Efter att ha tillbringat tolv och en halvtimma på arbetet, varav två timmar bestod av rast, var det slutligen dags för mig att låsa in medicinnyckeln, signera och där efter tacka för dagen (och kvällen). Trots denna extrema arbetsdag kände jag mig inte alls särskilt trött där jag hoppade upp på cykelsadeln. Just idag hade jag lånat mammas cykel, en ganska ny sådan med bred ljusbrun sadel och en praktiskt flätad korg placerad under styret. När jag anlänt till arbetet i morse, mer exakt: tjugo över sju, hade gräset ett vitt lager av gnistrande frost över sig och vägarna fylldes av dimma. Nu på kvällen, mer exakt: åtta prick, var det kolsvart ute bortsett från den mjölkvita månen som lyste från ovan. Självklart betyder detta reflexväst för min del, hur töntigt det än ser ut. Ska man cykla utan lyse gör man bäst i att använda en, särskilt när man bor i en liten by som Spöland.

Så där satt jag, hur som helst, på en cykel med en mycket härlig femte växel och en reflexväst åtsittande kring överkroppen, trampandes mina fem kilometer hemåt. Det var kallt. Det var ruggigt. Lyckligtvis hade jag ju som vanligt ipoden insatt på den enda rena radiokanalen, p3 såklart. Klockan är åtta, här är ekot, ljöd det ur lurarna och jag kände lugnet i kroppen. Även den här färden skulle gå bra. Trodde jag.

Efter ekonyheterna cyklar jag helt plötsligt på helspänn. Jag vaknar upp ur tankarna av att jag nu lyssnar på en röst som varligt berättar om någon händelse på en åker med ett spöklit susande ljud i bakgrunden. Samhällsprogrammet Verkligheten har börjat, och kvällens tema:UFON.

De som känner mig väl vet att om det är något jag är rädd för så är det just rymden. Rymden, universum, galaxer, solsystem och planeter. Utomjordingar, Ufon, liv utanför vårt Tellus. Eller snarare, existens bortanför vårt intellekt. Det läskigaste jag vet är utomjordingar. Aliens. Varelser från yttre rymden. En film som Signs kanske ses som oerhört fånig i andra ögon, medan den i mina är hemsk nog för att hålla mig ängslig resten av natten. Och nu. Nu skulle jag cykla två och en halv kilometer i totalt mörker, genom en väg som slingrar sig genom öppna åkrar och mörka dungar. Oförmögen att stänga av den genomträngande berättelsen om när ett UFO landade i Tvååker.

Ju mer jag lyssnade desto räddare blev jag. Skräckslagen. Paniken rusade upp genom varje andetag. Varje litet hårstrå på kroppen verkade stå upp av ren fasa. Jag trampade framåt i mörkret av allt jag förmådde. Vände mig ständigt oroligt om. Där ovan lyste månen ner på mig, som ett spotlight. Ner på det perfekta bytet för överintelligenta aliens som kommit till Jorden i jakt på en försökskanin.

Ett gråt av ren skräck vaknade, ej mäktig nog att hindras. Aldrig, aldrig någonsin har jag upplevt en sådan rädsla. Och ni som tyckte reflexväst var töntigt?

Lyssna på programmet här.