Kan dock saga att Bangkok verkligen slukar mig med hull och har. Overallt. Manniskor. Manniskor och bilar. Jag kanner mig hemskt liten. Men det ar jag ju ocksa. Men jag gor allt for att kravla mig upp. Till att, atminstone, komma mig fram. Jag njuter dock. Det har ar. Overkligt.

Jag är lugn. Lite väl lugn. Så lugn som jag aldrig varit förut. Det känns annorlunda. Det känns, förvånande. Jag såg framför mig hur jag skulle vända och vrida mig under natten. Hur jag skulle knipa ihop ögonen och tvinga kroppen att slutligen somna. Jag trodde jag skulle springa fram och tillbaka i rummet. Räkna upp packningen högt för mig själv. Bita mig i läppen och hålla mig för det klappande hjärtat. Men icke. Här sitter jag med en normal puls.

Jag tror jag inte riktigt har förstått vad jag håller på med. Att jag ska lämna detta land där jag alltid känt mig trygg. Där jag kan göra mig förstådd och betala vad som anges. Där jag får äta mitt bregott på skogaholmslimpan och böja mig ner under vattenkranen för att släcka törsten. Nej. Jag har nog inte riktigt förstått det här.

Klockan tjugofem över tre imorgon eftermiddag landar jag på Bangkoks flygplats. Där ska jag bli upphämtad av en arbetskompis (ja, fult ord) kompis kompis med en skylt som ska bära mitt namn. Tydligen kan han inte särskilt mycket engelska men är förmodligen väldigt trevlig eftersom han faktiskt tar sig tiden att hämta mig- En vilt främmande blekfis med en tung ryggsäck och ett par slitna jeans. Och jag ska få bo på hotell i tre nätter. Mamma har varit så snäll att ge mig det i julklapp. Vilken mjukstart! Jag vet! Men. Det kan nog kännas ganska bra. Sedan får vi se om jag väljer att stanna där så länge som det är sagt. Jag menar, snygga surfaustralienare med härlig bränna hänger nog inte på hotell där frukost ingår.

Stockholm har tagit väl hand om mig. Så pass väl att Umeå sjunkit ännu mer i mina ögon. Vilset fumlar det i skuggan. Jag vill inte tillbaka dit. Spöland för all del, med sin vackra idyll där jag ramlat på grusvägen fler än en gång på cykeln, men alltid skrapat bort de små stenarna från knät och rest mig upp igen. Men inte Umeå.

Jag skulle ha lagt upp några bilder från nyår om jag bara hade haft min kamera här. Men den lämnade jag kvar hos min syster. Hon ska få låna den eftersom jag missar det ögonblick jag blir moster och det hade varit alltför mycket att tänka på  att ha den med mig.

Jag missade nyårets storhet. Jag kunde aldrig inse dess betydelse, det alla andra talade om, upplevde. För mig kändes allt som vanligt. Är jag sjuk? Jag brukar alltid bubbla av känslor men de senaste dagarna har jag som sagt varit, lugn. Det måste vara någon motsatseffekt. Fyrverkerierna kändes avlägsna och snön på balkongräcket smälte under armen. Och jag förstod ingenting. Jag var lycklig. Jag var glad. Men det hade inget med att jag fått leva ännu ett år på denna jord. Jag var glad för jag var glad. Och natten spred sitt leende. Mina pärlor på klänningen glänste. En Van Gogh bild på väggen. Mjuka händer. Blå ögon. En vass haka. Utsikten över ett nyvaket och grått Stockholm. Onomatopoetikon. Starkt kaffe. Värme. Och skratt. Massor av skratt. Det blev min nyår. Min start på detta år jag alltid kommer minnas.