas älsklings göteborgare. Gyllene toner seglar ut ur högtalarna för att sedan mjukt linda sig kring mitt hjärta. Jag blir sentimental och plötsligt känns hösten ännu ruggigare än förut. Och regnet faller som aldrig förr.

Håkan Hellströms nya singlar får vilken sten som helst att förvandlas till det mjukaste dun. Målade i höstens melankoliska färger fyller de mig med ett sorgligt hopp. Så som Håkans musik ofta gör. En bitterljuv känsla av förhoppningar och regnbågar.

Behöver lite tips på vad man ska göra då man är sådär riktigt förbannad. När blodet pulserar mot tinningarna av ren ilska och benen liksom vill sparka på allt som kommer i vägen. Eller vadå "i vägen". De vill rent av springa fram till allting inom trettio centimeter och totalt pulverisera det!

Säg mig. Vad gör man då, för att undvika att förvandla till en hänsyslös version av Hulken? Kanske är det inte någon hemlighet längre att min humörstubin endast består av en liten liten stump (med tanke på hur, har jag märkt, ofta jag uttrycker ilska i denna blogg). Möjligt att den är fem centimeter lång. Kort menar jag! Jag klarar ytterst lite. Säger detta kanske som en varning. Kanske av ren omtanke.

Upphör ilskan om jag vid första symtom (höjning av rösten) slänger på mig ett par hörlurar som ljuder av klassisk musik från romantiken? Eller om jag andas frenetiskt i en såndär papperspåse som de gör på film? Räknar får? Tänder doftljus och börja meditera? Skalar ett kilo potatis? Min metod att stänga in mig i mitt rum, lägga mig raklång i sängen, dra täcket över huvudet och fräsa en massa svordomar kan knappast ses särskilt sund.

Nej. Nu ska jag ringa folksam och höra om deras reseförsäkring är nå vidare. Kan även skylta med att jag fått ytterligare två plagg sålda på tradera. En av dem är denna hemskt fina kjol från topshop som jag tyvärr tröttnat på. Eftersom jag aldrig lyckas ta på mig den.

Jag har aldrig förnekat det. Att jag kan gå och bli förälskad i vilken typ som helst, när som helst. Ge honom några sekunder i rampljuset och jag blir alldeles till mig. Drömmer mig bort till en värld då denne, oftast äldre, celebritet och jag springer in i varandra som av en slump och finner omedelbart tycke för den andre. Han bjuder ut mig på en fika. Vi dricker vårt kaffe svart och skrattar högt. Sedan snöar det. Eller så faller det löv. Vi står i en vacker stillsam park och har tar mig i sina armar. Viskar mitt namn och sedan är det klart. Han blir min. Min! Min! MIIIN!

Bara en liten fantasi jag har.

Tidigare Oskar Linnros. Nu komikern; Messiah Hallberg.

Han må spela en uppblåst, självbelåten, förmögen, östermalmssnobb med märklig ansiktsfärg, skrytsamma kavajer och ett väl avslöjande färgat mörkt hår i en äkta sliskanda á la backslick. Men Messiah, som kommen ned från himlen, kan inte ses som annat än stilig och oerhört tilldragande. Och humorn! Humorn! Vägen till en kvinnas hjärta är att få henne att skratta. En kvinnas dröm är helt klart en komiker i klass med honom. Sedan jag såg honom i 11h på svt har han ständigt cirkulerat i mina tankar.

Sveriges nya lovande komiker och min nya älskling.

Fick ett återfall av emotionellt uppträdande i mitt senaste inlägg tror jag. Ett uppträdande som för mig var väldigt vanligt under högstadiet. Den period i livet jag lyssnade på My Chemical Romance på högsta volym i mitt dunkla rum, målade ovant mina ögon med svart kajal, aldrig lämnade huset utan ett nitbälte hängandes runt höfterna och tyckte att cheap monday jeans var Dööcoolt. Samt att hela världen verkade vara emot mig och ingen absolut ingen förstod mig utom möjligtvis andra emotionella typer samt medlemmarna i favoritbanden och abstrakta konstnärer. Nåväl. Mer om denna märkliga fas någon annan gång...

 

Har jobbat några timmar idag. Åtta till femton. Roade mig på jobbet med att göra en hederlig enkel sockerkaka. Dock använde jag mina Per Moberg celler och rörde ner lite banan och kakao. Mycket fantasifullt! Ibland undrar jag om jag inte ska bli kock eller bagare eller konditor? Nej skoja bara. Synd bara att jag aldrig hann smaka av den utsökta kakan. Förstår ni känslan av att baka något riktigt gött...och sen bara lämna det till glupska människor som inte har någon som helst avsikt att spara en bit åt dig? Tro inget ont om pensionärerna nu...Men ni förstår läget.

Oj. Emotionellt igen. Och bittert! Vad är det med mig? Jag mår ju bra. Ingen feber. Ingenting! Har ju roat mig sedan arbetsdagensslut med denna lista:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Borde man skriva om den tragedi som hemsökt denna dag? Om den dag diktaturen tog över min mammas land. Den dag två flygplan flög rakt in i de amerikanska byggnader som kallades World Trade Center, och skakade världen med ordet Terrorism. Eller dagen då en framstående utrikesminister dog efter en knivattack.

Egentligen.

Men...Då borde man även skriva om alla tragedi som pågår nu. Igår. Förra veckan. Det som kommer att hända imorgon. Om fem dagar. Sex dagar. Eller hur? Om översvämningarna i Pakistan. Rasismen i västvärlden. De dementa som lämnas utan tillsyn. Stagflationen i  Grekland.

Jag kan inte.

När man tänker på det här kniper det till i magen och jag känner mig ond. Ond och självisk där jag bölar över mina världsliga problem. Besvärad över att jag, efter att ha jobbat i cirka ett halvår, har råd med att åka utomlands medan andra kan jobba ett helt liv utan att ens komma halvvägs. Vill straffa mig själv för att ens gnälla över mina trasiga skor och min envisa snålhet som hindrar mig från att köpa nya. Att jag över huvud taget bråkar med min mamma om att köpa mjölk skrämmer mig. Att ens tänka på allt det här skrämmer mig. Håller jag på att glida in i något psykotiskt vansinne? Leta efter siffran 23 vart än jag vänder blicken? Eller skriva samma mening om, och om igen på hundratals sidor? Jaga människor med yxa? Bita mig själv på armarna? Ropa på min döda fästman? Dansa till icke existerande musik?

 

Nej nu måste jag lägga av. Kan dock, utan att få skuldkänslor, skratta åt min far än en gång då han idag berättade om något program han och mamma såg igår natt:

Pappa : - Det var flera kändisar med. Som Flave Flowers.

Jag : - Och vem är det?

Pappa : - Men Sofia, vet du inte det?

Jag : - Kanske om du kunde uttala det rätt så...

Pappa : - En känd rapartist!

Jag : - Jaha....Nä jag vet inte.

Pappa : - Det var i alla fall han, Flave Flowers, IceT( läs AjsTii) och Snooby Doo.

Jag : - HAHAHAH! Snooby Doo!?

Pappa : - Ja...vad heter han då?

Jag : - Snoop dogg!

Gissa! Ja. Gissa säger jag ju! Men gissa vad som har hänt! Ja, vad som hänt! Eller...okej vad som är gjort. Vad JAG gjort! Eller...okej, vad någon annan gjorde för min räkning...Men hur som helst, Gissa nu då! Kom igen! Nej. Inte det! Fortsätt. Jag blir för ivrig nu! Nej nej nej! Det var ju inte ens något roligt. Och du ska läsa min blogg? Nä okej förlåt, men kan du gissa seriöst?

...Ja. JA! Rätt! Rätt! Rätt! Ja det är rätt! Precis det! Jag är så lycklig!

Resan min är bokad. Den tredje januari lämnar jag ett fruset Sverige i ett flygplan som ska ta mig dit mina drömmar aldrig nått. När jag åter kommer till detta land har träden fått liv och fräknar har väl placerats på dess invånares ansikten. Då är det juni och mina ben kommer vara fulla av spring, och min kropp fylld av en lycka jag aldrig tidigare smakat på. Snart är det bara jag och min ryggsäck. Traskande på ett par skor jag en gång köpt nya men som för var dag slitits ut av mer och än mer kärlek. Kärlek till vår jord. Och de möjligheter Hon givit mig.

Först på tur blir Thailand, sedan Malaysia , Indonesien, Australien och slutligen Nya Zeeland.

Ledsen att jag ännu en gång lämnat bloggen åt sidan. Men ni förstår, att det är jobbigt att inte kunna uttrycka sig i text till den mån att folk blir intresserade, utan några bilder. Min kamera är klar, tydligen i gott skick, frisk och kry med en fungerande blixt. Men dagen jag åker till Media Markt för att hämta ut den tillfrisknade skönheten har de "stängt för inventering" och inte öppet förrän..ja gud minns när det var. Så där stod jag, framför deras glasportar med slokande axlar. Och med en längtansfull blick in i det stora medievaruhuset vände jag mig skamset om och traskade tillbaka till bilen.

Hemskt.

Något som däremot inte alls är hemskt är att jag faktiskt fått mina tre annonser  s å l d a  på tradera! Mina böner är besvarade! Någon vill ha de kläder som jag låtit ligga orörda i byrålådan. Det är knappt så jag förstår detta. Visserligen till ett pris som inte når riktigt hälften av det jag betalade en gång i tiden. Men det är bagateller. Huvudsaken är att de kanske sprider lycka åt någon annan.

Stackars, stackars fina kläder som jag inte gett den uppskattning de egentligen förtjänat. Nu får ni ett nytt liv. God bless you!

Igår kväll tog jag mig i kragen och öppnade en plånbok jag envist låtit vara stängd. Summan blev på hundrafyrtio kronor (nu räknar jag enbart pengarna från mitt konto, och inte femtiolappen min bror slutligen betalat tillbaka). En ganska hygglig summa för en biobiljett till Vampiers Sucks, en chipsspåse och en öl, det måste medges! Nog kan man sina knep för att knussla de där pengarna. Som att be mamma skjutsa en  en busshållplats längre bort, där priset för ett barn är tjugo kronor och inte tjugofyra, som det kostar på den närmre. Ja. Man skulle kunna tro att jag tillhör JvA-klanen, men kan inte ens påstå mig vara ingift!

Hur som helst skulle jag vilja yttra några ord om filmen jag och min vän Nina såg. Vampiers Sucks, eller som den svenska titeln lyder: Vampyrer Suger.

Första intrycket jag fick av filmen var "Yes! Äntligen några som förstår sig på mig och helt går emot den här löjliga vampyr-trenden!". Den verkade klockren. En perfekt skildring av Vampyrfenomenet med en ordentlig dos humor i min smak. Det vill säga, uppenbar och hemskt, hemskt festlig.

Nu kanske du tror att jag kommer brista ut i en lång rad av sågningar. Men tro det eller ej! Filmen uppnådde mina förväntningar med bravur (ja, nu citerar jag era lärare) och jag fick mig ett gott skratt tillsammans med övriga biogäster.

Och när jag väl sitter där, kastar huvudet bakåt i ett allt utom charmigt gapskratt, förstår jag inte varför så många kritiker totalt förkastat denna film? De menar att filmen är dum, meningslös och larvig. Men, är det inte det som är meningen, det man förväntar sig av en parodi? Jag tycker snarare det är dumt, meningslöst och larvigt att ens jämföra filmer av denna typ, med storslagna, prisbelönta filmer- de är ju inte inom samma område. Inte ens i närheten! Det är som att jämföra Mc Donalds och Le Rouge i  Stockholm. Allt beror på vad man är ute efter. Ser man en parodi kan man glömma dramatiska musikstycken, imponerande dialoger och effektfulla vändningar. En parodi går ut på att driva och förlöjliga, samt att få publiken att skratta, vilket var precis det Vampiers Sucks fick mig att göra.

Jämnar ut detta ganska tråkiga med fler bilder från min eh, fina, digitalkamera, jag tog då min lillebror fyllde femton år den 29 augusti. Ett datum som för övrigt kryllar av ovanligt många födelsedagsbarn.

Läste en gång för något år sedan i en typisk tjejtidning, tror det var Cosmopolitan, att det fulaste uttryck folk (kvinnor från 16-45) använde sig ut av den månaden var "Jag är svett".

Jag är svett... Jag är...svett? Vad fanken är det för uttryck? Och varför hade jag, och har fortfarande, aldrig hört dessa ord ens viskas fram i samma andetag? Vart kommer det ifrån? Vem? Vart? Hur? Tanken på denna besynnerliga notis i tidningen jag läst för så länge sedan slog mig som en blixt från klar himmel där jag sitter och eftersvettas liter efter liter. Okej äckligt. Men åter till ämnet; Trots att jag har varit ute och löpt i över en timma med svett rinnandes nerför pannan, känner jag inte att JAG ÄR SVETT. Jag är, just det, svettig. Men inte svett. Man kan vara Ful. Man kan vara Moderat. Men man kan inte vara Hamburgare bara för att man nyss har ätit en sådan. "Hej, jag är hamburgare". Eller, Klamydia, bara för att man drabbats. "Usch..Jag är ledsen, kan inte ses ikväll. Jag är nämligen Klamydia".

Så ni som praktiskt taget är grunden till det där jag läste i tidningen, om det nu var cosmo, om det tydligen populära uttrycket "Jag är svett"- som jag så bistert nog gått miste om- kan vara vänlig att höra av er till mig.

Mail: [email protected]

Döp meddelandet till "Jag är svett".

Försöker skriva en bestseller. Eller åtminstone en torftig novell. Går dock inte så bra. Kanske borde duscha?