Hej! Jag är tillbaka här på bloggen. Mer levande än någonsin, trots att melankoli ibland spricker upp i mitt sinne. Jag känner mig som ett komplicerat pussel på 9999 bitar föreställande en orange tegelvägg som slutligen blivit fullbordat. En vit duk som nu fylls av prunkande penseldrag. Det sista pipet från mikrovågsugnen. En soluppgång.

Idag har jag stått på svensk mark i femton dagar sedan jag lämnade den en kylig januarikväll då bilarna hade tung  snö som fripassagerare och varje andetag förvandlades till vit rök. En kväll jag var ovanligt lugn trots att jag visste att jag ensam skulle luffa runt på andra sidan jorden i över fem månader.

Här i min by ute på landet, där korna lugnt tuggar i sig av grönt gräs och midsommarblomster växer i dikesgrenen, har jag nu varit i tretton dagar. I tretton nätter har jag sovit i min säng. Och ibland känns det som att jag inte varit borta. Som om jag varit här hela tiden, fast med slutna ögon. Så jag gått miste om att man nu kan köpa Daim Päron och att min pappa slutat att snusa. För min resa, den känns så avlägsen. Som om den istället för att följa med mig tillbaka, stannat kvar där borta. Som att jag ser på den genom en immig ruta från ett flygplan. Den vinkar på mig där nere. Jag vinkar tillbaka. Och den ber mig komma tillbaka. Men jag vet inte om jag kan.

Det känns bra att vara hemma. Faktiskt helt okej. Men aldrig att jag saknat det. Inte sådär att mitt hjärta knipit åt och jag önskat att jag inte befann mig där jag befann mig. Kanske har jag tänkt på det, på min familj, mina vänner, smör och så vidare. Men aldrig, aldrig att jag hade velat byta. Och hade jag fortfarande varit där, ute på resande fot, hade jag kännt likadant.

Jag skulle kunna prata om mina äventyr i all oändlighet. Om personer jag träffat, sådana jag tyckt om och sådana jag önskar att jag aldrig hade träffats. Om vackert väder och skavsår. Simpla frukostar och vilda åkturer. Men jag tar det lite pö om pö tror jag. Om ingen frågar förstås. Ja, om det inte är något i stil med "Vad var bäst?" För då får jag tunghäfta och efter vis måtta häver jag ur mig ett krystat svar. Men fråga mer specifikt, mer, ja ni vet, då svarar jag utan problem. Och ni ser säkert hur mina ögon börjar glittra och hur ett leende sprider sig över mina läppar. Har redan märkt hur jag börjat förvandlas till en person som ständigt säger "...Som när jag var i Australien. Då..." Vilket förmodligen kommer anses som ganska irriterande för vissa. Men jag kommer, kan, helt enkelt inte låta bli.

Kanske är jag en ny person. Kanske är jag egentligen samma gamla fast med lite mer att berätta. För inte har jag blivit klokare eller visare. Bara en tjej med lite mer erfarenhet gällande hur man hoppar bungyjump och prutar sig till ett par snygga örhängen. En tjej som nu kan prata, utan att vara blygsam, ganska bra engelska och som skaffat sig en fjäder i håret.

Och brännan min har börjat att avta (eftersom vi inte har haft lika mycket sol här uppe i norr). Men innuti, långt där inne, finns alltig kvar. Och jag tackar mig själv för att jag var så galen som åkte ensam.