Sex tankar om Idol



Jag vet inte varför mitt hjärta dunkar snabbare än vanligt. Kanske för att jag är kissnödig. Kanske för att Idol var överraskande bra. För, egentligen är jag ju tjugo år. Tjugo och ett halvt för att vara med exakt. Och ändå sitter jag här och tänker på den biffiga killen som sjöng James Morrison (och biffiga killar som inte alls är min grej). Ja..vad det än beror på så kan det inte förnekas. Detta andra avsnitt av Idol 2011 på tv4 lockade fram den sprudlande femtonåringen som kunde varje idoldeltagares första auditionlåt. Men Varför? Jag trodde jag skulle bli kvitt denna tv-epedemi som kommer förfölja de svenska tvskärmarna fram till jul. Ja nästan. - Men. Icke.
Alex Schulman, min Jedi Master och förebild, har gjort det - så vad vore jag för lärling och trogen följeslagare om inte också jag tog mig an:
IDOL 2011

 

- Alexander Bard är helt lysande! Applåder tv4! Stående ovationer! Visserligen är jag forfranade lite hjärtekrossad över att min älskade Andreas Carlsson inte längre sitter där vid jurybordet och förtrollar oss med sitt bländande leende. Men Alexander. Jag fascineras av hans sätt att använda de perfekta orden, uttrycken, lika mycket som hans imponerande ansiktsbehårig. Och ärlig! Inte elak! Ärlig. Jag ryste och nickade instämmade när han talade om att "korrigera liv". Så talar bara en man som vet.

 

- Vem? Vem var han med röd tröja? Han var gullig. Påminde om John Krasinski. Men hade det inte varit för just den där som självlysande röda tröjan, hade han smält in i kulissen.

 

- Peter Lidell är snygg. När hans ögon smalnar. Då han vilar hakan mot handen och lutar sig intresserat frammåt över jurybordet. Då dregglar jag nästan. Förstår inte varför. Men hans intelligenta och något farliga uttryck lockar fram den där gubbsjukan jag har (gubbsjuka=falla för silver foxes). Men som jurymedlem då? Än så länge inga misstag. Han gör sitt jobb. Måste se fler program (vilket jag kommer) för att bilda mig en större uppfattning.

 

- Barnen ser ut som tjugofemåringar. De är duktiga de där sextonåringarna. Och de är snygga. Och jag hade aldrig kunnat tro att de just var blott sexton år och inte tjugofem de där barnen i felfria eyelinerstreck och hår stylade som i fructis-reklamerna. De gör mig lite avundsjuk. När jag var sexton var jag finnig, klumpigt sminkad och tyckte munkjackor var coola. Och nu känner jag mig bara gammal när jag ser dem, den nya vackra generationen.

 

- Kan alla Looney Toones inte bara ge upp? Det har gått åtta säsonger...Kom igen! Ni kommer inte bli superstars. Kanske några 15 minutes of fame på youtube. Men sen är ni bortglömda. Ack, sanningen svider men så är det.

 

- Under reklamerna är det bara att slå över på rivalkanalen Svt och njuta av magnifik musik. Vilken toppenmåndag!

 

...Och så lite elektropop på det här! Glädje.

Kommentarer
Postat av: en skönande

MEN du skriver så bra, blir lite kär i dig nästan

2011-09-08 @ 21:12:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0