Alltså, min finne är grotesk nu. Har tagit över mitt ansikte. Inkräktat på alla mina revir. Men jag ska icke kapitulera. Jag skall kämpa in i det sista! Fudgen jag ätit idag var endast ett lockbete. En del av min oslagbara plan som kommer leda finnen till sin egen undergång! Det sista som lämnar människan är hoppet, som någon vis person en gång sa.

Okej lite reseinformation för er som känner sig intresserade:

Börjar som sagt i Buenos Aires den 24 januari. 14.50 lyfter mitt plan från Arlanda och landar sedan i Madrid där jag då får hänga några timmar, mer exakt till klockan 01.05 då nästa flyg kommer ta mig till sydamerikas Argentina. Intar Buenos Aires klockan 09.25 den 25:e- om allt går enligt planerna så att säga. Själva resrutten är ganska oplanerad, jag vet vilka länder jag vill besöka men NÄR jag kommer befinna mig inom dess gränser har jag endast smakat lite på. Jag har ju som inget planerat slut. Helst skulle jag vilja få jobb någonstans. Kanske på ett charmigt hostel nära stranden? En restaurang vid hamnen? Stanna där ett tag, och sedan fortsätta. Målet är att i alla fall klara mig till sommaren. Min resebudget är inte lika hög som förra året, men det ska nog gå bra ändå. Optimistiska Sofia ler brett just nu. Håller upp tummen och nickar.

Hur som helst. Argentina. Uruguay. Chile. Bolivia. Brasilien står högst upp på listan. Men Colombia. Nicaragua. Och Mexiko lockar även de. Det här kommer bli grymt. Och till min glädje känner jag hela sju personer som även de kommer befinna sig på samma kontinent, de flesta av dem är bekantskaper från min förra resa. Sedan har jag ju släkt i Chile icke att förglömmas. Samt släkts släkt i Brasilien.

Snart, endast en månad kvar och jag har fortfarande inte fixat någon reseförsäkring. Men i ärlighetens namn är det nog det enda jag gruvar mig någorlunda över. Frågar folk om jag inte är nervös skulle jag kunna orera i timmar att nej, jag inte är ett dugg nervös. Inte ens ytte-pytte-lite. Handen på hjärtat; Jag har aldrig kännt mig säkrare.

Vart jag kommer hålla kontakten med er? Ja...antingen på min resedagbok eller så gör jag möjligtvis en ny blogg. Då vet ni.

Godkväll!

Har den mest gigantiska irriterande finnen strax under min mun. Den skiner röd med all sin kraft, som en trotsig tonåring. För inte är den mogen inte. Så jag kan inget göra. Bedjande tittar jag på den. Suckar. Ber den lugna sig. Men den flämtar upphetsat, grinar ondskefullt och säger att det är rätt åt mig. Fast det inte är det. För jag har knappt slukat choklad på, jag vet inte hur länge.

Åh..vänta..hör jag ett bipljud som formar musik? Wehey! Levels på musikhjälpen nu! Brb. Måste dansa lite!

Så... I alla fall. Hade nog världens bästa tisdagskväll igår (som denna onsdagskväll knappt kommer i närheten ut av, bortsett från att jag kommer ha en fin skype-dejt klockan 21. Skype äger!). Fikade mig mättare än mätt i hemskt trevligt sällskap och drack glögg tills jag kände att toaletten kallade. Så när jag rullande kom hem igen hade min bror och mor skrotat vår gamla klumptv som klammrat sig fast i våra liv som den gedigna apparat den är, och ersatt den stackarn med en denna FANTASTISKA widescreen tv med 3D och hela köret! Vet inget om tum eller ngt, men den är helt otrolig! Klumpen ser fruktansvärt ynklig ut bredvid denna gudabenådade tv. Jag slängde mig i soffan. Greppade kontrollen. Lutade mig tillbaka. Njöt av denna gigantiska tvskärm som strålade mot mig i form av Scott Pilgrim vs. The World. Vet inte om det var tvn eller filmen- men den ägde. Jag är ingen TV-människa, men från och med nu kommer det att  förändras. Förstår inte att man kan finna så mycket kärlek till en eh...tekniskgrej...(Försökte febrilt komma på vad en tv är gjord av, men kom bara på sladdar?).

Nu måste jag plugga mer körteori. Alltså, jag säger bara en sak- DET BRÄNNS.

Puss och kram. Och glöm inte att önska en låt.

Hej!

Vad försiggår i mitt liv egentligen? Jag skriver att jag inte gör något, men paradoxalt nog (hoppas Johanna läser det här nu!) har jag inte tid med bloggandet. Eller tid och tid. Jag bortprioriterar den. Ni vet anledningarna- varken hemmafrugan eller fashionistan Sofia har något att komma med. Istället har vi något triviala Sofia här istället. Hon kämpar på med körkortet, jobbar och slöar i sängen, lyssnar på musik, läser en bok, hänger på internet...

Ledig idag. Känns härligt. Jag menar, de dementa jag jobbar med kommer typ ihåg vem jag är- så illa är det! Enligt mitt schema är jag även ledig imorgon. Yay! - som i Jippiee. Men vi får se hur det går med den saken. Behöver dock mina lediga dagar, så jag kan låtsas att jag gör någonting. Kanske slå in någon julklapp. Tvätta kläder osv.

Här hemma står radion på. Och jag hoppas innerligt att den är på hos många många många!. I varje Ipod, smartmobil (som jag icke är ägare utav och kommer förmodligen inte vara det förrän möjligtvis hösten 2013), butik och bil- låt radiovågorna dansa runt oss i etern. Det är ju MUSIKHJÄLPEN i p3 (samt på svtplay dårå) som pågår, idag och hela veckan! Sätt på radion NU om ni inte redan gjort det. NU NU NU och skänk någon papperslapp kallad svenska kronor till någon som verkligen behöver det! Bara att dra in på ölen i helgen, biobesöket eller mascaran.

Blir så sjukt glad då jag hör vilka helt fantastiska svängiga och BRA låtar folk i landet Brunsås önskar för en så god sak som flickors rätt att gå i skolan. Självklart ska även jag önska, har bara inte kommit i underfund med vilken av alla dessa favoritlåtar jag har i mitt lilla smyckeskrin jag ska välja bara.

Kodjo, Jason, Gina - Ah! vilket gäng! Känner att de har stor potential att bli mina bästa vänner- alla tre!, mest kanske Kodjo. Vi har något, en likasinnig syn på livet, på humor, ja jag tror helt på min känsla att mina Best Friends for Life sitter och snackar live från Göteborg nu. Visserligen har jag några små grejer jag irriterar mig på, inte så oväntat eftersom jag är allt ifrån en genomgod människa. Men, det spar vi till sedan, jag vill inte förstöra denna myspysiga stämning som sprider sig över vårt juleland. Jag må vara något pretentiös, men jag är inte den som välter en julgran som precis fått sitt glitter slingrat runt om sig bara för att den var av plast.

Ikväll ska jag iväg på lite glögg och lussekatter. Förra året hade jag vid denna tidpunkt redan gluffsat i mig tre julbord, och nu 2011 har jag bara druckit glögg en endaste gång och julskinka (som jag är oerhört svag för om jag kan få måla den med massor av senap) har jag endast avnjutat två gånger! TVÅ! Gråter nästan en skvätt. Nåväl... det får väl inte bli för mycket av det goda. Minns ni att jag gått upp tio kilo under min förra resa? Nu har jag gått ner nio, visserligen efter fem och en halv månad. Har kanske den icke-skinkan att tacka.

Bara ett litet ps:

ps. JAG SKA TILL SYDAMERIKA I JANUARI! Startar i Buenos Aires den 24/1 kommer hem...OBESTÄMD TID. YAY! kommer mer info sen. kram! ds.

Tja, sitter här och käkar frukost. Fil med snuskiga havreringar, men med blåbärssylt går allting hem. Sedan har jag även smaskat i mig en kuddmacka- en nostalgisk smörgås med bregott och herrgårdsost. Falu-rågrut, vilket är dess korrekta benämning, var den populäraste mackan vid skollunchen, från ettan ända upp till högstadiets sista år. Var maten inget vidare kunde man äta säkert fem stycken. Vilka protester det blev när denna smörgås inte längre gick att hitta bland selektionen av hårdbröd. Och ännu värre blev det när  det älskade feta Bregott byttes ut mot det sliskiga margarinet Runda Bords. Ve och fasa vad man avskydde skolan då!

Nåväl. Idag är det första december. Ingen snö så ingen känsla. Hade jag idag varit den där lilla tjejen med hundar på tröjan, tuggandes på kuddmackor, skulle jag förmodligen vaknat strax efter sex och sedan ätit min frukost snabbast möjligen så att vi sedan, alla syskon, kunde krypa upp i mamma och pappas säng för att avnjuta det första avsnittet av svts julkalender.

Jag hade alltid minst tre kalendrar. Tv och radio kalendern dårå. Samt en chokladkalender och slutligen en paketkalender som farmor alltid knåpade ihop till denna julemånad. Ibland kunde man ju fått någon hemmagjord från någon kompis som häftat ihop två a4-papper med ditkluddade snögubbar och tjocka tomtar, eller någon mindre rolig kalender från Kalle Anka-tidningen man prenumenerade på.

Nu har jag ingenting. Vill inte ha någonting. Möjligt att jag trots allt kommer sätta mig framför tvn ikväll för att bedömma denna Tjuvarnas jul- som faktiskt, i mina ögon, ser skapligt bra ut. Men något säger mig att julmagin inte riktigt har förmågan att trollbinda mig längre. Den har gjort sitt och de där tindrande ögonen bara barn kan få vid åsynen av en gnistrande julgran har slocknat i mina bruna.