Tio Ställen Att Spana På Snygga Killar -Varje Singels Drömlista
Jag har alltid tyckt att det är lite töntigt att kalla sig själv för "Singel". Att jag Sofia är "Singel", dvs. icke i något förhållande, tillgänglig, partnerlös, ensamstående etc etc. Vet egentligen inte varför jag tycker det är töntigt. Kanske för att Singel i skrift ser ut som Snigel? Eller för att det associeras med mulliga kvinnor som dricker för mycket alkohol så de ska glömma sina sorger om misslyckade dater, röker fler marlboro lights än nödvändigt, desperat och längtansfullt fönstershoppar brudklänningar, känner sig så hemskt hemskt ensamma och läser "Män är från Mars, Kvinnor är från venus" (en bok jag aldrig ens sett med mina egna ögon) och på kvällen går ut med sina tjej och bögkompisar för att sjunga "Single Ladies" på dansgolvet i takt med pinsamma rörelser.
Ja...det måste vara därför ordet "Singel" smakar så fel i min mun. Som lakrits. Eller Ananas. Eller glass med lakrits och ananassmak. Visserligen skrev jag tidigare om vilken typiskt tjej jag var med mina Sex and the city avsnitts-problem, men någon nedbruten sådan är jag inte. Däremot är jag en riktig spanare. Vilket är en av alla mina förmåner som "Singel". Och som just "Singel" är sommaren månaden för oss (Ja, detta är också något fult med detta ord; Att man klämmer ihop alla utan pojk/flickvän inom samma kategori- som om man vore någon sorts familj! Som om vi alla borde känna medlidande, ge varandra klappar på ryggen och på något vis känna samhörighet!). På sommaren är portarna ständigt öppna och där ute i ljuset finns de, de snygga killarna. Redo att bli granskade av en ytlig människa, singel dessutom, som J A G. Jag som äger en blogg och gör sådana här listor:
10 Sommarställen att Spana på Snygga Killar
1.På stranden - Lätt att lista ut. Bara överkroppar... blöta sådana...behöver jag säga mer?
2.I matbutiken - Ica, Coop, Hemköp, you name it! Antingen jobbar de där i sina välsittande pikétröjor eller så handlar de frukt och godis.
3.I parken - Många må ha solglasögon och kan tänkas luras, men den äkta varan finns där om man letar riktigt noga bakom träd och buskar.
4. Vid Glasskiosken - Skiner solen likt på Mallorca trängs alla stadens hunkar för att få sig en mjukglass
5.På bion - En regnig dag eller en härlig torsdag/fredagsskväll går biobiljetterna åt. Förhoppningsvis till inte alltför många hånglande par.
6. På Uteserveringen - Där sitter de och diskuterar viktiga ämnen, smuttandes på ett glas rött med sina andra intellektuella vänner...eller inte? Men MAX har också bord utomhus.
7. På festivalen (campingen) - skäggiga metalfreaks, popdudes med gelé i håret, indiekillar med gitarrer i famnen, skejtare, hiphopare, brats, wannabe brats, synthare, raggare, jocks, emos, hippies... Här är det bara att välja och vraka! Samtidigt som man får njuta av härlig musik i sommarnatten.
8.I gallerian - Det vanliga omedvetnaspanarstället. En timme där och n å g o t lär dyka upp från JC, MQ eller annan bokstavsaffär med en påse i handen.
9.I bussen - Lång eller kort tur. Alla kan inte alltid cykla! Och bussar som ofta är en plats för irritationer kan förvandlas till något behagligt med snyggingar ombord.
10. Krogen - Tråkigt men sant.
Sånt här tycker jag för övrigt är galet kul:
Imponeras så av MAD's sätt att skildra verkligheten.
Jag vill veta, ärligt nu. Om detta stämmer. Om den livliga friska-fläkten-Sofia nu tagit ansats och dykt ner i Tråkighetspoolen? Om den äventyrslystna och ohämmade Sofia, barfota sprungit ut i den torraste av öknar utan att ens tänka på att fötterna bränns i den heta sanden?
Här är dilemmat:
1. Jag jobbar idag midsommar, från 15.30 till 20.30
2. Jag är anmäld till en midsommarskiva som befinner sig på en båt vid Umeås kaj. Denna skiva ska tydligen vara årets partyparty till ett pris för 50 kronor.
3. Ska jag dit måste jag cykla hem de 5 kilometerna från jobbet, hämta grejor, fräscha upp mig och sedan åter cykla tre kilometer till busshållplatsen där bussen kommer ca. 21.15.
4. Bussen har ett pris på 24 kronor, och lär vara framme i stan 21.50. Då ska jag gå till min lägenhet, tar 15-20 minuter att promenera dit, för att hämta förfriskningar och skor.
5. De jag ska umgås med innan har haft en trevlig grillning och är nog lagom röda om kinderna. Jag däremot kommer vara röd om kinderna av stress.
6. Vi åker väl tillsammans till partybåten efter 23. Jag har då möjligtvis umgåtts med dem i 30 minuter, och måste ha svept hela min dryck...
7. Vi är på båten. Har kul I guess.
8. Jag måste cykla, ta taxi?, hem till mig vid..ja jag vet inte vilken tid.
9. Sova, antagligen en enstaka timme för att sedan åter ta buss till mitt arbete 6.00.
10. Är framme och måste vänta en halvtimma tills jag börjar. Byggnaden är låst men lyckligtvis (?) har jag med mig en nyckel jag fått låna som kan öppna ställets dörrar.
11. Jag börjar 7.30 för att få rast 12.30. Rasten är tre timmar och börjar åter 15.30 för att slutligen gå för dagen 21.00.
12. Söndagen bjuder på en arbetsdag från 7.00-16.00
Vilket härligt drama! Om jag genomför detta borde det dokumenteras av ett filmteam från svt. Frågan är nu, som sagt: Vill jag göra det? Är det okej att avböja en midsommarfest och istället tillbringa den med familjen? Eller är jag tråkig och egentligen lite vettig då? Fast vettig är alltid tråkig.
Sen blir det inte bättre att den mest spännande VM-matchen är på tv just denna kväll. Chile-Spanien. Borde egentligen heja på mitt blod, men jag har ju trots allt satsat på mitt kära Spanien.
Chiles flagga som stolt hänger i vårt kök. En mamma, en moster och en vän till dem båda som skriker/sjunger Chiles nationalsång på balkongen. "Nu ska hela byn höra oss!"
Jag gör egentligen allt för att inte framstå som typiskt kvinnlig. Glorifierar feminism och spottar åt Carlsbergsreklamerna på tvn. Fnyser åt män och än mer åt de kvinnor som försöker ställa sig in hos dem. Ändå är jag en av alla de kvinnor som räknas in i generaliseringen. Hon man pratar om när man säger Hon. Hon som gluffsar i sig mängder av choklad och lyssnar på Sad Fm då hon är ledsen. Eller tjuter glatt när någon tjejkompis ivirigt berättar om gårdagens sms från den heta killen med den snygga skjortan. Eller rynkar pannan och fräser då han inte alls visat sig vara prince charming. Hon som biter på naglarna och sminkar sig när hon ska visa sig offentligt. Och rakar benen. Hon som börjar prata i ljusaste röstläge med läspningar då hon ser en hund. Eller beställer drinkar i baren samtidigt som hon hoppas på att någon annan ska erbjuda sig att betala den. Och gnyr förtvivlat när djur dör eller plågas på tv. Hon som tycker veckorevyn egentligen är en intressant och viktig tidning. Jag är Hon. För där sitter jag framför tvn med fjärrkontrollen knät och Tv3 påslagen.,redo att avnjuta en timmas sex and the city. Men varje gång, samma sak. En repris. Avsnittet är redan sett. Redan diskuterat. Analyserat. Identifierat. Paralyserat- nej okej skoja. Varje avsnitt. Dag ut och dag in. Jag förstår det inte och ber en bön var gång efter introt har slutat och New Yorks skyskrapor försvinner ur bild att detta avsnitt skall vara nytt för mig. Var gång utrbister jag YES! Det här har jag minsann inte sett! Fem sekunder senare blir jag besviken. Detta är för mig något fruktansvärt. Som när jag väntat med att handla en tröja tills pengar klirrat in och till min förskräckelse ser en tjej dagen innan mitt blivande inköp bära densamma.
Något sådant tänkte jag skulle stå i trailern över min sommar. En distinkt, mörk och sådär lite raspig stämma berättar med intensitet i rösten om vad Sofias Sommar handlar om. Detta samtidigt som orden tonas fram från svart bakgrund till gyllene blänkande bokstäver. Nästa stora biosuccé? Tittarna blir som galna! Cannes. Hollywood. Venedig. Tokyo. Ledmotivet skapar behagliga rysningar. Sofia! Flickan som jobbar hela sommaren blir berömd! Träna tacktal och köp Chanel. Autografer ska skrivas och fanshops öppnas. Imdb är uppdaterad. Soffan i nyhetsmorgon bänkad. Telefonen har fått hemligt nummer. Daten med Oskar Linnros avbokad pga. Johnny Depp.
Landskapet, prunkande av sommarens blommor. Förföriskt doftande. Fångar våra blickar som vi vore bin. De sover aldrig. De ljusa nätterna håller dem vakna. Jag ser dem från mitt fönster. Ser dem dansa i tretakt. Sen tar jag cykeln. Och cyklar till jobbet. Där stannar jag och väntar på lönen. 100% arbete. 100% jobb.
Aggressivitet Bildas När Spanien Förlorar Mot Schweiz
Alla kära läsare som inte är fotbollsintresserade ska nu inte bli skrämda av att detta på något vis är ett fotbolls inlägg där jag skriver om kontringar, offsidelöpningar, fintar, crossbollar och raka vrister. Detta inlägg handlar endast om aggressivitet, vrede, stridslystnad och allt däremellan.
(Till er som däremot just är fotbollsnördar så förstår ni vad jag egentligen menar...)
Vi alla har väl någon gång mer eller mindre blivit förbannade. Velat skrika rakt ut så att glasen i vitrinskåpet vibrerar. Slita någon i håret tills en stor tjock hårtes rycks lös. Slå någon med en knuten näve tills blodet sipprar ner för handen. Slänga den där blåa antika vasen i keramik rakt i väggen så hårt att superlim inte ens kan rädda kvarlevorna. Bita. Stampa. Rivas. Svära. Spotta, och en massa annat som får Gudarna att besviket skaka på huvudet. Sådär som när man vill snitsa till det och visa sina eleganta Guitar Hero-kunskaper, och sen..går allt bara fel!
"Alltså, det är något fel med gitarren! Den glappar eller något!"
"Haha! Aaaa..visst" - ger menande blickar till övriga.
"Nämen jag lovar! Hallå! Jag är inte sådär dålig!"
"Nää..du är ju verkligen ASbra!"
"Sluta då."
"Sluta då! Hahahahahaha!"
Övriga: "Hahahahahaha"
"Lägg av!"
" Kolla hon säger att det är fel med gitarren bara för att hon inte vill erkänna hur jävla kass hon är hahahah!"
Typ. Något sånt. Eller krig. Och ojämställdhet. Och andra orättvisor... Det var i alla fall det jag kände. Från att ha gått från övertaggad, självsäker och lycklig spanien-fan förvandlades jag till Hulken 3.1. Ibland är gränsen mellan gråt och vrede så oerhört nära, men denna gång lät jag adrenalinet pumpa istället för tårarna.
Mitt huvud skrek. Pannan rynkades och ansiktet fick en rödaktig färg. Jag skrek. Vred mina händer. Ville döda! Nej okej kanske inte döda, men i alla fall skjuta någon fågel med soft airgun. Varför! Varför skulle detta hända just mig! Jag struntade helt i själva fotbollslaget, eller de riktiga spanjorerna (herregud, jag har typ bara en tusendels ml i mig av spanskt blod). Det var mig det var synd om! MITT LAG. MITT LAG FÖRLORADE MOT NÅGRA BLÅBÄR TILL SCHWEIZARE.
Så här sitter jag, och känner hur ilskan åter bubblar. Hur Torres svek mig. Silva. Casillas. Alla. Jävla skit.
Fotbolls VM är igång och jag känner liksom doften av nyklippt fotbollsplan. För er som inte visste det är jag ganska sportintresserad, och fotboll står högt på listan. Är man uppvuxen i en familj där tvn står på dagen lång under olika mästerskap är det svårt att själv inte ta efter denna sysselsättning. Inte för att någon i familjen är särskilt vältränad- snarare motsatsen, vi anser oss helt enkelt så moderna att televisionen motionerar åt oss... Nä, nu får ni säkert en bild över fem fläskiga människor i respektive nättröjor med prydliga senapsfläckar, insjunkna i en sliten brun soffa där man kan hitta resterna av fjolårets chips om man letar mellan springorna. Det är fel bild! Helt fel! Sedan brukar jag faktiskt motionera ibland, min bror likaså, och min syster, och mamma och pappa brukar ju även gå ut med hunden, och ja...så det så! Nej, bara för att vi åt hamburgare idag med amerikansk dressing, ketchup, bostongurka, lök, tomater, sallad m.m. betyder det i n t e att vi är ohälsosamma människor. Jag varnar er för att döma oss. Ni vet inte vad ni ger er in på.
Sedan har jag satsat 20 kronor på Spanien (för att kvickt byta ämne).
Pappa - Tyskland.
Mamma - Sydafrika
Katta - Brasilien
Gabbumonen - Argentina
We'll se about that när jag häver in 100 (okej 80) kromor bara sådär hähä.
Har även, bortsett från hamburgerätandet hos päronen, trixat ihop en fin liten film av de korta klippen jag filmade under studenten med min pärla till digitalkamera. Enjoy!
Jag har lämnat en del av mitt liv. Långsamt viskar vi farväl bland klingande glas och höga röster. Skratt och musik. Livet i skolan, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och slutligen gymnasiet, finns inte längre. Det är endast ett minne blott. Ett liv jag kan drömma mig tillbaka till där jag tittar upp mot himlen som speglar sin ljusblå själ emot mig. Ett liv där jag fått lära mig räkna gångertabellen och pqformeln (som jag kanske ändå glömt bort vid det här laget). Där jag skrivit teatermonologer och improviserat fram ett pianosolo. Vad jag kommer sakna denna pina där väckarklockan ruskat mig till liv om mornarna ,och där inlämmningsuppgifterna hånat mig om kvällarna. Pinan som nu förvandlats till något vackert och lyckligt. Inte själva skolan kanske, de byggnaderna står inte högt i arkitekturens blomster, men alla de människor jag träffat. Varje ögon jag mött och varje ord som yttrats. Känslor och handlingar. Jag saknar det. Er. Allt.
Studenten var som ett stort vitt badkar, fylld av lycka och glatt fluffigt skum. Vi tog oss ett dopp för att tvätta bort alla bekymmer och för att skrubba bort stressen vi genomlidit. Det var härligt. Skratten var högre och mer äkta än någonsin. En efter en bubblade sanningarna upp. De som legat dolt under ytan. Allt var underbart. Dagen, trots min klumpighet med att försova mig, var ett enda lyckorus från champagnefrukost med klassen till mottagning med familjen. Kvällen, med ett annat rus, omfamnade våra lyckliga kroppar, drog oss upp på dansgolvet och snurrade oss säkert tusentals varv. Nu är proppen utdragen och allt från dagarna i skolan sugs ner i en ilsken virvel. Runt runt, mindre mindre. Tillslut finns ingenting kvar och där står jag huttrandes, naken. Tänker: Vilken dag. Vilka dagar. Veckor. Månader. År. Jag är lycklig som fått vara med om det. Och min vita mössa suckar från hyllan.
Glitter, Champagne, Flugor Och Dans I Trefjärdedelstakt
Bloggläsare. jag har gjort er besvikna så många gånger nu. Och mitt internet är lika borta som Erik Grönwalls flickvän var under idolfinalen. Har egentligen ingen aning om hur jag ska lösa det här problemet. Jag är en parasit, en kackerlacka i mänskligform som smyger in hos oskyldigt folk och smidigt använder sig av deras fantastiska internet som jag suktar efter, och varje kväll ber för att någon granne ska ha avaktiverat lösenordet som håller mig ifrån min älskade. Likt Romeo och Julia, en tragisk kärlekshistoria. Bara inte min slutar likadant, jag ser allt som hopplöst, dricker gift och när jag känner mitt sista andetag lämna kroppen vaknar internet till liv och datorn får full nätverksanslutning... Nåväl, sitter i min väns stuga vid havet- ja till och med där finns internet- och halvt kikar på film med vänner. The Wedding Date, tydligen en fröjd för TV4s lördagskvällar som romantisk komedi. Perfekt inför dan före doppardan, ja ni förstår vad jag menar. S T U D E N T E N . Helt sinnessjukt. Mina planer kommer senare, de är många och kanske inte alltid så väluttänkta men definitivt genomförbara. Tills dess så bjuder jag på bilder från balen.
