Nu sitter jag här, helt utmattad och trött men samtidigt stolt. Mina ögonlock hänger, jag gäspar var 45:e sekund och jag har ett enormt godissug, men jag är stolt! I tre år har jag fruktat denna dag, sett den som ett helvete där människor springer omkring i panik- skrikandes 112, hjälp-någon! Men utbildningspoliserna i kafeterian kunde lugnt sitta kvar och gluffsa i sig sina bullar, för idag så lämnade vi alla paniken på hyllan.
Jag förstår egentligen inte detta. Det måste vara ett under, Gud var på vår sida idag. Svenska nationella är ju menat att vara ett helvete, det är väl något självklart. Men istället för att kallsvettas, tugga oroligt på blyertspennan och lämna orangespår efter nyäten apelsin på papperet satt jag där alldeles lugn. Andningen var normal, pulsen likaså. Dataskärmen tog emot mina väl valda bokstäver och i öronen susade Janis Joplin som den ljuvaste delfinkör.
Mitt nationella på cirka fem timmar var ett helvete av mellan, nej LÄTTmjölk. Jag förstår verkligen inte var denna plötsliga tur kommer ifrån. Kanske har otursmolnet som förföljt mig slutligen landat?
(Däremot kan vi ju disskutera resultatet av min krönika, men det är en annan historia).

Så här blev föresten resultat av mina filmisar. Synd bara att jag inte orkade anstränga mig när jag tog bilderna. Men har man klarat av döden måste allt inte vara perfekt.



Känner mig så fräsch just nu. Och på tal om fräsch så ska jag se Bonde Söker Fru- om jag inte somnar i fåtöljen, vilket jag har ganska stor chans att göra.