Ännu en dag närmare studenten. Nedräkningen på korridorsväggen är tydlig, fjorton dagar kvar. Ynka fjorton dagar och jag har träningsverk. Vet egentligen inte varför. Måste ha med min teaterföreställning igår att göra. Inte för att jag rörde mig särskilt mycket under den, annat än att gestikulera med armarna och snubblade under min entré. Jag har pinsamt nog blivit ganska otränad senaste tiden, trots att jag inhandlat en sporttopp av god kvalité på Stadium- en affär jag mer än sällan besöker. Men nu spolar jag tillbaka.. Ja, jag snubblade när jag skulle inta scenen, när det var min tur att presentera min rollfigur. Det var som om någon lagt krokben, knuffat mig eller dragit undan den oexisterande mattan under mina fötter. Svisch! Och jag låg där. Benen åt vänster, armar och huvud till höger. Ska jag börja skratta nu och säga Tadaaaa! var det första som slog mig. Men nej, då skulle ju hela pjäsen förstöras. Så istället flinade jag lite där jag låg med huvudet nedböjt, reste mig långsamt upp och strövade till min plats på scenen. Proffsigt och iskallt om jag får säga det själv. Bakom mig kunde jag höra mina medspelare fnissa. Hörde dem bita sig i läpparna för att inte tjuta vilt av skratt. Men föreställningen fortsatte och alla i publiken trodde det var planerat. Jag spelade ju trots allt fyllo.

Pjäsen hette Paret och var aningen bissar och melankolisk. Dock med inslag av humor eftersom dagspubliken skrattade högt och kvällspubliken fnissade till här och var.
Jag är så stolt över min teaterklass. Det är med tårar i ögonen jag tar avsked av dem alla och beger mig ut i arbetslivet.