Besvikelsen på bolaget

Idag var jag på Systembolaget. Fattades bara en raggig kofta med renar, ett par mjukisbrallor och en utstickande röd mössa för att folk skulle ha tagit mig som en av alkisar som hänger i parken och skålar i Marinella. Det klirrades ordentligt där jag trevade mig fram i den lilla affären i Vännäs. Alltid lika pinsamt när någon av de anställda, denna gång elegant sminkad och i stram hästsvans iklädd den typiska bolaget-uniformen med matchande pastellgrön scarf, leende kommer fram och undrar om de kan hjälpa mig med något. "Höhö...näää vettu, kollar bara omkring...TACK!" "Okej, jag är här borta om det skulle vara något" -bländande leende. Hon visste mycket väl att jag aldrig skulle brista ut i något som "Åh,ja faktiskt! Ska ha ostronmiddag med vänninorna, vad tror du om denna chardonnay? Eller kanske ett dyrare hihi? Ibland måste man ju kosta på lite lyx! Håhåå!". Allt för att jag ska känna mig som en oglamorös fjortis.

 

Hur som helst. Kom med mitt klirrande bagaget till kassan. Hälsade artigt på kassörskan och ler ett leende som är menat att se vuxet och sofistikerat ut- vet dock inte om jag lyckas. Hon skickar vidare varorna nerför rullbandet och jag kraffsar fram både ID och bankkort ur plånboken, och räcker identitetshandlingen till kvinnan. Hon betraktar det noga och slänger med ett ljudligt läte ner en rosa ask på kassan. "För att du självmant visade legg". "Åh har alltid velat ha något!" säger jag överraskande och inser att jag faktiskt aldrig varit snabb nog.

 

Men besvikelsen...Hade hoppas på en liten ask chokladpraliner. Sånna där non-stop. Eller färgglada godisbitar. Mintpastiller. VAD SOM HELST BARA DET ÄR ÄTBART. Men vad fick jag? Jo en jäkla kortlek med massa tråkiga "hjärngymp-övningar" sånna där som inte ens kan roa en på en tandläkarmottagning.

 

 

 

Cheers bolaget....


Hetlevrad med lättsaltade chips framför ett okryddat Idol

Varför tittar jag ens på denna fredagsundehållning? Jag luktar ju pessimist på mils avstånd. Dessa barn går mig på nerverna!! Vill ni läsa en antipatisk idolrecension har ni kommit rätt.

 

Amanda F: Jag missade henne!

 

Emil: Please, hans valpblick må vara fylld av lidande, men ser man rädd ut på köpet kommer man inte långt. Och vadå coola dansmoves? Jag såg inga. Ingenting! Nada. Ola (minns inte hans efternamn, svensson?), 2005, åkte ut med denna låt (jepp här har ni äkta idolnörd som kan allt och borde vara med i Vem vet mest), och hujedamej denna kille kan riskera samma öde. Vem gråter flodar då va?!

 

Linni: Förstår inte, jag kan sjunga exakt som henne. Bara att forma munnen till ett trutande O och sen sjunga från magen med mööööörk röst. Kan jag komma med i finalerna då? Har aldrig tyckt att hon sjunger bra, och vadå att "Angels kräver sin sångare"? Sen när? Den är ganska simpel, jag menar, ROBBIE WILLIAMS sjunger ju den!

 

Molly: Alltså? Jag brukar ständigt klaga över att Idolerna alltid är överstylade med sexton ton hårgele, nitar upp till tänderna, röda läderkavajer och cowboyboots. Men snacka om att hon var tråkig! Tjejen såg ut som hon skulle på ridskolan, eller samanträdet för entusiastiska pantomimare - fast utan vitt ansikte. Sen sjöng hon falsk ibland.

 

André: Jag tål inte lillkillens engelskauttal. Varför låter alla vokaler som ÄÄÄÄN? Är det för att han alltid har öppen mun? Kan förstå att han är favorit bland fjortisarna, de delar ju samma ansiktsfärg! Och  att snutteponken spytt skapar inte någon vidare empati hos mig. Men det är klart, jag är ju hjärtlös och skulle aldrig avbryta Lidell i direktställning för att skydda en stackars kalv.

 

Amanda P: Sådärja, så som idol har väntat på spasmrörelser och på-lyset-dans...det fattades ju bara det! Inget år utan lite Moves Like Jagger. Och okej, hon är söt, snygg, och passar förjävla bra i rött läppstift, men äkta känns hon inte. Tycker allt bara blev en Rix-FM version av Bowie, sådär att man nästan tror att Nickelback ska komma härnäst.

 

Robin: Serious. Jag avskyr Beyoncé. Och varför väljer han alltid en massa mesgrejer jämt? HALO? Snart sjunger han väl " I spread my wings and I learn how to flyyyyy". Hans hår är blått. Hans röst är bra. Falsetten var ju nästan klockren. Men jag gillar ju inga idoldeltagare, och han är inget undantag.

 

Olle: Hur i helskotta kan han välja MJ?!?! "Jag ska sjunga den på mitt sätt" säger han ju bara för att han vet att det kommer misslyckats. Och, plattfall! Inte så otippat med tanke på att han ALLTID ÄR DÅLIG!  Han kanske ser ut som en av bröderna i Jackson five, men det är det närmsta han kommer Michael. Fast justja! Han skulle ju sjunga den på "sitt sätt" och det lyckades ju han med eftersom han sjöng så DÅLIGT... Beat it var min favoritlåt som tvååring. Hade jag hört det här istället lär jag hamnat på barnpsyk.

 

Moa: Har tyckt att hon varit något av en stel mespropp. Men det här lät ju bra. Och såg bra ut! Hon fick mig nästan till att mjukna.

 

Pär Lärnström: Alltså Jihde hundra gånger. Han var i alla fall så pinsam att han visste att han var pinsam. Denna snubbe, med sina tafatta försök att vara skojsig får mig att drömma om köttkvarnar.

 

Peter Lidell: Läser han från ett manus? Hans formuleringar låter så stela, så onaturliga. Plus att han ständigt kikar ner på sina papper. Visserligen kanske han bara har en lathund över "Bra ord att använda som jury i Idol". Men ändå, måste det låta konstlat? Sen verkar han ha många favoritlåtar den här mannen...

 

Alexander Bard: Han är cool och dryg på samma gång. Som sagt, gillar hans sätt att uttrycka sig. Ogillar att han är så utseendefixerad.

 

Anders Bagge: Älskar när "snälla, kramgoa, snuffse"- Bagge blir lite sådär brysk. Då flinar jag brett. Hähä!

 

Laila Bagge Wahlgren (?) : SKÖNT UTAN HENNE! Fast lovar hon betalar dyrt för någon Nanny så hon kan befinna sig i tvrutan med dödskalleörhängen redan nästa vecka.

Inte ett enda korvöre i fickan

Jag fick inga pengar i lön. Jag känner mig hemlös, alkoholiserad, heroinberoende, klamydiasmittad och kissnödig. Förstår inte att pengar ska ha en sådan jävla betydelse i mitt liv. Men tydligen.
Just nu sitter jag och tjurar och bryr mig inte ett dyft om att andra har det betydligt värre. Jag struntar i allt! För allt jag vill ha är ett par skor som går på över tusenlappen. Och min resa till Helsingfors. Samt andra blivande resor, studentbesparingar och pensionen.

 

Jag kommer sälja hela min garderob på tradera. Allt. ALLT! Jag lovar er.
Fan.

 

ps. Jo jag fick pengar i lön. Men inte den summan jag förväntat mig. Ja, ni får hötta med näven åt mig och kalla mig egennyttig. Men jag bryr mig inte! ds.

Varför får man aldrig säga att man gillar jazz?

Frågar någon vad jag gillar för musik ljuger jag nästan alltid. Eller okej, ljuga kanske är att ta i, men undanhåller sanningen i alla fall. Som det simpla knepet att svara "Blandat". För säger man "Blandat" slipper man nämligen skeptiska blickar och kritsiska kommentarer som ofta förekommer när det snackas musik, inte minst när genren man nämner benäms som Jazz.

 

Varför får man aldrig säga att man gillar jazz utan att det känns som att man sitter i ett dovt upplyst förhörsrum i någon beckfilm med Gunvald Larsson flåsandes i nacken? Då snörps det med munnar och ögonbryn höjs, och så börjar utfrågningen. "Jaha vadå för sorts jazz?" "Vem?" "Jaha okej, men har du hört...?" "Eller...?" "Har du inte? Hah, och du säger att du gillar jazz? Jag har alla Blablablablaaas album- i vinyl" Som att man skulle bli imponerad. Kan man aldrig bara få säga att man gillar Charlie Parker, Jan Johansson och Blossom Dearie utan att människor ska försöka mästra en varje gång?

 

Jazz ska alltid vara märkvärdig. Eller nej, de som lyssnar på jazz ska alltid vara märkvärdiga. Med invecklade termer, som de knappt själv kan förklara, predikar jazzfantasterna om fantastiska gitarrsolon och komplicerade takter- som om de vore guds sändebud och vi värdelösa lekmän. Just därför nämner jag aldrig de jazzmusiker jag tycker om när jag märker vem jag har att göra med- det vill säga uppblåsta besserwissrar som AAAAVGUUUDAR jazz, och endast jazz.

 

Jazz är bra. Räcker inte det?
Tack för mig. Nu ska jag ut och springa så jag är redo till Sex and the city klockan 23.00 på 3:an. (Ja trean nu får ni ge mig lite belöning för denna reklam).

 


Trött på Landvetter

Sitter här på Malmö Aviations lounge. Har druckit kaffe ur kaffeautomaten, tagit en näve gesiha från deras fikabord (samt en inte särskilt god mandelkaka som var långt ifrån knaprig) och använder nu deras internet helt gratis. Ja, detta låter väl inte så fel. Mysigt tänker ni kanske. Att sitta där i mjuka fåtöljer, smutta på en kaffe och bekvämt vänta in flyget. Fast riktigt så är inte läget.

 

Här hade man ställt väckarklockan på 04.30 för att ha bra med tid att vakna ordentligt (så ordentligt det nu kan bli sådär ogudigt tidigt på morgonen), borsta tänderna i lungnan ro för att sedan ta väskan och hoppa på spårvagnen till centralen och därifrån åka flygbuss raka vägen hit till Landvetter där planet till Umeå avgår 06.40
Men istället vaknar man 05.38. Panik! Flyger upp ur madrassen på golvet. Slänger på sig kläderna. Rusar in på toan. Klämmer ut tandkräm ur tuben och borstar hysteriskt tänderna samtidigt som man tvättar ansiktet. Struntar i att knyta skorna. Tar sin väska. Springer till spårvagnen. I regnet. Hoppar på den. Skakar benen av otålighet. Skriker telepatiskt åt föraren att strunta i rödljusen. Hoppar av vagnen. Rusar till centralen. Betalar en flygbussbiljett. Kliver på. Kliver av... Så är planet inställt. Och  jag får vänta här ääända till klockan 13.45. Så underbart!

 

Har i alla fall haft en ypperlig helg! Ock ock så ont jag haft i benen. Och som jag svettats. Haft andras svett på mig. Skrikit och sjungit. Way out west var lika bra som ni läst i kvällstidningarna. Så jävla bra. Jag ska berätta mer utförligt när jag kommit hem till hemmets lugna vrå. För nu ska jag sova. Fick nämligen endast två timmars sömn i natt. Ja, träffar man vänner man bekantades med på Bali blir det inte mycket till vila inte. Adjö! Hörs!

 



Första i åttonde. Var blev du av ljuva sommar?


Jag är inte alls brun längre! Det är sommar, och jag är bara sådär ljusljusbrun. Som ett glas mjölk med endast en halv sked oboy. Visserligen så var jag ju två veckor i Nya Zeeland där det regnade mest varje dag och mina jeans (som legat i botten av ryggsäcken under större delen av resan) användes flitigt, med strumpbyxor under till och med! (Nåväl, det var kanske mest för att det slitits upp två stora hål i grenen...men ändå! Det behövdes). Och så har jag skrubbat bort all äcklig hud som må ha varit solbränd, men som inte riktigt kändes fräsch. För att inte tala om att jag har en arbete som utfärdas för det mesta, innomhus.
Men ändå! Jag brukar inte se ut såhär under sommartider.

 

Idag är det första augusti och jag undviker att lyssna på sommarens trötta suckar. Snart orkar hon inte mer. Men jag ska blunda. Knipa ihop ögonen och bära bikini tills huden min blivit alldeles prickig av kyla. Det är första augusti- och det gör mig sorgsen

 

Och Thåström gör mig sorgsen. Och mina såriga ben. Och alla dåliga nyheter, om svält och kallsinnighet. Men jag glädjs med den 13åriga Sofia, hon skulle tjutit högt av lycka i helgen. Hon skulle ha kastat sig i sängen och skrattat. Kvidit i ett glädjerus. Hon skulle ha tackat livet och bett det att aldrig låta lyckan ta slut.
Så orättvist. Men hon förstår nog.

 

Mina absoluta favoritörhängen som får mig att likna en dålig Pocahontas kopia- med tanke på att jag har tre andra fjädrar i håret. Men äsch, de är fina ändå.

Impopulära Eric, Fjant, Saade

Och över till något helt annat...
Eric Saade är sämst. Pinsam. Och allt utom populär i mina ögon, samt öron.

 

Här nedan, i detta blogginlägg, kommer jag slänga ut det ena ogillandet efter det andra. Jag kommer håna honom. Fördöma. Jag kommer försmädligt uttycka mina åsikter om hans (så kallade) artisteri. Och kalla Måns lögnare som just titulerade dagens allsång för "den bästa hittils". Alla ni Eric Saade fans (det vill säga alla ni flickor mellan fyra och sjutton år med några lager för mycket mascara) kan sluta läsa här, så slipper vi hålla på och tjafsa om vem som har rätt.
På min blogg finns bara en person som har rätt; och det är jag. JAG! ( I alla fall när det gäller sådana som Eric Saade)

 

Jag försöker njuta av dagens allsång. Det gröna Stockholm och smäktande bekanta melodier. Kändisar i vardagskläder som med solbrända ansikten försöker se så normala ut som möjligt framför svts kameror. Mammor med tjuriga barn i famnen. Generat skrattande farbröder. Hoppande tonårstjejer. Och den absolut förtjusande Måns, aka Smöret från Lund, Zelmerlöw.

 

Och jag njuter. Det gör jag. Jag sjunker ner i soffan och sjunger med. Jag växlar bland tonlägen tills jag hittar den som passar mig. En kanske något osmickrande stämma, men den enda som låter någorlunda bra till musiken från skansen.
Men så dyker han upp på scenen. POFF!
Egentligen har jag ju fått en förvarning. Småtjejernas nasala tjut avslöjar vad som komma skall. Stämningen eggas upp, och där står han sedan. I förd tjugo kilo kläder och gröna solglasögon med spegelglas.

 

Det första jag tänker är: Vem fan har stylat killen? Han ser ut som en skyltdocka på JCs höstrea. I desperation försöker de lasta på allting som de tror är "snyggt". En tshirt här, Och så en skjorta på det. Och en jacka. Och så ett par handskar, eller nej, hittade bara en... Fetstora byxor. Fetstora sneakers. Och så en hatt på det. För hatt är så himla coolt, och rätt, just nu. Och någonstans där under skymtar man flickidolen Eric Saade på 20, snart 21 år. En enda stor klädboll som skriker katastrof och "Hej jag försöker vara häftig".

 

Det andra jag tänker är: Ska det här kallas musik? Killen kan inte sjunga, och det han försöker sjunga låter helt meningslöst. Jag vet, komersiell musik är inte menad att bära på tunga budskap och djupa innebörder- syftet med sådan musik är att SÄLJA. Men Erics låtar är så fruktansvärt tomma och värdelösa att Justin Bieber skulle kunna bli belönad med Nobelpriset.
Och där står han på scenen och förstör hela programmet. För inte kan han sjunga en allsång heller, nej, han måste prata med alla de där småtjejerna, och ta emot vattenflaskor och allsångshäften och ja gud vet vad. Åh så puttenuttigt, massa flickor i pippilotter som kommer och ber om kramar. MEN EN RÄCKER! Vi FATTAR! Du måste underhålla din lilla skara till publik Eric, men vi är i direktsänding så spara ditt lovetalkttomaahfaaans- till din hemsida. Jag vill se, och framför allt  l y s s n a , till allsång, och inte se dig tafatt dansa din B-dans och klappa barn på huvudet.

 

Sen är han inte ens så söt som många tror. Och saknar helt charmig skånska. Och HAHA så är han förlovad, FÖRLOVAD, med 13 going on 30 Molly Sandén- tjejen som ser ut som om hon skulle kunna vara min mamma.
Tack. Det var allt från mig. Nu ska jag vara surfitta en stund till och sen gå ut och springa.

 

"Hej jag heter Eric Saade och är en fjantig flickidol. Jag har ingen som helst framtid då dagens fyraåringar fyllt arton. Och så försöker jag bli sveriges motsvarighet på Michael Jackson, min ENDA handske är mitt starkaste kort"

RSS 2.0