Läsningen av Stolthet och Fördom och Zombier har åter fått mig att fängslas av den mytomspunna Mr. Fitzwilliam Darcy.  En man med ett stiligt ansikte, nobelt uttryck och ståtlig gestalt som enligt männen ansägs vara en utmärkt karl, men som av kvinnorna, som vid första anblicken skådat honom med stor beundran, gav sådan avsmak. Det uppdagades att han var stolt, förmer än sitt sällskap och omöjlig att behaga.

Jane Austen, författaren till mästerverket (nåväl, kanske inte just till den version jag läser just nu), är tydlig när det gäller Mr. Darcy. Hans arrogans, högmod, stolthet och fåfänga. Som läsare borde man rent av avsky Darcy mer än själva Zombierna som härjar runt i England på jakt efter salt hjärna.  Den envise mannen som prompt skall visa sig stark genom ständig tystnad och kyliga kommentarer går inte att ta miste på. Ändå växer något inom mig som läsare, en känsla, var gång hans namn dyker upp bland bokstäverna. Redan från start då han framställs som allra vidrigast  är jag fast. Inte har man då fått någon som helst upplysning över att hans hjärta bultar för Elizabeth Bennet, eller att han fäller (fåtal) charmiga kommentarer som skulle få vem som helst att rodna. Och ändå är det honom man älskar som mest.

Hur Jane Austen lyckas med detta är besynnerligt. Jag själv skulle aldrig kunna få någon att bli intresserad av en man jag kallar kylig, stolt och fåfäng. Någon som jag, rad efter rad, beskriver som den mest avskyvärda människan i hela landet! Hon däremot, skapar i mina ögon en, kanske inte perfekt men låt oss säga, förstklassig man. Senare i boken får han dock mer och mer välvilja - men då är jag redan såld. Då ligger jag redan på golvet, pladask förälskad i denne charmerande Darcy. Männens man. Och hur det har gått till har jag ingen som helst aning om.