Rastlöshet. Hela dagen har jag otåligt virrat runt och önskat att något ska hända. Att något oförutsägbart ska ske...som att höra någon plinga på dörren klockan två- och inte kommer det att vara Jehovas vittnen i högperson denna gång. Eller hitta flaskpost från en skäggig man i slitna paltor (som dock blir snygg efter en dusch och en rakning. Ut kommer han ur badrummet och musiken tystnar, folket flämtar och rummet fylls av en behaglig doft av Nivea Men) som är i stort behov av just min hjälp där han sitter strandsatt i skuggan av en vinglande palm på en ö i västindien. Eller bara ett telefonsamtal från någon från andra sidan jorden som slagit fel nummer. Höra Ebba Gröns We're only in to it for the drugs  på Lugna favoriter eller se surgubben i byn le... Men inget har hänt. Och jag är arbetslös.

Okej. Inte heeelt arbetslös. Men så nära man kan vara arbetslöshet med ett jobb. Just nu står jag på en vikarielista. Och har endast ynka 45%, dock definitivt, kneg.

Tänka sig så jag har längtat till ledighet och inte göra någonting då jag väl jobbat. Och nu, när jag har ledighet veckan ut, ber jag till Gud att folk ska bli sjuka så de kan ringa in mig sådär 06.58 på morgonen så jag kan fumla efter telefonen och svara med sömndrucken röst och höra hur personen på andra änden bönar och ber om att jag ska komma och jobba...

Men fastän ingen ringt idag skall jag inte ge upp! Lyckan kommer kanske imorgon... så må alla jordens förkylningsbaciller hemsöka mina kollegors hem!

Fast för att vara på den säkra sidan så har jag skrivit ett ordentligt CV där jag låter sådär lagom proffsig och ganska solidarisk och fylld av brinnande energi - utan att uppfattas som desperat såklart (trots att det är just det jag är). För inte kan jag traska runt i pyjamasen tills det bär av till Oslo. Icke!