För över tre år sedan var jag på språkresa i England. Något som jag sedan en tid tillbaka trånat efter. Jag skulle få öva min oerhört charmiga engelska. Befinna mig i ett annat land. Skaffa massvis med kompisar. Och självklart njuta av en strålande semester. När jag sedan fick mina föräldrars medgivande samt min kära vän Nina som resekompis, sköt hjärtat ut de mest färgstarka och sprakande fyrverkerier. Soldagar blev det dock inte många utav trots att vi befann oss på Englands  turistort Brighton (som beskrevs som solig och varm där det ligger i söder. Fast vad förväntade vi oss egentligen? Det är ju England vi talar om). Nya ansikten fanns det då desto fler av.

En av alla dessa människor man kom att stöta på hette Frida. Hon var topp tio snyggast av alla tjejer som åkte med Ef. Glöm förföriska italienskor och blåögda finskor. Frida hade det som fick alla att vända sig om efter henne. Jag träffade henne och Josefin i kön till det "fabulösa" Ef-discot man kunde inträda på helgerna. Nina var spårlöst försvunnen och jag letade febrilt efter hennes (då) platinablonda kalufs. Så fick jag syn på dessa två söta flickor med vänlig uppsyn. Jag kände igen dem sedan tidigare och så började vi prata. Väl inne på discot (ja, disco- inget "uteställe". D.I.S.C.O.) hittade vi slutligen Nina och sen sa det bara klick!

Och sedan dess var vi fast vid de två flickorna från Eskilstuna.

Vi har hållit kontakten någorlunda. Kanske inte alltid skrivit på msn eller facebook. Men, på något vis har vänskapen aldrig bleknat. Så idag träffade jag äntligen denna vackra skapelse vid namn Frida. Senast vi sågs var över två och ett halvt år sedan. Men hennes leende och skratt är densamma. Det bruna håret och den gnälliga, charmiga, dialekten. Fast tycket efter idrottskillar med mjukisbrallor instoppade i de vita tubsockarna har slocknat. Lyckligtvis!