Frågar någon vad jag gillar för musik ljuger jag nästan alltid. Eller okej, ljuga kanske är att ta i, men undanhåller sanningen i alla fall. Som det simpla knepet att svara "Blandat". För säger man "Blandat" slipper man nämligen skeptiska blickar och kritsiska kommentarer som ofta förekommer när det snackas musik, inte minst när genren man nämner benäms som Jazz.

Varför får man aldrig säga att man gillar jazz utan att det känns som att man sitter i ett dovt upplyst förhörsrum i någon beckfilm med Gunvald Larsson flåsandes i nacken? Då snörps det med munnar och ögonbryn höjs, och så börjar utfrågningen. "Jaha vadå för sorts jazz?" "Vem?" "Jaha okej, men har du hört...?" "Eller...?" "Har du inte? Hah, och du säger att du gillar jazz? Jag har alla Blablablablaaas album- i vinyl" Som att man skulle bli imponerad. Kan man aldrig bara få säga att man gillar Charlie Parker, Jan Johansson och Blossom Dearie utan att människor ska försöka mästra en varje gång?

Jazz ska alltid vara märkvärdig. Eller nej, de som lyssnar på jazz ska alltid vara märkvärdiga. Med invecklade termer, som de knappt själv kan förklara, predikar jazzfantasterna om fantastiska gitarrsolon och komplicerade takter- som om de vore guds sändebud och vi värdelösa lekmän. Just därför nämner jag aldrig de jazzmusiker jag tycker om när jag märker vem jag har att göra med- det vill säga uppblåsta besserwissrar som AAAAVGUUUDAR jazz, och endast jazz.

Jazz är bra. Räcker inte det?

Tack för mig. Nu ska jag ut och springa så jag är redo till Sex and the city klockan 23.00 på 3:an. (Ja trean nu får ni ge mig lite belöning för denna reklam).