En soffa är lånad, en sladd och en internetuppkoppling. Kan det blir bättre? Ja, det kan det. Det kan bli betydligt bättre än så här, men just nu får jag nöja mig. Som någon vis person sagt för länge sedan, Den som gapar efter mycket mister oftast hela stycket. Och det sista jag vill är att mista det lilla köttstycket jag har, den lilla broskbiten jag har dinglandes i mungipan. Visst ska man vara nöjd och sådär. Men helt ärligt känner jag mig inte särskilt tillfredställd. Nog för att jag och min kära vän Caroline på fredag har våra väskor packade för att kliva ombord på ett flyg till Tunisien, en resa som vi helt spontant bokade efter att egentligen haft Spanien-Mallorca i åtanke. Men det billiga priset för all-inclusive-resan till Afrika lindade försiktigt in oss, och vi var fångade i ett naffs.
Nog för att jag även på måndag ska få göra en betald reklamspeaker hos rockklassiker, vilket skulle kunna bli startskottet till min karriär som radiopratare, en dröm jag haft sedan en tid tillbaka.
Så varför denna svidande känsla? Varför denna själsiga huvudvärk? Är det ett varningstecken på att jag håller på att förvandlas till en äcklig feministisk ragata som kastar sina kompostsopor på förbipasserade män, eller en allmänt misslynt nittonåring som till och med tycker buddhism är en dum religion och tror att HumorGalan bara är en fet bluff som Tv4 annordnat enkomt för att folk ska tycka att de är så otroligt goda människor trots att de är ett miljonföretag?
Nåväl, vi ser hur det blir när jag kommer tillbaka från resan. Kanske att jag genomgått en totalförändring , precis som sluskarna i Fab five som i slutet av programet dyker upp i dyr kostym och babylena kinder- och ser sådär nästan bra ut. Att jag står där med ett gnistrande leende fylld av lycka, och bruna ben som hoppar glädjeskutt stup i kvarten. Ja, kanske.