Haiku Tisdag
Under violett himmel
Dimma slingrar
över bergen
Adolescensens märkliga klädbeteende och lördagsbilder
Fick höra det konstigaste idag av min käre bror (som faktiskt har födelsedag idag. Hurra hurra!...som typ 15235 andra personer- okej fler jag vet- men personer som man känner- eller i alla fall vet vilka det är. SÅ grattis till er också! ...Även om jag nu inte känner er så väl). Han har precis börjat gymnasiet, samhällsprogrammet på Dragonskolan- Umeås största gymnasium och tydligen även en av sveriges största (?).
Att vara etta är nervöst. Korridorerna är främmande. Läxorna känns mer betydelsefulla och tyngre. Lärarna intelligentare. Och det mest viktiga, det bästa, men även det som står för större delen av nervositeten- är alla dessa nya människor. Ack, så som jag nogrannt valde kläder varje morgon- ibland redan kvällen innan. Allt för att se så passande ut som möjligt, samtidigt som man skulle sticka ut, vara snygg och uppfattas som intressant...Ändå kom jag första året på gymnasiet iklädd helt i cheap monday. Vitt slitet cheap monday linne. Blekta cheap monday jeans. Nitbälte och vita converse med rosaskosnören... Ja jag vet, men jag hade precis nästan avslutat min emo-period och sedan var ju de flesta klädda så!
Hur som helst. Jag trodde dagens rådande stil bland ungdomar var wedges, transparenta blusar, avklippta jeans och mittbena. Men icke! Den hänförande nyheten jag fick höra vid middagsbordet var nämligen att majoriteten på denna stora gymnasieskola strövar omkring med MJUKISBYXOR! Och tubsockar! Och bär de jeans så är de INSTOPPADE I TUBSOCKARNA. Det är ju samma klädesätt som var populärt då jag var ung- det vill säga för sex år sedan. Då jag var lite mindre högljudd och lite mer tillbakadragen, och önskade att jag kunde ha ett sånt där linne som räckte ner över höfterna och var prydd med en bred spets. Men jag hade ju i alla fall mina mjukisbyxor med mitt spelarnummer i fotbollslaget på- och det var status.
Här är tre bilder från i lördags då vi hängde på TC. Den första bilden är min första egenblandade Mojito- och oj så jag lyckades , det var förresten den enda bild jag tog hemma, resten ordnade Tcs- vimmelfotograf. Visserligen ser det ut som att min lugg inte fått uppleva fräscheten av ett schampoo sen begynnelsen- men jag lovar- jag duschade faktiskt innan.
Egentligen är det här inte bra humor alls, men jag gapskrattar ändå
MAD AVSLÖJAR
CHATTARNA
Hoho jaja. Mad är ungefär lika kul som att lyssna på P3 populär då Mårten Andersson medverkar i Återvinningsintervjun och berättar något melodramatiskt om alla hemska saker folk kallat honom och hans proffesion som komiker. Något som jag känner mig skyldig till där jag hängde på samma beachparty som honom på Koh Chang i Thailand (oooh Sofia hänger på B-kändis partyn!). Och i stunden han kommer fram till mig säger jag "Jag har aldrig tyckt att du är rolig". Ynkligt svarar han "Jasså...Men alla tycker olika". Fast det stämmer ju inte, eftersom jag inte känner till, eller hört n å g o n tycka att han är vistig- alls.
Varför får man aldrig säga att man gillar jazz?
Frågar någon vad jag gillar för musik ljuger jag nästan alltid. Eller okej, ljuga kanske är att ta i, men undanhåller sanningen i alla fall. Som det simpla knepet att svara "Blandat". För säger man "Blandat" slipper man nämligen skeptiska blickar och kritsiska kommentarer som ofta förekommer när det snackas musik, inte minst när genren man nämner benäms som Jazz.
Varför får man aldrig säga att man gillar jazz utan att det känns som att man sitter i ett dovt upplyst förhörsrum i någon beckfilm med Gunvald Larsson flåsandes i nacken? Då snörps det med munnar och ögonbryn höjs, och så börjar utfrågningen. "Jaha vadå för sorts jazz?" "Vem?" "Jaha okej, men har du hört...?" "Eller...?" "Har du inte? Hah, och du säger att du gillar jazz? Jag har alla Blablablablaaas album- i vinyl" Som att man skulle bli imponerad. Kan man aldrig bara få säga att man gillar Charlie Parker, Jan Johansson och Blossom Dearie utan att människor ska försöka mästra en varje gång?
Jazz ska alltid vara märkvärdig. Eller nej, de som lyssnar på jazz ska alltid vara märkvärdiga. Med invecklade termer, som de knappt själv kan förklara, predikar jazzfantasterna om fantastiska gitarrsolon och komplicerade takter- som om de vore guds sändebud och vi värdelösa lekmän. Just därför nämner jag aldrig de jazzmusiker jag tycker om när jag märker vem jag har att göra med- det vill säga uppblåsta besserwissrar som AAAAVGUUUDAR jazz, och endast jazz.
Jazz är bra. Räcker inte det?
Tack för mig. Nu ska jag ut och springa så jag är redo till Sex and the city klockan 23.00 på 3:an. (Ja trean nu får ni ge mig lite belöning för denna reklam).
Kanske något irrelevanta yttranden om mat, bekanta och blivande löprundor
Idag har varit en bra dag. Ja förutom att de inte ringde från jobbet idag heller...Men det är ju bara detaljer detaljer! Livet är ju så mycket mer än bara arbete, det gäller ju att njuta också. Carpe diem vet ni. Och om jag carpe-ade något idag, så var det just diem.
Så jag sminkade mig och tog på mig fräscha kläder- sådant man brukar göra som tjej i denna 00-tid. Och så borstade jag håret, och försökte göra någon form av frisyr men som slutade i helt vanlig tofs i nacken och snedbena- ja så nytänkande är jag.
En timme senare satt jag på bussen till stan tillsammans med min goda vän Nina. Brukar alltid tänka maliciösa tankar om högljudda flickor på bussen, men när jag en utav dem bryr jag mig inte ett dyft om att mitt skratt ekar över de andra stillsamma passagerarsätena bortsett från någon irriterad suck här och där. Ensam är bussen en plats där jag kan sjunka in i mig själv. Luta mig mot den svala glasrutan och innerligt önska att jag ska förbli ensam på de två sätena. Men med en fin bekant vid sidan går munnen konstant.
Hur som helst hade vi inte kommit långt där vi flanerade längs den gatan som utmärks som Umeås "centrum", förrän vi stötte på två bekanta ansikten från gymnasiet, Julia och Olivia. Vi pratade hejvilt om det ena och det andra; den ena hade varit au pair i england och den andra jobbat på Ikea i Haparanda. Och eftersom vi alla verkade ha så mycket att berätta bestämde vi oss för att traska in på balders tacobuffé och avnjuta några överfyllda tortillabröd.
När vi sedan skiljdes åt var jag hemskt mätt, nära på julbordsmätt, och kanske var det just därför som jag bad Nina att följa med mig in på Stadium för att köpa ett par löptights- eller vad man nu ska kalla dem. 249 kronor, och inte mer. Ypperligt sköna! Och hade det inte varit så att jag fortfarande är mätt efter all den där tex mexen så hade jag dragit på mig dom nu genast och begett mig ut på en löprunda. Nåväl, de får vänta tills imorgon.
Så det är så här det känns att vara arbetslös
Rastlöshet. Hela dagen har jag otåligt virrat runt och önskat att något ska hända. Att något oförutsägbart ska ske...som att höra någon plinga på dörren klockan två- och inte kommer det att vara Jehovas vittnen i högperson denna gång. Eller hitta flaskpost från en skäggig man i slitna paltor (som dock blir snygg efter en dusch och en rakning. Ut kommer han ur badrummet och musiken tystnar, folket flämtar och rummet fylls av en behaglig doft av Nivea Men) som är i stort behov av just min hjälp där han sitter strandsatt i skuggan av en vinglande palm på en ö i västindien. Eller bara ett telefonsamtal från någon från andra sidan jorden som slagit fel nummer. Höra Ebba Gröns We're only in to it for the drugs på Lugna favoriter eller se surgubben i byn le... Men inget har hänt. Och jag är arbetslös.
Okej. Inte heeelt arbetslös. Men så nära man kan vara arbetslöshet med ett jobb. Just nu står jag på en vikarielista. Och har endast ynka 45%, dock definitivt, kneg.
Tänka sig så jag har längtat till ledighet och inte göra någonting då jag väl jobbat. Och nu, när jag har ledighet veckan ut, ber jag till Gud att folk ska bli sjuka så de kan ringa in mig sådär 06.58 på morgonen så jag kan fumla efter telefonen och svara med sömndrucken röst och höra hur personen på andra änden bönar och ber om att jag ska komma och jobba...
Men fastän ingen ringt idag skall jag inte ge upp! Lyckan kommer kanske imorgon... så må alla jordens förkylningsbaciller hemsöka mina kollegors hem!
Fast för att vara på den säkra sidan så har jag skrivit ett ordentligt CV där jag låter sådär lagom proffsig och ganska solidarisk och fylld av brinnande energi - utan att uppfattas som desperat såklart (trots att det är just det jag är). För inte kan jag traska runt i pyjamasen tills det bär av till Oslo. Icke!
Har min blogg blivit en matblogg? Känns som att jag varje dag fyller dess inlägg med den ena smarrigheten efter den andra. Så just idag, denna arbetslöshetens dag, har jag ätit våfflor. Frasiga sådana med grädde och hemmagjord blåbärssylt.
Haiku Måndag
Faller ner i värmen
kullerstenarna blöta
Stående på bron,
möts vi i ett leende
Stressig söndag toppad med maräng
Har försökt planera mitt liv idag, det gick inte så bra. Funderar på att använda pappas dator- den enda datorn som har word, för att skapa ett nytt dokument där jag ska infoga en punktlista som jag ska rada upp alla möjliga, samt omöjliga, valmöjligheter jag har. Att planera sin framtid är stressigt. Det får en att känna sig gammal och man kan liksom se hur tiden springer förbi en. Som ett tåg. Blixtsnabbt urskiljer man färgerna som susar förbi ens blickfång medan man hetsigt försöker räkna dess vagnar.
Men trots att jag kände illamåendet växa inom mig stod jag emot, kallade mig själv valpaktig och bestämde mig för att visa mig själv vilken mogen, förståndig och rutinerad tjugoåring jag kan vara.
Fast jag kom ingenstans. Och istället bakade jag Vinbärskaka med maräng. Den blev hemskt god. Jag fick i mig nästan hela smeten som blev kvar i skålen. Det var lugnande, dock en kortvarig känsla. Stressen är tillbaka. För här sitter jag nu och försöker smälta denna vinbärskaka så jag kan fara ut och springa- innan det blir mörkt. Vilket är väldigt snart.
Åh snälla mage! Arbeta lite snabbare!
Där satt jag med min handled som luktade du
Nu ska jag fara till Anna. Jag ska cykla på asfalt som luktar regn. Stiga på en buss med nötta säten. Så ska vi se på film. Och äta gott. Att vara ledig är som att hitta guld, fast bättre.
Ett molnigt och regnigt Göteborg. Ett varmt och soligt Way out west
Hej! Eller godnatt kanske. Klockan är halv tolv och jag borde ha sprungit idag, men vad hände? Skulle smälta cheescaken som vi åt i min faders frånvaro - trots att det är han som fyller år idag, och sen så rann tiden iväg. Och nu är det hemskt svart ute. Lite läskigt nästan. Känner höstens tunga andetag där ute- och det skrämmer mig. Nåväl, här är lite bilder från Göteborg. O en sådan underbar stad. Och O vilka underbara dagar jag spenderade där bland plingande spårvagnar och havsdoft.
Snyggt folk i mängder. Strålande sol. Massor av fettbra artister. Way out west var ämnad att bli perfekt.
Vi var råtaggade på Prince, Robyn och Kanye. Allt annat var gött det med, men man har ju sina favoriter.
Och vi snubblade in i The Hives, som levererade ett snyggt men ganska förutsägbart sista nummer med Tick Tick Boom.
Robyn var assnygg och sjuktbra. Tjejen fick hela publiken att dansa.
Thåström är kung. Det var mystik, genuint. Dunkelt. Och i mörkret ett dimmigt ljus - en hes fängslande röst . Det gick inte att undgå att få rysningar då Die Mauer, Ebba Grön klassikern, ekade över slottskogen.
Vi stod i fyra timmar. Svettandes och än mer svettandes. Men så det var värt. Att kippa efter syre och irriterat skaka av sig andras armar som trodde man var något levande armstöd. Allt för att se denna legendariska hip hopare. Vilken konsert, jag var som förhäxad där jag stod längst fram.
Såg Prince såklart- det var det bästa jag upplevt på länge. Stod tusenlångt bak, men Prince's magi slog mig ändå, som en knytnäve i magen. Och Noah and the whale- som sög. Ja faktiskt. Och Fleet foxes, säkert, empire of the sun mfl. Men vi börjar med dessa bilder. För nu ska jag springa...Eller sova. Har inte bestämt mig.
Trött på Landvetter
Sitter här på Malmö Aviations lounge. Har druckit kaffe ur kaffeautomaten, tagit en näve gesiha från deras fikabord (samt en inte särskilt god mandelkaka som var långt ifrån knaprig) och använder nu deras internet helt gratis. Ja, detta låter väl inte så fel. Mysigt tänker ni kanske. Att sitta där i mjuka fåtöljer, smutta på en kaffe och bekvämt vänta in flyget. Fast riktigt så är inte läget.
Här hade man ställt väckarklockan på 04.30 för att ha bra med tid att vakna ordentligt (så ordentligt det nu kan bli sådär ogudigt tidigt på morgonen), borsta tänderna i lungnan ro för att sedan ta väskan och hoppa på spårvagnen till centralen och därifrån åka flygbuss raka vägen hit till Landvetter där planet till Umeå avgår 06.40
Men istället vaknar man 05.38. Panik! Flyger upp ur madrassen på golvet. Slänger på sig kläderna. Rusar in på toan. Klämmer ut tandkräm ur tuben och borstar hysteriskt tänderna samtidigt som man tvättar ansiktet. Struntar i att knyta skorna. Tar sin väska. Springer till spårvagnen. I regnet. Hoppar på den. Skakar benen av otålighet. Skriker telepatiskt åt föraren att strunta i rödljusen. Hoppar av vagnen. Rusar till centralen. Betalar en flygbussbiljett. Kliver på. Kliver av... Så är planet inställt. Och jag får vänta här ääända till klockan 13.45. Så underbart!
Har i alla fall haft en ypperlig helg! Ock ock så ont jag haft i benen. Och som jag svettats. Haft andras svett på mig. Skrikit och sjungit. Way out west var lika bra som ni läst i kvällstidningarna. Så jävla bra. Jag ska berätta mer utförligt när jag kommit hem till hemmets lugna vrå. För nu ska jag sova. Fick nämligen endast två timmars sömn i natt. Ja, träffar man vänner man bekantades med på Bali blir det inte mycket till vila inte. Adjö! Hörs!
Vi kanske ses på någon spårvagn
Jag drar till Göteborg nu! Kommer bli GHÖTT. Fem dagars minisemsester- ja det låter som att jag ska sitta på någon herrgård och dricka vitt vin ur kristallglas medan jag och min bordsgranne snackar golf och italiensk mat- men icke. Min minisemester kommer bestå av WAY OUT WEST.
Detta mina vänner, kan, kommer att bli, högst sannolikt, världsbäst.
Love, and other drugs
Såg denna film i fredags. Är något förälskad i Jake Gyllenhaal nu. Hans tjocka ögonbryn, pliriga ögon och smala läppar får min puls att slå snabbare - något som kändes högst otänktbart då jag såg Day after tomorrow för sju år sedan.
Men nu, ack så självklart.
Några rader om en regnig fredag
Där ute regnar det. Himlen är grå och asfalten svart och blöt. Det doftar av kyla och fukt, daggmaskarnas favoritlukt. Vi håller oss inomhus. I värmen hör vi hur de tunga dropparna från ovan faller ner på våra starka tak, lyssnar på hur de smattrar mot våra sköra fönsterrutor. Det är rått. Men på något vis behagligt. När regn bekläder vår dag kan vi unna oss ensamhet. Spendera dagen med oss själva. Dra upp benen tätt emot kroppen och under en filt drunkna i skrifter, en film. Musik. Hade det varit stekhet sol, fläktande sommarbrisar och fötter utan skavsår- hade jag kanske övervägt att göra något. Men nu, nu vill jag bara äta godis, se på Baksmällan (som jag nej, skamligt nog, fortfarande inte sett) och lyssna på fredagens regndroppar.
Om vi ses i någon dimma ikväll är det den som omärkbart och tyst smyger sig fram från åkrarna, ut på landsvägen.
Ha det gött!
Mina svarta Converse till traderafynd kom idag! Vilken glädje! Snabbt gick det. Vore det inte för att min bräda inte tål vatten, som i detta fall-regn, hade jag begett mig ut direkt.
Är den inte världens finaste? Brädan alltså. Köpte den på en liten skejtbutik i Nelson- Nya Zeeland, där jag, med en enda blick, förälskade mig i dess äppelgröna hjul. När det blivit mörkt på gatorna tog vi min bräda under armen och rullade fram genom natten. Vi åkte longboard och sjöng beatles låtar, sen stannade jag uppe hela natten. Drack te och längtade.
Ska bara tvär he in de här i garderoben
ÄNTLIGEN! Ett par converse ska åter bekläda mina fötter, så som jag saknat dessa mainstream skor! Har tidigare haft två par, men de bådas öde slutade olyckligt. Sulorna lossnade. Sömmar revs upp. Jag älskade dem för mycket helt enkelt.
Men nu efter några bud på tradera vann jag slutligen dessa svarta skinnconverse för ett helt okej pris på tre hundra kronor. Vi ska bli longboard-partners! Har ju endast använt flipflops sedan jag drog, vilket är mycket farliga skodon då man vill glida runt på en bräda. I alla fall för nybörjare som jag.
Please Mr Postman kommer bli mitt dagliga soundtrack.
Pannkakor till middag. Ledighet till frukost
Ah, äntligen några dagars ledighet! ...Eller ja på sätt och vis. Jag jobbar på torsdag, men det är så kort tid att det nästan inte gills.
Oj oj, vad ska jag göra? Ni förstår, för mig känns detta som att lyssna på Calle Schewens vals då snön töat bort och fåglarna kvittrar i de nygröna björkarna. Eufori. Jag riktigt myser med tanken att jag får sova hur länge jag vill imorgon. Jag kan slöa i hängmattan hela dagen med Hypnotisören som sällskap- alltså boken, inte någon skum man med utstickande ögon och guldklocka. Eller så kan jag flanera runt på stan. Äta en mjukglass. Sippa på något gott att dricka. Jag kan boka en tripp till Irland! ...eller ja det kanske vore lite väl med tanke på att mitt bankkonto dammar.
Har precis avnjutit pannkakor med eftermiddagssolen i ryggen. Citron och socker slår grädde och hallonsylt med bravur- hur sött och surt liksom perfekt omfamnar varandra i ljuvlig harmoni och tillsammans skapar de den absolut bästa fyllningen till nygräddade pannkakor. Blev introducerad till detta delikata sätt att äta pannkakor i Byron Bay. Visserligen blev det en del tjafs gällande namnet på dessa platta favoriter- jag och Emilia var svenskarna som envisades med att de hette Pancakes, medan resten himlade med ögonen och kontrade med att det korrekta namnet var Crêpes. Möjligt att de hade rätt, men här i sverige är pannkakor pannkakor och varken PLÄTTAR -som några envetnas om fast plättar är de s m å runda ena, eller Crêpes- som har matig fyllning som tex. champinjonssås.
Bara så vi får det klart för oss...
Första i åttonde. Var blev du av ljuva sommar?
Jag är inte alls brun längre! Det är sommar, och jag är bara sådär ljusljusbrun. Som ett glas mjölk med endast en halv sked oboy. Visserligen så var jag ju två veckor i Nya Zeeland där det regnade mest varje dag och mina jeans (som legat i botten av ryggsäcken under större delen av resan) användes flitigt, med strumpbyxor under till och med! (Nåväl, det var kanske mest för att det slitits upp två stora hål i grenen...men ändå! Det behövdes). Och så har jag skrubbat bort all äcklig hud som må ha varit solbränd, men som inte riktigt kändes fräsch. För att inte tala om att jag har en arbete som utfärdas för det mesta, innomhus.
Men ändå! Jag brukar inte se ut såhär under sommartider.
Idag är det första augusti och jag undviker att lyssna på sommarens trötta suckar. Snart orkar hon inte mer. Men jag ska blunda. Knipa ihop ögonen och bära bikini tills huden min blivit alldeles prickig av kyla. Det är första augusti- och det gör mig sorgsen
Och Thåström gör mig sorgsen. Och mina såriga ben. Och alla dåliga nyheter, om svält och kallsinnighet. Men jag glädjs med den 13åriga Sofia, hon skulle tjutit högt av lycka i helgen. Hon skulle ha kastat sig i sängen och skrattat. Kvidit i ett glädjerus. Hon skulle ha tackat livet och bett det att aldrig låta lyckan ta slut.
Så orättvist. Men hon förstår nog.
Mina absoluta favoritörhängen som får mig att likna en dålig Pocahontas kopia- med tanke på att jag har tre andra fjädrar i håret. Men äsch, de är fina ändå.
